Sparat under: Att läsa
Just nu, inspirerad av helgens kurs, många goda samtal, samt historieberättande i skrift kring stort och smått, känner jag så starkt för böcker som När vi var ensamma i världen och Sandvargen. Läste Morris på stora ängen för dottern igår, hon sa åååh, och oooh, och aaah, på sätt som hon oftast inte gör för mjuka böcker, hon gillar annars gnissel och konflikt som Vem är arg …
I helgen har jag lärt mig:
1) Att se det stora i den lilla historien som kommer nära.
2) Att jag älskar historier som gör att mina ögon tåras.
3) Att kaosgillarmänniskan i mig också har nytta av att använda struktur, och att strukturmänniskan i mig kan få näring i lek med osäkert slut. Mer lek och fler slut – är inte lösningen. För mig är lösningen att välja väg, att lugna ner, att skriva klart.
Jenny har redan hunnit blogga massor. Jag har fått mycket från helgen, både från dagtid och nattliga samtal, så hos mig gror det också. Fast det gror i mörker. Än så länge.
Något säger mig att det blir mer om barnböcker på den här bloggen framöver …
Nu ska jag avslöja min dumhet: Jag har sett det här på barnprograms-tv och trott att det var ett helt påhittat spel.
Två personer sitter på varsin sida om ett bord med ett band om pannan. Banden kopplas via en sladd till en apparat, sedan tittar personerna på en boll och försöker slappna av. Den som klarar att slappna av mest vinner, för då förflyttas bollen till motståndarsidans ”mål”.
När jag såg det på tv bara skrattade jag. Som om det skulle kunna funka … När jag var på Tom Tits i Södertälje blev jag snopen – jag som ändå är så nyfiken på hjärnan – hade inte fattat att det faktiskt kunde vara möjligt. Mindball har funnits sedan 2005.
På bilden syns mina barn, som testade spelet förra veckan. Skärmen visar spelarnas hjärnaktivitet och grejen är alltså att man ska vara lugn och fokuserad. Det konstiga är att sonen, till vänster, vann mark med den stil han har på bilden … Han ser ju inte direkt avslappnad ut.
Jag testade också, men jag var inte så bra på det. Har inte listat ut hur man ska klara av att kombinera avslappning med fokus – det vore nog en bra lärdom. Det var heller inte så lätt att göra det medan en treåring sprang runt och kollade på allt annat runtomkring i experimenthuset, jag kände mitt föräldraansvar att inte lämna henne med blicken för länge. Bollen gled långsamt mot mig, mot målet på min sida. Ju mer jag slappnade av, desto sämre gick det. Nåja, jag ska nog lista ut hur min egen hjärna funkar så småningom. Kul grej, i allla fall.
Hmmm … avslappning + fokus. Avslappning + fokus. Det här är nog precis det tillstånd jag behöver lära mig att försätta mig i. =)
Sparat under: Familj
Inspiration – kan det ha med barn att göra? Alltid, säger vissa. Det beror på, säger andra. Jag, som är en mamma av typen som älskar att leka med sina barn, som vill uppmuntra till kreativitet, mod, initiativ och idérikedom, men som inte alls är lika bra på att uppmuntra till ordning och god uppfostran, behöver faktiskt ha en del av min inspiration utanför barnsfären. Blir helt uttröttad annars.
En hel del inspiration ligger i egentid (vilket det har varit ganska ont om, för min del, som livet har sett ut ett tag). Men mycket, mycket inspiration ligger förstås i att uppleva världens med- och motgångar tillsammans med sina barn. Att då också få se dem göra sina egna segrar - det är lycka i ett föräldrahjärta.
Just nu är det här på tapeten hemma hos oss:
Lillasyster har fått stödhjul till sin cykel. Lillasyster upptäcker att hon KAN. Hon ÄR en TRAFIKANT, någon som rör sig medelst ett fordon, på cykelbanor i Nyköpings utkanter, lika fort som vilken vuxen eller ungdom som helst. Hon försökte nyligen trampa i kapp med en buss i uppförsbacken mellan rödljusen, medan hon själv befann sig på cykelbanan och bussen i ett närliggande körfält på körbanan intill. Hon hann nästan, den bara gasade ifrån henn lite på slutet när hon lyfte handen från styret för att vinka … Hon lyser med hela ansiktet; hon kan själv, hon är stor.
Hon är så envis så hon sjunger i uppförsbackarna. De få gångerna hon har ramlat hittills säger hon ”Jag ska nog ta en liten paus nu”, men pausen är så kort att hon inte hinner av cykeln efter att ha rest den upp, hon säger ”så, nu kan jag igen”, och så är hon igång. Ifall bakhjulet slirar lite (det gör den ju lätt med stödhjul om det är gropigt i vägen), så skäller hon ilsket på oss om vi försöker putta på. Hon hinner knappt se några motgångar – hon är så upptagen av att göra det hon vill.
Jag tar mentalt med mig lite av det där in i min egen vardag. Vi borde sjunga lite mer i uppförsbackarna. Hon gör små segrar hela tiden. Det är inte lätt att hålla jämna steg med en ivrig treåring …
Storebror försöker. Han kan inte cykla än – skulle jag ha skrivit fram tills igår. Han brukar betrakta sin lillasysters framfart med milt överinseende, själv gillar han att välja den kloka vägen snarare än den som kan verka riskabel, och han försöker skydda henne, men också hjälpa och uppmuntra. Men det är ju inte alltid lätt att vara glad för att någon annan lyckas med det man själv tycker är svårt.
Han ville inte vara med ute när hon gjorde sina cykelrundor. Han ville hellre sitta vid datorn och spela dataspel. Vi lät honom hållas ett tag, han har ju pollenallergin också, så han fick sitta inne trots solskenet och vara för sig själv. Han och jag hade ju övat ivrigt med cykel i sensomras och under fjolhösten - men utan stödhjul, för jag hade den bestämda åsikten att man lär sig bättre utan, därför att jag själv lärde mig utan stödhjul en gång i tiden. Nu är han nyligen fyllda sju, och tycker att ”alla hans kompisar” kan cykla, simma och läsa. Han själv kan bara nästan, i samtliga dessa tre grenar. Det som hindrar honom är en rädsla för att släppa taget, testa på egen hand, riskera att falla, sjunka eller göra fel. Han har liksom inte riktigt lyckats bestämma sig för att ”NU ska jag försöka på allvar för jag VILL kunna”. Förrän igår.
Jag föreslog att jag skulle åka iväg och skaffa ett par stödhjul till honom också, eftersom det uppenbarligen verkade så smidigt för syster att köra med sådana. Tänkte verkligen inhandla sådana, spontant och direkt, på en resa till lokal supermarknad inom den närmaste timmen, lillasyster skulle bara cykla färdigt först. (Vad lätt det är att ge upp sina principer – i alla fall för mig – när man ser andra varianter som verkar fungera.)
Men då var han plötsligt ute, med cykelhjälm och allt, och följde med till den stora tomma parkeringen där lillasyster körde runt, runt, runt.
Han satte sig på, sparkade igång med foten, välte cykeln några gånger och så fick jag hålla i pakethållaren. Han fick lite fart och jag gick efter, jag visade att jag kunde släppa, och han klarade att bromsa och sätta ner foten. Vi gick två korta vändor fram och tillbaka, sedan behövde lillsyrran hjälp på grund av en mindre vurpa och jag gick till henne i stället. Då lossnade det.
Han gjorde det – på riktigt – cyklade runt, runt, runt, med hyfsad kontroll över både cykel och broms. Just att uppleva känslan av kontroll ökade sakta hans tilltro till sin egen förmåga. Han såg först inte särskilt glad ut, bara häpen och koncentrerad … sedan växte hans leende med de utmaningar vi tog på oss tillsammans, och snart cyklade båda barnen runt berget med uppförsbacken där Elise tidigare körde i kapp med bussen, medan jag sprang efter dem, andfådd, stolt och rödkindad. När han kom hem ägde han världen.
Han cyklade till och från ett kalas i grannskapet samma dag och han cyklade till skolan idag. Och lillsyrran då? Vi räknade ut att hon cyklat omkring en halvmil med oss efterspringande under sitt första dygn på cykel med stödhjul. De använder olika teknik, men de lär sig på sitt eget sätt. Och vi vuxna lär oss. Vi lär oss också att det inte alltid är enkelt – och att vi som föräldrar heller inte alltid ger våra barn de lättaste vägarna att lära – men det är okej. De får uppleva sina segrar ändå, och efterlängtade segrar smakar bra.
Fotnot: Bild nummer 1 är tagen bara 10 sekunder efter att lilla fröken E hade satt sig på cykeln. Vi cyklar inte längre på trottoaren, hon har lärt sig att hålla till höger på cykelbanan, att bromsa för andra trafikanter, och hon besvarar varje leende från mötande med den stora glädje någon kan känna som hälsar på en jämbördig hjulburen gud eller gudinna.
Bild nummer 2 är tagen tidigare under lördagen, i närmaste lilla lekparken. Tog många bilder på cyklande dotter, sedan tog batteriet slut i kameran, varvid jag tänkte ”ja ja, det blir väl inget mer som blir viktigt att fotografera idag”, så jag missade naturligtvis att föreviga sonens första cykelturer för helt egen maskin. Får väl ta bilder under någon annan uterunda. Typiskt.
Sparat under: Familj
Allergier, allergier. Idag ett nytt besked om ännu fler allergier. Jag önskar att jag kunde ta det så här optimistiskt …
Bild av brookenovak, cc från Flickr.
Jag gillar bilden. Den är skönt ironisk, jag ler åt det smarta utförandet. Samtidigt är jag bara så trött.
Sonen S och jag var hos läkare idag. Han har haft pollenallergi sedan han var tre år gammal. Två vårar så illa att hans ögon fått sårskorpor runt ögonfransarna efter alla tårar och all kliande svullnad, trots full dos av medicin och ögondroppar. När björken börjar blomma får han sova i källaren, det lindrar något. Dessutom är han överkänslig mot alla fyra sädesslagen, mot proteinet i vete, havre, råg och korn – samt mjölk. Det låter kanske inte så illa – man kan alltid leva utan vanligt bröd – men det är lite krångligt. Han är så känslig att allt som innehåller minsta lilla veteprotein, i form av stärkelse eller glukos-fruktossirap eller vanlig matlagningssoja, ger honom magont i ungefär tre dagar. Eller för den delen också havre- eller kornprotein. Cornflakes är gjorda av majs - javisst, men det ingår malt. Malt kan komma från korn. Det finns inga krav på tillverkare att skriva ut var det kommer ifrån. Är det från ett sädesslag, så är det kört. Glukos-fruktossirap finns i nästan allt godis, i glass, ibland i köttprodukter som skinka eller kyckling, i yoghurtar och i många både vanliga och ersättningsprodukter som man ska klara när man är allergiker – även här behöver tillverkaren inte skriva ut vad denna stärkelsesirap är gjord av, eftersom allergin är så ovanlig.
Det finns ett bröd att köpa, och som funkar när vi har en egen brödrost åt honom. Det finns ett ersättningsmjöl, av majs och ris och potatis, som är jättebra. Det finns en sorts matlagningssoja som fungerar, och en soygurt, från Carlshamn, underbart bra produkter. Vi har under åren letat och provat oss fram för att hitta till och med frukostar som fungerar (ett tag levde han på stekt bacon, riven morot med lingonsylt och apelsinjuice till frukost). När vi bakar själva får han alltid ont i magen – kanske måste vi ha en egen ugn för honom? Men hur som helst, det har börjat kännas hyfsat bra, och sedan har vi nu fått en ny period med magont som vi inte vet var det kommer ifrån.
Alltså, läkarbesök och nya allergitester. Inte alls de resultat vi hade väntat oss. Tillkommit har allergi mot timotej/gräs, mot katt, mot hasselnötter och jordnötter. Timotejreaktionen var en stark 4 på skalan, högsta nivån. F-n. Det förlänger pollensäsongen för lillkillen så att det gör ont i min mage att tänka på. Jag vet precis hur han brukar bita ihop när snön börjar smälta från träden och fåglarna kvittrar.
- Nu kommer våren. Jag hatar våren, men det gör inget, för det går snart över.
Han blinkar och hostar, gnuggar sig i ögonen men försöker låta bli. Han älskar sommaren, han uthärdar våren med envishet för att nå dit. Ska nu försommar och högsommar bli lika jobbig som björkvåren? Björkallergin, som är så jobbig, är en reaktion på nivå 3.
Han var lite ledsen för det där med katter – han älskar katter – men vi har ju vetat om att vi har allergi i huset så vi hade ju ändå inte tänkt skaffa någon. Klappa en katt utomhus går ju fortfarande bra (men även här är det nivå 3, suck). Det tröstade honom något.
- Det är tur att jag kan klappa dem lite, för katterna brukar ju gilla mig också, suckade han.
Det jag tycker är jobbigast är ändå matallergin – att vi inte vet exakt vad det är mer han reagerar på, och vad i allsin dar han egentligen kan äta. Reaktion på jordnöt kan vara relaterat till reaktion på ärt- och baljväxter, det kan ta bort en hel del av våra ersättningsprodukter. Bland relaterade allergier, som inte testas i vanligt sticktest finns guar, och i det bröd, de glass- och de kaksorter som fanns kvar som han kunde äta, ingår guarkärnmjöl. Reaktion på hasselnöt (som var stark), kan också tyda på reaktion mot mandel, och det tycker jag mig ha märkt sedan innan. Då försvinner också allt konditorifika (tidigare har det kunnat gå med ren mandelkaka eller chokladbiskvi, till hans stora lycka). Okej, visst, det är ganska onyttigt, men ändå … En sjuåring som inte får äta någon sorts godsaker ute, utom hembakade maränger, vilket han ogillar, det är ju lite trist.
Att laga all mat hemma från början, riktig husmanskost, fast helt utan mjölk, smör och alla sädesslag, är egentligen inget problem, men det tar tid. Det kräver kreativitet och kunskap, för att inte fastna i samma rätter varje dag. Det är inte jättekul och jag skulle önska mig lite fler genvägar. Dessutom önskar jag mig trygghet – att veta att det vi lagar åt honom faktiskt är bra för honom, och inte bidrar till ytterligare allergireaktioner.
Jag ska försöka tycka matlagning är roligt. Se det här som ytterligare ett projekt, att lära sig av. Jag var nog mer ledsen än sonen av beskedet om ytterligare allergier idag, men det är klart att vi fixar även det här, det finns mycket som kunde ha varit värre. Jag bara … ååååh. Suck. Stön. Grmpfh. [Insätt valfritt svärande muttrande].
Sparat under: Att se
Det är vår. Vi grillade på altanen igår. Fåglarna sjunger som galna. Barnen sprang nyss omkring klädda i endast t-shirts och vuxenförmaningar. Värmen växlade snabbt över till dimma och snålblåst, och livet är precis sådär varmtkallt så att man nästan får halsont av att ha tagit på sig den tunnaste vårjackan på kvällspromenaden.
Jag har ledighetslust i kroppen, trötthet och längtan efter resor. I Japan har det nyss varit hanami (hana=blomma, mi=se). När körsbärsblomningen infaller stänger företag och skolor för ett par intensiva utomhusdagar, med picknick under träden och ivrigt fotograferande. Jag har inte sett det sedan 1995, men det var så vackert. En del i det vackra var att alla var så fascinerade. En del i det är att träden är så otroligt överdådigt blommande, och under så förgängligt kort tid. En del i det är de fallande kronbladen, som lätt, mjuk, yrande snö, men utan vinter.
Det är värt en fest – visst är det? Okej, vi har påsk, en familjehögtid, trevligt i sig, men inte samma sak. Just nu skulle jag vilja gå under vitljusrosa blommande tak medan himlen sakta mörknar, skratta med alla skrattande främlingar som alla har våren gemensam och njuta av att världen är vacker. När man väljer att se de sidor som är vackrast. Så här ser det ut:
In Bloom by dogonthesidewalk, cc från Flickr.
Crow, också av dogonthesidewalk.
Food vendors at Nagoya, by Paul Davidson, cc från Flickr. Jo, så ser det ut.
Hanami, by Spiegel, cc från Flickr.
Hanami iii by *solar ikon*, cc från Flickr.
Det kan också vara alldeles folkmyllrande stökigt och trångt och onaturligt överdådigt och … alldeles underbart. =)
Två dagar kvar till en större jobbdeadline (eller två deadlines, egentligen). Sedan blir det påskledighet. Kommer att ta drygt en vecka, jag har gjort mig förtjänt av det genom lång och trogen tjänst just nu.
Jag håller på med projekt som jag gillar – och det är ju alldeles underbart, det är inte alla förunnat att få jobba med saker som de finner både roliga och meningsfulla. Det är så KUL att lista ut bästa sättet att säga något. Det är liksom att lösa problem, se olika vägar och möjligheter och många steg framåt – ibland som när jag var liten och spelade schack mot min pappa. Jag vill vinna, lyckas, nå resultat. =)
Samtidigt är det krävande. Något nytt ska ut ur huvudet, hela tiden. Något som är bra. Oftast ska det fram under begränsad tid – vilket är till hjälp, eftersom det alltid, alltid, alltid kommer att kännas som att det går att göra saker bättre när det inte finns facit. Det jag gillar med mitt jobb är att det alltid går att göra saker så bra som möjligt – sedan går det alltid att lära sig ännu mer och göra ännu bättre. Det finns så mycket vilja i att jobba med texter och marknadsföring och människor och möjligheter.
Jag använder den viljan just nu, för att ta mig två riktigt bra dagar till framåt – sedan ska jag varva ner och ta några dagar utan jobb. Längtar efter resultat – och sedan … Sedan tid till mig själv och min familj. Jag tänker mig att det ska bli ungefär som formgivaren Valaine Hepner på Blue Owl Designs inspirerar till.
Först ska jag vila. –> Skönt!
Sedan ska jag bara göra avslappnande saker med familjen. =) Det där är jag, lille S och lilla E. Pappa O är nog på jobbet (han är påsklovsledig med barnen just nu, medan jag jobbar dygnet runt). Visst har vi det tyst och skönt?
-
Alltså, allvarligt talat – har du någon gång sett en bild som är alldeles tyst? På de här bilderna talar en behaglig tystnad, som jag ser dem. Fantasirika illustrationer fyllda av personligt utrymme att bara vara, att känna och tänka. Eller så är det bara att jag längtar efter just det. Hur som helst, bilderna gör mig glad.
–
På Blue Owl Designs About Me-sida (kolla på den, visst är den vacker?) finns ett citat och en text om hur hon arbetar. Först och främst är jag mamma, skriver hon. Alltså, visst är det sant – barnen är viktiga, underbara, fantastiska, och barn inspirerar, barn får en att leva i nuet (ibland obarmärtigt så). Ändå är jag inte sådan – känner inte lugnet rotat i kroppen till fullo på det sätt jag upplever att hon gör det via de bilder jag ser – men jag skulle vilja vara sådan. Jag är alldeles för rastlös, prestationsinriktad och strävande (exakt mot vad kan jag kanske inte säga, egentligen). Jag älskar att ha ett vill – eller andras vill – att arbeta för. Jag älskar att göra, inte att vara. Men exakt nu är läget för mig att längta efter att bara vara, så jag ska ta tillvara den känslan. Sedan kommer jag igen och gör saker igen, och då ska ni få se på #}*^ZX|¤$! … =)
Follow your dream,
no matter what anyone else says.
When you and your soul
are headed in the same direction,
the most incredible things happen.
~ Soul Catcher
-
Citat och bilder publicerade med tillstånd ©Valaine Hepner, Blue Owl Designs. Kolla förresten in grejorna hon har gjort, exempelvis handgjorda böcker … Aaah, de passar i det liv jag tror att jag drömmer om, men aldrig har ro att leva. =)
Sparat under: Citat
”Jag kan en del, jag vill mycket och ska mycket mer.”
Hittat på Özz Nûjens blogg, www.ozz.nu. Jag är så glad att jag har möjligheten att dela med mig av copy- och skrivjobb just nu, förresten (delade just med mig av ett jobb om Özz, det var ett kul litet uppdrag, men jag har inte den fysiska orken att gräva fram mer praktisk tid ur mina dygn just nu). Citatet ovan gäller mig, så känner jag det. Jag kan en del. Jag vill mycket. Men en del av det jag vill och behöver är att vila – och det ska jag göra efter mina dubbla deadlines den 8 april, då ska jag ta ett rejält påsklov. Sedan ska det bli spännande att se vilka ”mycket-mer-saker” jag ska ge mig in på. =)
