Sparat under: Grejor
Man får fler poäng vid användning av vissa bokstäver.
Jag älskar Alfapet. Kanske skulle skaffa en sådan här till min dator?
Sparat under: Familj
Rensade min dator i onsdags innan jag lämnade in den för virusstädning. Har fått in något skräp i webbläsaren; Google pekar till felaktiga, skumma sidor, oavsett vilka ord jag söker på. Hur som helst, när jag städade hittade jag massor med foton och filer som jag hade glömt att jag hade, bland annat den här.
Det tycks som att det inte var några problem att jobba som skrivande småbarnsmamma eftersom jag visste var jag hade barnen under tiden … Samuel var nyss fyllda 4 år i den här filmen, Elise knappt 1,5. Det här är vad de sysselsatte sig med medan jag satt vid datorn. Idag har jag fixat till det en aning i arbetsrummet och arkivskåpet har blivit alldeles för fullt.
Filmen har inte världens bästa inspelningskvalitet, och det hörs på speakern (mig) att jag är mitt i leken med mina barn. Men ändå – som mamma ler man vid minnet och känner att bara ett par år gör stor skillnad. Idag är de 6 och 3 år gamla, men ändå mycket större.
Mannen i byrån – nejdå, han kan få sitta vid datorn. Men barnen i arkivskåpet – ja, det är ju praktiskt ibland.
Jag inspireras av glädjen och enkelheten i barnböcker. Dottern inspireras rent fysiskt, av bilderna. Hon har älskat att göra den ”coola blinkningen” ända sedan första gången hon läste Så gör prinsessor av Per Gustavsson. Jag har med de här två bilderna i bloggen av två anledningar.
Den första anledningen är att vi inte kunde låta bli att köpa den tredje boken om prinsessorna, När prinsessor fyller år, när vi såg att den hade kommit ut i en butik idag. Även den boken hade de där sköna ordvändningarna som man blir glad av – det där sättet att skriva som får det att låta som en självklarhet att unga tjejer ser till att rätt saker blir rätt utförda, i stället för att passivt sitta och vänta. Det passar så bra in på vår dotter. Alla barn behöver både få vara och få göra.
Den andra anledningen är att jag just har läst två tyngre böcker och behöver det här som motvikt. Först De välvilliga, av Jonathan Littell. Boken var fantastiskt grymt välskriven och kändes viktig, men gjorde mig grå och illamående. Jag läste ett par hundratal sidor i början och tvingade mig själv sedan att göra ett hopp i handlingen för att få avsluta den – det är sällan jag behandlar böcker så. Jag mådde verkligen dåligt av den, men var tvungen att läsa slutet för att kunna lägga den ifrån mig. Det är svårt att avsluta känslor av skuld och död. Tänkte att jag skulle närma mig andra världskriget på ett annat sätt i stället, så jag tog upp Mobergs Rid i natt (den sägs vara en allegori över andra världskriget trots att den utspelar sig i svenskt 1600-tal). Jag tänkte mig en mustig roman från de småländska skogarna med fart, människor med egen vilja och en positiv anda, som den jag upplevde i Utvandrarna (för det mesta, trots allt elände). Snart fylldes även den boken av galgekar, människor som ska straffas och bönder som yrar om avhuggna huvuden på pålar. Allt blev väl heller inte bättre av att vi såg M Night Shyamalans The Happening i går kväll. Nu menar jag inte att den hade med andra världskriget att göra, däremot innehöll även denna film ett stort mått av våldsamma dödsfall. Nej, vi människor behöver fler ”klara-av-allt-prinsessor” för att härda ut och vara glada. I alla fall jag. I alla fall just nu.
Och så gör Elise.
Art © tebe_interesno. Photo © sliz.
Jaha ja. Så har jul och nyår gått. Kanske dags att flytta in i bloggen på riktigt – vi får se.
Publicerar tredje bilden från Tebe Interesno och funderar lite över livet. Vill vara mer skrivande.
