Trotsig Frizon

Den här veckan har jag varit projektledare en hel del, och jag säger till alla att det är så roligt, för att för en gångs skull är det jag som skickar ut uppgifter på andra. Tar emot, värderar, skickar tillbaka, motiverar – vill att de ska vara engagerade i projektets mål, bland andra grejor som också slåss om deras uppmärksamhet.

Det är verkligen roligt. Det är verkligen också nyttigt, hos mig tickar ett inre tempo igång, och jag vet att jag får så mycket gjort med hjälp av andra, så länge jag orkar ligga steget före. Däremot är det lite svårt att kombinera med rollen som skrivande person. Där behöver jag grotta in mig ostörd, känna en deadline hänga över mig, men ha obruten tid för att få orden på plats. Eller – inte riktigt – jag behöver ha ett eller ett fåtal huvudprojekt, som bryts av med små och snabba puckar, så har jag gnistan även i huvudprojekten.

Så här är det med drömmar också, för mig. Lägger in ytterligare en bild från www.gapingvoid.com, som illustrerar mitt liv just nu.

Det är lätt att fastna där. För mig gäller det då bara att identifiera ett eller ett par större mål att jobba för, och sedan tillåta mig att ta ett rimligt antal korta bollar för att passa vidare, i hög grad, som komplement till de där stora bitarna. Att välja möjligheter. Fast man ser så många, och inte vill välja bort.

Det gäller också att acceptera sig som man är. Jag har hittat den här beskrivningen på att leva som en ”crofter”, en torpare (så översätts ordet till svenska, men jag ser i begreppet en mer självständig torpare än den vi tänker på från svensk historia, som alltså har en täppa egen jord), som jag så väl känner igen mig i.

Tänkte göra ett utdrag, men – äh, här kommer hela texten:

My paternal grandfather was a Scottish Highland ”crofter”. He lived on a ”croft” i.e. a very small holding of land, where he raised sheep and grew potatoes. I used to spend my summers there as a boy. We were very close.

Crofting is a good life, but not a very financially rewarding one. It’s very self-sufficient, though. The interesting thing for me looking back, is that crofters never did ”just one thing”. Every day they had something else going on. One day it might be sheep. The next it might be a job working on the roads for the local council. I knew one crofter who drove the mail van. Another who ran the local post office. They would do their jobs, but after work they’d still have their sheep, cows and potatoes to attend to.

As my dad is fond of reminding me, I seem to have inherited the crofting mentality. I DON’T like waking up in the morning and doing the same thing every day. I LIKE having all these different balls in the air- cartooning, painting, consulting, writing, marketing, blogging etc. Sure, part of me would like nothing better than just ”retiring to the desert and making paintings”, but another part of me likes all the running around in different directions. And all this running around DOES get tiring, I can tell you that. Sometimes I LOVE the feeling of being constantly overwhelmed. Other times I utterly despise it.

[...] It’s a good life. It really is.”

Ja, det är ett bra liv. För mig är det här ett bra liv.

Tack till @gapingvoid och just nu också till @davidrinnan, för att ha startat och gett styrning åt mina tankar. Det var det här inlägget som fick mig att associera vidare, för jag håller med om varje risk och varje ord, men vill ändå vara just den här rundspringande ”crofter” jag är (fast kanske lite mer effektiv ibland).

Igår var det avslutning på VK, en klass där jag föreläst mycket i ämnet marknadskommunikation och en del i ämnet personlig utveckling/personligt entreprenörskap. Nu, när jag har precis så mycket lärarskap att jag kan ha fokus på en klass i taget, är det otroligt givande. De är ute nu, klara. Eller, blir man någonsin klar … Hoppas inte, inte jag heller. Men de har i alla fall tagit ett tydligt kliv framåt, redo för ännu flera steg.

Det här är jag, som jag ser ut på diplomet jag fick från studenterna. Roligt, och jag känner själv igen mig. Äntligen har jag fått en tecknad personlig avatar – jippie! (Har önskat mig det ett tag, tänkte att det vore roligt att ha.) Jag fick utmärkelsen ”Bästa inspirerande drivkraften”, och bär den förstås med stolthet. Lite sorgsen ser jag ut på bilden – över att lämna hela klassen, kanske – för det är jag, samtidigt som jag är glad. Tack till alla för den här tiden.

Jag tror att det är viktigt och nyttigt att göra avslut: att ta ett steg, göra klart, och sedan se att man är färdig. Det är också en fantastisk känsla att vara med, ibland som ledande i förgrunden och ibland i bakgrunden, när andra ska ta de där stegen. För många, många år sedan, när jag höll på med studentspäx, minns jag att de dåvarande regissörerna höll ett känslogripande tal. Inför genrepet hade vi alla jobbat som djur; skådespelarna, vi i dekoren och rekvisitagruppen, sygänget, musikerna, alla – inte minst regissörerna själva. (Min nuvarande sambo, som var den ene av regissörerna, var bland annat så trött den kvällen att han hällde mineralvatten på sin tallrik med kall grillad kyckling, i stället för att hälla det i glaset). Det här var vid sista genomgången, efter att sista genrepet hade dragits igenom, då de allra, allra sista förmaningarna kunde ges.

”I morgon kväll …”, sa Helena (som var den andra regissören), ”… kommer ni att köra hela det här späxet på scenen, och det finns inget jag kan göra. Det finns ingen annan som kan rädda er än ni själva. Ni har alla övningar tillgodo, ni har alla våra kommentarer, ni har vår kunskap om hur bra ni är – och hur bra ni kan bli. Men vi kan inget mera göra, resten är upp till er. För oss känns det ungefär som att vara föräldrar; vi har gjort vårt bästa för att uppfostra, och nu står ni på egna ben. Vi kan inte blanda oss i, längre. Vi kan bara sitta här och fortfarande älska er, vad ni än gör.”

Och andra regissören lägger till ungefär: ”Och ibland skämmas lite. Och ibland skratta, både lite och mycket. Och väldigt ofta vara förbaskat stolta.” Som föräldrar ungefär.

Så här känns det – fast man inte följer sina studenter lika tydligt som en regissör följer de första föreställningarna på teatern. Och det är lite synd. Jag skulle väldigt gärna sätta mig på första parkett nu, och bara kolla. Fast det är klart – jag har ju också så väldigt mycket roligt för mig, att det inte gör något. Jag ser er nog, tids nog. Och visst, vi håller kontakten, det är till och med flera trådar som finns kvar i form av samarbeten och möjliga samarbeten. Nu är vi ju kollegor i stället. Nätverk, utbyten, vinn-vinn. =)

Här är också ett par bilder från skolan. Jag tog en del bilder från utställningen också, men jag vill inte lägga ut dem, av hänsyn till formgivarnas egen upphovsrätt. De får själva välja hur och var de vill publicera bilder av sina verk.

Den här väggmålningen, med tavla av Skriet på, är gjord av någon av Visuell kommunikations tidigare studenter. Jag undrar av vem. Har alltid tyckt att den är bra. Skulle vilja ge den rubriken ”upp till kamp mot skaparångest” eller något … Om någon vet vem som har gjort den, berätta gärna (och då menar jag inte Munck). Den inspirerar mig.

Det är vackert vid Fryken, Värmland, där jag är uppväxt. Alla årstider. Här finns min rot, träd, gräs, vatten och hög eller dimmjuk himmel. Vemodigt, vilt, vackert, enkelt och nära. Ville bara visa några bilder därifrån, och därmed avslöja var den här bloggens vinjettbild kommer från. Här har jag mitt lugn.