Trotsig Frizon

Jag ser. Jag kan beskriva det jag ser, min upplevelse, som tusen och åter tusen upplevelser. Eller som tankebilder: han sa så, därför att han kom härifrån och var på väg mot ett mål som var där. Det blev en krock, eftersom hennes bild var så här, och hon trodde inte att han försökte nå henne. Jag kan se det som en ständigt pågående grupprocess, där det finns aktörer, åskådare, bakgrund, nutid, framtid – och alla delar påverkar. En förbipasserande, för historien oviktig person, fick honom att dröja med orden och blev därför inte längre oviktig för händelsens utgång. Omedvetet. Men i högsta grad en viktig pusselbit.

För att inte tala om den förbipasserandes perspektiv – att komma där och avbryta något, utan att direkt vara inne i det, var inte hennes liv alltid så? Det kändes som att hon kom utifrån och aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Varför? Man kan gå bakåt, man kan relatera till tidigare händelser. Man kan fundera över om det egentligen spelar någon roll.

Alla dessa bilder, skeenden, finns där och kan användas i en teckning eller en historia. Det finns 30 000 olika möjliga teser att bevisa genom den händelse som just utspelade sig. Var det förresten en händelse? Var det inte egentligen bara ett steg i en lång kedja av händelser, där kanske just det här samtalet mellan två personer var avgörande? Eller var det kanske inte samtalet, det kanske var den fysiska upplevelsen av närvaro och samspel, hud nära hud, och det faktum att den ena personen gick förbi, undvek att möta möjligheten till en kram? Att luften kändes lite varmare nära huden på hennes underarmar och att hon ändå valde att titta ner.

Men historien behöver inte berättas som ett sammanhang, det kan lika gärna vara något i den fysiska miljön, energin och tysta attraktioner, som gör händelsen till ett minne.

Kanske var det jag såg en miljöbild, solens dis och solblekt lugg bakom fjolårets lagom slitna solglasögon som gav en varm mjuk inramning till två vackra människoporträtt? Vardagsbilden, livet som bleknar och en ständig längtan efter något mer. Vemodet i vanliga människors ansikten år 2008, ett porträtt av världen i en mellansvensk småstad, så här är livet och livet berör oss, kanske borde beröra oss mer än det gör.

Kanske ska det handla om något grundare eller något djupare, om vad de hade på sig eller om meningen med livet. Kanske ska jag tänka på det faktum att hon hade cykel, och bli glad, för att hon inte bidrog till miljöförstöringen. Kanske ska just de här personerna bli början till min andra roman (den första är inte färdigskriven än, men …). Kanske ska jag inte bry mig alls när jag egentligen inte vet vad jag vill säga.

I vanliga fall kan jag leta efter syftet – varför ska något sägas, och vilja möjliga tankar det ska öppna för hos någon annan. Då känner jag mig hemma, hittar en struktur och följer den. Nu kan jag leka med olika syften, och visst, det är roligt att leka – men ack, så tidsödande.

Det finns så många trådar … Så mycket som är spännande och vackert. Jag vill kunna se dem alla, det vill jag verkligen, men när jag ska sortera blir det oftast så förbaskat många möjligheter att jag inte väljer mitt eget spår. För vilket spår är egentligen mitt eget? Vad vill jag minnas, vad vill jag använda som avstamp för min egen utveckling – det är så olika, så olika.

Och det här är varför jag tycker det är svårt att blogga.