Sparat under: Familj
”Ögon i mörkret. Det är snälla ögon. Precis som i drömmen.”
Det är ett väldigt ljust mörker … Teckningen är ett bokmärke jag fick av min dotter. Det är hennes dröm – jag skulle vilja se hur den ser ut inifrån hennes huvud. Så roligt att det är snälla ögon.
Hon tyckte att jag skulle ha bilden i boken jag läser vid sängen. Ganska ofta har det hänt att jag har öppnat boken för att läsa, sedan slutat läsa och börjat le i stället. Det tar inte lång tid innan jag halvligger på sängkanten med ett anteckningsblock och skriver ner tankar till små historier, om jag nu inte var så trött att jag bara knöt mig direkt i kudden redan vid första anblicken av sovrummet. Hur som helst, det är generöst att dela med sig av sina drömmar.
Breathing earth är en snygg och tänkvärd visualisering. Medan jag tittade på den föddes omkring 1200 personer och drygt 480 personer dog. Världen hade sex miljarder sjuhundrasjuttiotvå miljoner fyrahundratrettiotretusen invånare, drygt. Människor.
http://www.breathingearth.net/
Foto: jorden från ett flygplan, av Hamed Masoumi, cc-licensierad på Flickr.
Kom just på att jag ska nämna att jag hittade webbsidan med hjälp av Mymlans blogg.
Nu har jag satt ett mål. Det kom till mig förra fredagen och har mognat hos mig ett tag, det är både ett privat och ett yrkesmässigt mål. Det ligger i linje med Trotsig som företag, det stämmer för mig personligen och det stämmer för Trotsig Frizon.
100 historier. Jag ska skriva 100 historier – det får ta den tid det tar – och historierna ska vara gjorda för att på något sätt publiceras. De ska ut och nå en publik. Att kommersialisera är ett laddat ord, vad jag menar är att jag inte skriver dem främst för att sälja, men jag skriver i syfte att historierna ska ge något slags värde. Någon ska kunna ha så starkt intresse för dem, få så mycket nöje eller lärdomar från dem, att han eller hon kan tänka sig att betala för det. På det sättet kan de därför bidra till min försörjning.
Inspirationen kommer från ett föredrag av en innovationsrådgivare jag lyssnade på (javisst, från ALMI, förstås). Av 100 idéer som kommersialiseras - som alltså når en marknad – blir en eller två idéer riktigt stora. Allt slår inte igenom i stor skala. Det finns massor av hårt arbete, massor av små, bra idéer, som endast når någon eller några få personer. Men ingen idé når ut, om den inte söker en marknad.
Bokidéer är som andra idéer, så resonerar jag. De ska ut och nå läsare, inte bara hamna i skrivbordslådan. För att få ihop ett hundra innovationer skrotas säkert många idéer på vägen – så är det med synopsis/manus/historieidéer också. Skillnaden är att nu sätter jag upp målet att de ska försöka bli bra nog att ta sig ut. Stora eller små – göras färdigt om det går, och släppas ut till någon som har lust eller behov av dem. Jag gissar att 100 historier tar 3-5 år. Det kan ta tio om det vill (en av dem är till exempel till en ungdomsroman, det tar lite längre tid). Det får ta den tid det tar, det får bli det det blir, men det är på gång. Jag har fem som jag räknar hittills – det är publicerade historier i serietidningen Bamse.
Under senvåren har jag vilat upp mig lite. Jag har verkligen skrivlust igen (har den någonsin varit borta? Nej, kanske inte helt borta, men källan jag har öst ur har varit svår att komma åt, kanske kan man kalla det för skrivtorka. Det lilla jag har haft i källan har jag använt, till det nödvändigaste, det som måste fram. Nu har jag varit sparsam, låtit källan fyllas på och känner vattnet sippra in. Ser nivån höjas).
Här kommer alltså att skapas 100 historier, tänkta att nå en publik.
De kommer inte att skapas fysiskt här på bloggen, inför andras ögon. De jag nämner här kommer att vara publicerade, eller åtminstone i lanseringsstadiet. Jag tror att det skulle kännas som en extra press eller energiutpysningskanal, om jag släppte ut delar av historierna här, dessutom vore det att gå händelser i förväg. Innan de har nått ut, har de inte nått ut. Då får de vara mina interna, växande projekt.
Mitt syfte med att berätta om mitt mål är att mål engagerar. Mål skapar mod. Att berätta om sina mål gör dem verkliga, de kan ifrågasättas, kritiseras, uppmuntras och stärkas. När en vågar sätta mål, vågar också andra reagera eller sätta egna mål – därför leder mål till energi och inspiration.
Bloggen Trotsig Frizon kommer även i fortsättningen att handla om vardagsprojekt lite utanför mina jobbuppdrag, i form av text, bild och tankar som jag tycker inspirerar på något sätt. Kanske är det ibland till nöje och inspiration för dig också, om du på något sätt är lite som jag. Jag har bestämt mig för att tro på att dela och ta hjälp av andra. Ser du några beröringspunkter, har tips eller tankar, säg gärna till …
Sparat under: Grejor
Den här ljuskronan, som sitter i taket på översta våningen till Tom Tits i Södertälje, är en replika av en verklig ljuskrona som hängde i taket i en kyrka i Tyskland på 1700-talet, enligt programbladet. Dödskallar, ben och stearinljus. Alltså, vem tillverkar en sådan ljuskrona och på beställning av vem? Vad är syftet – tyckte de att den var vacker, cool, respektingivande, hedrande? Vad tänkte de som såg den? Det känns som att det ligger en roman begraven här. (Eller, nej – inte begraven, hm … tvärtom).
Behöver jag säga att jag har manusskrivarperiod just nu? Bakom allting finns en historia. Och framför. Och inuti. Jag ska hitta dem och få ner dem. Jag ska, jag ska, jag ska. Inte skräckisar, bara historier. Eller ja, det får bli vad det blir.
… en eldsprutande dammsugare för kvalsterallergiker. Den är uppfunnen av min son. Det hade varit intressant att se en prototyp och ett konstruktionsförslag.
Och ja, den kan säga bu. =)
Och ja, boken som står bredvid den, i hyllan, är The Idea Book, av Teo och Fredrik Härén. =)
Jag vill skriva sådan copy som i den här filmen. Som väcker tankar och tillsammans med musiken ger känslor av att allt är möjligt. Det handlar om att först få läsaren/tittaren att instämma i problemet, sedan att skapa hopp.
The girl effect – en flicka kan förändra världen.
Kan man bara göra så starka marknadsföringstexter för välgörande ändamål? Eller kan varje litet ändamål vara välgörande på sitt sätt? Det är så jag vill kunna se mina uppdrag. Stora eller små, som steg att förvalta, förändra, förbättra – genom att få någon att upptäcka något och att vilja göra något som är bra.
När vi kommenterade att sonen (nyss fyllda 7 år) lyckas stava ihop till ord och nästan är läskunnig, så levererade dottern (3,5 år) ett uttalande om sig själv, som var alldeles sant.
- Jag kan också läsa. Fast små ord, med STORA bokstäver.
Så är det. Skriv kort. Och stort.
Någon vill något, som kanske inte är helt enkelt.
Vem är denna någon och vilka andra finns omkring den personen?
Var är början? Vad händer och påverkar vem, vad leder det till?
Var är upplösningen och var är slutet? (+ ibland: ska slutet berättas, eller bara antydas?
Berätta i verb … när någon GÖR något, saker FÖRÄNDRAS eller BEVARAS eller SKRIKER eller VÄXER och så vidare … Då HÄNDER det grejor …
Ovanstående är en kort summering av min bas för att hitta och skriva historier. Genom barnboksskrivarhelgen jag deltog i för ett par veckor sedan har jag lagt till en fråga till. Vilket är formatet för den här historien? Bilderbok, fristående kapitelbok (anekdoter), roman … Det gav mig fack, som jag har nytta av – det ger mig lättare att se var något kan börja och sluta. Plötsligt kan jag stoppa in mina historier någonstans och veckla ut dem till fullo, i olika varianter. Jag blir nästan galen, för jag vill skriva massor, men allting hinner inte ut. Och i min maniska vurm just nu vill jag göra allting till barnberättelser.
Det bor historier överallt. Här är en av alla dessa platser. Den får mig att se var historierna bor i ett vanligt småbarnsförälderliv. Resten av det här blogginlägget känner jag kommer att bli en hyllning till en fotograf som berättar historier via sina bilder.
Jag har fått tillåtelse att publicera några foton. De här känns som hämtade ur vardagen, men med en twist …
Stark lillasyster som städhjälp. Den här bilden får mig att känna att jag kan.
–
Ouch, aj, aj, ooh, hur ska det här gå? Den här bilden får mig att känna att det trots farorna är roligt att våga.
–
Stark av frukostflingor? Kolla in lillasysters halvmissnöjda min – sådär känner jag mig också om någon försöker lyfta mig.
–
Jag tror att det handlar om det … Bilderna och den lekfulla stämningen identifierar känslor hos oss själva. Leken – äventyret – barnsligheten. Det bor historier i dem alla.
Jason Lee, JWL Photography, har tagit bilder av sina döttrar. Galna, vackra, roliga, kreativa bilder, ibland fotomontage. Som jag ser dem är de ömsom hjärteknipande och ömsom livsfarliga (tänk om mina barn skulle inspireras av dem, så att treåringen skulle klippa sjuåringens hår, eller båda klättra i duschdraperistången). Men de är lockande, de är fantasi, de är humor och värme och barn i en syskonrelation som jag blir glad av.
Jag går till hans blogg Sisters (scrolla ner, det som syns först är ett blogghuvud, och under dessa bilder kommer de verkliga historierna om flickornas vardag, äventyr och ibland om hur bilderna tas) för att le och känna hur mina tankar lossnar. Det hjälper mig alltid när jag har kört fast. Det här ger mig inspiration.
Några bilder är porträtt, vackra bilder av barn. Jag kan vandra runt mellan dem, länge, länge. Ser fortfarande väldigt starkt ”någon som vill något”. Här bor också känslorna och identifikationen.
Att vara ganska liten, men nyfiken.
–
Att fascineras av såpbubblor och försöka att inte röra dem eftersom man blir fotograferad.
–
Att få låna pappas dyra kamera // Att vara fokus för sin systers fulla uppmärksamhet.
–
Att samarbeta.
–
Att vakna och det är dags för första dagen i skolan.
–
Alltså, han fångar både ”vill” och skeenden, precis så som jag skulle vilja göra i historier.
Här är några ytterligare favoriter:
- Hur man använder gaffatejp
- Hur man får lillasyster att växa
- Hur man ser ut om man har väldigt mycket skägg
- Hur man trollar bort ben
- Little sister strikes back (behöver jag nämna att den här bilden är Elises favorit?).
Sisters-bloggen och Flickr-bilderna är bäst, men jag blir också ganska betagen av att se hans yrkesmässiga blogg. Får nästan lust att gifta mig när jag ser lyckan på en del av de här bilderna. Där människor är vackra på ett personligt sätt, som grooving grandma (längst ned i denna bildserie). Jag vill också kunna fånga magi så där.
Sparat under: Livet
Igår fick jag frågan ”Är det nödvändigt?” och svarade ”Nej, det är ju bara för mig det är viktigt.” Utan att vara ironisk.
Jag har tänkt om på den punkten. Svaret ska naturligtvis vara ”Ja, det är viktigt för mig själv.” Ibland är det lätt att råka sortera bort fel saker för att man tror att man borde. Det som är viktigt för mig ÄR viktigt.
Ett bildinlägg … Är det bara jag som får skrivlust av att se stora gamla träd?
Alla foton tagna av mig själv igår, vid valborgsfirande på berget vid Fransiscusgården, med familjen och något hundratal andra.
Ser du månen som skymtar där uppe mellan grenar och spretande nyfödda blad?
Stammarna färgades som av eld, men det var av kvällssolen.
Elden gav värme och dramatiska utsuddade linjer. Eld är väl förresten också något som lockar fram sagotankar?
Alltså, skriva var det. Ska det bli några barnböcker här, i vårsol bland städning och barnstoj? Skulle vara kul. Så skriva blir det.
