Sparat under: Livet
Med den här bilden av leende glaskulor, tagen med min scanner (min saknade kamera kan snart hämtas upp hos mina föräldrar i Värmland) vill jag önska trevlig sommar. Tror att jag tar en bloggpaus på några månader nu. Varvar ner jobb i några dagar till för att bli färdig, men internetnärvaron minskar drastiskt. Det finns roliga planer för hösten, men vi får se vilka planer jag väljer att sätta i verket. Just nu är det inte viktigt. Just nu är det bara … Summertime.
Hittade den här teckningen på www.gapingvoid.com alldeles nyss:
Jaha. Det är alltså en liten skalbagge som gör det. Jag har funderat på varför det kliade så … Man får helt enkelt fixa att leva med det. =)
Boken av Hugh MacLeod är beställd, jag lovar att rapportera senare. Jag, som söker slutpunkter och landningsytor mer än startpunkter och inspiration, planerar ändå att läsa både den och Joyce Carol Oates dagbok som sommarläsning. Men jag tror att det kan vara landningsytor om man vill att det ska vara det.
Gillar också @gapingvoids kommentar om vad den verkliga hemligheten bakom marknadsföring via sociala media är:
Behandla det som ett äventyr. Ett äventyr som är värt att dela.
Det är väl ungefär så jag ser livet. Inte för allvarligt. Eftersom både allvar och lek är saker vi får leva med.
… stod som rubrik på ett mejl jag fick i mejllådan idag. Mejlet handlade om helt andra saker, men jag tyckte ändå att rubriken var rolig. Det programmet vill jag ha. Eller kanske inte. Kanske vill jag inte att det ska vara tydligt som ett program, kanske vill jag ändå ha det som jag har det, ungefär: Jag är ingen schemamänniska. Kommer aldrig att bli. Men jag är van att vara mer effektiv arbetsmässigt än jag har varit det senaste året.
Mixar hobby und arbeit just nu – har lite svårt att bestämma vad som är vad. Allt är kul.
Samtidigt försöker jag slappna av, ta det lugnare, vila upp mig, samla kraft.
Bara det att förra meningen innehåller fyra varianter av ord för att säga detta, säger väl att det är vad jag behöver. Och att det finns ett visst motstånd i min kropp som behöver övervinnas. Fortfarande, fast jag har tagit det lugnare ett tag.
Det finns så mycket att göra, så många viktiga och roliga saker, så många människor att bry sig om. Jag har lätt att hålla mig flytande, lätt att fokusera på det som är möjligt och roligt ganska länge i det mesta. Jag har däremot ganska svårt för att lyssna på hur jag mår. En aktiv idealist blir aldrig arbetslös, brukar jag säga, och det är sant. Efter ett tag känns allt som hobby, och allt som arbete. Och mitt i allt tar det då och då stopp, på ett jobbigt sätt som säger mig att det är dags att ändra livsstil, för kroppen säger ifrån på ett sätt som jag har svårt att acceptera.
Nu känner jag för semester.
Jag känner att jag sakta växer mig visare.
Det gör ont när kroppar brister … kroppar liksom knoppar, och knoppar behöver brista för att man ska slå ut i full blom. Kropparna ska däremot inte brista, när de tränas ska de hålla sig inom bristningsgränsen, annars blir det så jobbigt att bli hel igen. Jag försöker klara den balansgången – för det är en balansgång, som också kan beskrivas som livspussel eller kaos + familj + ambition. Jag samlar på ork just nu.
Mitt sommarlivsmanifest i sju punkter:
- Sov minst sju timmar varje natt.
- Håll rent på diskbänken och vattna blommorna när jag är i närheten.
- Ta en vilopaus när det behövs.
- Våga leka, våga utvecklas, våga också vara i allvar.
- Skriv ner de historier som dyker upp.
- Säg ja, säg nej, säg ifrån.
- Gör mer klart än oklart.
Kanske räcker det här till för både liv och arbetsliv, nu när jag har tagit en hel del av min egenföretagande obetalda semester i förväg. Jag går på något sätt ett steg till, i mixen mellan skrivande och ledighet. Men jag ska prioritera ledighet, för min egen skull, jag ska. Ändå låter jag en punkt om skrivande stå kvar, för den är relaterad till mitt mål, min möjliga inkomst och mitt liv.
Jag håller kanske på att växa mig vuxen, och faktum är att jag är ganska nöjd med det.
När jag ändå är inne på ämnet mediasituation av idag:
TED, som är en inspirationskonferens med fantastiska föredrag som i efterhand publiceras på webben för att hela världen ska få ta del av dem, har nu lagt ut ett föredrag av Clay Shirky. Här är ett citat ur föredraget:
”Så här såg 1900-talets medialandskap ut:
Media som är bra för att skapa konversation är inte bra på att skapa grupper.
Media som är bra på att skapa grupper är inte bra på att skapa konversation.
Om du pratar med någon i ”den här världen”, så talar du med en person. Om du vill vända dig till en grupp, så får du skicka samma budskap till hela gruppen via ett massmedium, sänt eller tryckt. ”
Clay Shirky, ur ”How cell-phones, Twitter, Facebook can make history”
Clay Shirky menar att Internet är det första mediet i historien som både stödjer konversation och stödjer grupper, samtidigt. Inte en-till-en – som posten och telefonen, inte en-till-många – som tidningar, radio och tv, utan många-till-många. Han säger också att en betydande skillnad är att alla andra medier söker sig in på Internet, och att vi därför upplever en närhet, ett ”grannskap” mellan alla medier som vi inte har haft förut. Jag vill bara notera att skillnaden är intressant.
Vill också jämföra det med ett citat ur antologin På väg mot medievärlden 2010, sammanställd av Håkan Hvitfelt och Gunnar Nygren (tryckt 2008):
”Att titta på Aftonbladet, läsa Rapport eller lyssna till Dagens Nyheter är idag fullt rimliga och till och med vanliga sysselsättningar”, skriver Lars Ilshammar i texten Offentlighetens dimensioner. När jag läste den meningen första gången reagerade jag inte. Det kändes redan självklart att titta på Aftonbladet via dator.
Bilden av att medierna har närmat sig varandra är sann. ”Själva tanken att olika medier skulle vara separata kanaler som flyter fram oberoende av varandra, eller som för den delen ägnar sig åt att döda äldre kollegor och kannibalisera på deras kadaver, har blivit föråldrad. I stället bör vi föreställa oss en kommunikativ sfär där medieformer hela tiden relaterar till varandra, kompletterar och förbättrar, lånar eller stjäl, ingår allianser eller bildar symbiotiska förhållanden …” menar Ilshammar vidare. Visst är vi väl där – redan idag.
Det jag tycker att Hvitfelt/Nygren missar som redaktörer av boken, är alla icke yrkesmän/-kvinnor som ändå är medskapare av information och nyhetsförmedling. Kanske beror det på hur man definierar medier. Vi är inte vana att behandla och definiera mediekanaler som handlar om att många kommunicerar med många. Vi har plötsligt fått flera andra grupper att förhålla oss till digitalt, inte bara familjen, klassrummet, arbetskamraterna, de som är i samma rum, de som är på samma buss … Vilka processer sätter det här igång hos oss – att relatera till grupper även digitalt?
Intressant att fundera över i termer av gruppdynamik, tänker jag. Det måste också leda till fantastiskt många icke-linjära processer, vilket även gör att det finns hur många trådar som helst att följa. Det blir också än viktigare att kunna koppla ur och koppla av, tänker jag – för att därmed samtidigt relatera till flera trådar i ett inlägg av Jenny. Det blir gruppsnack, parallella trådar, rundgång, man väljer in och man väljer ut, man väljer att läsa eller inte läsa vidare … Och nu märker jag att det här inlägget blivit svårformulerat och säkert sedan länge upplevts som krångligt, så jag slutar skriva här. Jag ska fundera vidare …
Det är klart att vi borde vara rädda. Vi lever i spännande tider. Jag började på det här blogginlägget när utbildningars digitala slututställningar haglade tätt, och fortsätter idag när jag precis diskuterat dagstidningarnas kommande död med en kvinna som är mina barns farmor.
Kommunikation i förändring, scannad bokframsida
Det är värt att skriva, även om många andra gör det också. Medie- och kommunikationsbranschen är i förändring, och det gör att vardagen för oss som jobbar här också kommer att vara i stark förändring. Förmodligen är den det redan idag – fast det är svårt att se vad som är bestående, medan vi är på väg in i stormens öga. Det mesta som märks tolkas som en lågkonjunktur. Jag tror att varje lågkonjunktur synliggör och understryker förändring, som sedan blir alltmer synlig när ekonomin stabiliseras och vi människor börjar ta saker för givna igen.
Jag är egenföretagare inom ord och marknadskommunikation, min sambo är journalist/redaktör på dagstidning. Det är klart att det berör oss. Borde vi vara rädda? Absolut, om vi inte är av den orädda sorten …
Vad är det då jag förväntar mig – vad är det som händer?
Webb 2.0 innebär:
1. Att innehåll och design kan separeras, vilket gör det lätt för användaren att själv vara med och skapa nytt innehåll utan att behöva kunna styra över formen.
2. Att innehåll etiketteras med ”tags” och samlas i olika flöden eller strömmar, vilket gör att användaren får kontroll över sin egen struktur och sina egna inflöden av information.
3. Att användaren blir medskapare och att ny information lätt kan skapas av flera befintliga källor som samkörs, till exempel via ”mash-ups”, i form av webbtjänster och nya produkter.
4. Att öppenhet skapar förtroende – om sajter och kommentarer öppet visar sin historia kan den stora massan av människor bidra till att felaktig information inte får stå oemotsagd, förutsatt att tillräckligt många intresserar sig.
5. Att automatisk insamling av kollektiv information skapar ny information i sig.
(Sammanfattningen är min egen, källorna till detta är många, och jag anger här endast wikipedia och filmen The Machine is using us. Begreppet kommer ursprungligen från Tim O’Reilly.)
Hur påverkar det här oss?
Så här ser Berghs-studenternas slututställning ut. En välarbetad sajt, med studio-tv där studenterna intervjuas och presenterar sina projekt med mera. Framför allt bonus för de välarbetade projektpresentationerna som nås om man väljer Projekt i menyn och klickar på valfri bild. Här finns inspiration och kunskap som räcker för veckor, månader … kanske år. Digitalt. Skapat både för på-plats-besökare och för nyfikna via dator. Välpaketerat, med mer material än man vet att människor kommer att hinna se. Sökbart (förmodar jag). En sajt jag kommer att spara och komma tillbaka till, precis som jag gör med vissa pappersprodukter.
Så här ser Skurups journalistutbildnings examensarbete ut (hittad via tweet från Joakim Jardenberg). En hel tidning skapad, under hela arbetet öppet redovisad och kommenterad av studenterna själva på bloggen. Tidningen presenteras som en pdf-fil, arbetet presenteras både i bloggen och på bladen. Bloggen innehåller länkar till digitalt material på andra sidor på webben – det vill säga mervärden. Ändå upplever jag (gammaldags) att artiklarna är lättare att läsa i pdf-filen. Bättre överblick på något sätt. Det har nog med vana att göra. Bäst är blogginlägget Lysande utsikter, som andas arbetslust och framtidstro.
Och så slutligen, Beckmans slututställning 1 + 1 = 3. Filmen är bara så snygg. Vilket planeringsarbete som ligger bakom … Undrar om själva utställningen på plats var lika inspirerande. Eller om den helt enkelt var de där raderna med saker? Jag gissar att den var ett fysiskt möte med studenterna och mycket mer – på deras webb ligger digitala portfolios.
1 + 1 = 3; se filmen om hur siffrorna gjordes ...
http://link.brightcove.com/services/player/bcpid9305148001?bctid=12899020001
Det som skapas, skapas inte på traditionellt vis. Slutprodukten är inte den tryckta – det finns ingen slutprodukt. Den stora önskan i vår bransch idag är att hitta en eller flera ”startprodukter”. Ett socialt objekt som leder konversationens riktning mot vårt eget varumärke – och som håller intresset kring oss aktivt. Vi har ingen rätt att försöka styra över vad som sägs om oss. Från att vi har släppt ut en tråd, så blir det allmän egendom. Varje varumärke, varje informationssnutt, blir en allmän egendom. Om den är tillräckligt lyckad.
Vi kan inte längre tänka i lugn och ro, förbereda och sedan sända ut våra budskap. Vi behöver lyssna och vara intressanta. Starta trådar och släppa dem. Låta andra tala. Särskilt för journalister tror jag att det är svårt att låta andra tala … För vad finns det då kvar för journalister att få betalt för? Att välja, tror jag. Att kolla och förmedla information om källor, lyssna, kommentera och stärka. Att skapa dramaturgi genom sättet att presentera information, och att sedan bidra med en arena för berättande som får växa fritt, oansat, men kommenterat. Lite som en ledarsida med debattforum – men för en hel tidning. Också med plats för den person som inte vill debattera, som bara vill underhållas och tycka bu och bä i tysthet. Detta utrymme tror jag finns i den digitala framtiden.
Men vi marknadsförare, då? Det är ju lätt att säga att vi måste vara goda kommunikatörer. Det känns redan som att det i allt högre grad handlar om att antingen stå för ”godhjärtade” företag med starka varumärken, eller för varumärken som kommunicerar en reducerad och enkel fråga och som därför snabbt kan spridas. Vad som verkligen står bakom budskapet förtjänar fokus, med andra ord. Kortsiktig reklam göre sig inte besvär. Jag vet inte riktigt hur det här kommer att fungera – för alla vi företag vill ju egentligen se resultat snabbt. Här tror jag inte att vi marknadsförare kommer att kunna skapa snabba resultat. Jag tror att det kommer att handlas mindre på mer tid och att kommunikationen inledningsvis kommer att vara trögare. Du säljer genom att lyssna, men det tar tid.
Hur som helst, jag är nyfiken. Jag är inte rädd, men jag är säker på att vi upplever en förändring. Jag är av den typen som ändrar mönster när saker börjar gå lätt och jag är trygg, så det borde väl passa mig. Det är dags för nya steg, nya äventyr. Det händer vare sig man vill eller inte – lika bra att vilja.
En sak jag gillar med internet är att andra människor lägger tid på att hitta på tjänster som ska vara användbara för fler.
”De gör det för att tjäna pengar på det”, kan någon hävda. Ja, än sedan då? Om tjänsten är användbar – skapar ett värde för någon, och beter sig schysst, då tycker jag att det är helt i sin ordning att innovatören/entreprenören tjänar pengar på den. Jag hoppas verkligen att de gör det. Jag önskar att det ska vara lättare att göra det.
En internetentreprenör, vars tjänster jag uppskattat redan innan jag visste att han låg bakom internettjänstutvecklaridén 24hour business camp, är Ted Valentin.
Jag gillar den enkla idén i sushikartan (det var ju för katten jag som inte kunde låta bli att rekommendera en av Nyköpings sushirestauranger på Couchsurfing.com (av alla ställen) för att jag tyckte att den förtjänade att rekommenderas, klart jag tycker det är bra med ett ställe som genererar intresse och låter människor diskutera och ranka alla Sveriges sushirestauranger). Ändå har jag inte engagerat mig mycket nog att bli medlem – jag har bara använt tjänsten av nyfikenhet, och förutsatt att det finns tillräckligt mycket engagemang för att den ska finnas kvar.
Jag har också sökt mig in på Wifikartan, inför några Stockholmsresor, för att se vilka platser som rankas högst av användare när det gäller var man kan sitta i Stockholm och använda fritt trådlöst internet. Verkligen jättebra tjänst, som både är till nytta för de caféer eller andra platser som satsar på att bjuda sina användare på denna service, och för oss som nu förstås lättare hittar dit.
Inför sommaren kan jag också rekommendera en av Teds tjänster som jag upptäckte idag: http://www.badkartan.se/Nyköping/. Den hade badplatser i Nyköpingstrakten utmärkta, som jag inte visste om, trots att vi har bott här i sju år. Många av dem med recensioner och plats för kommentarer.
Varför skriver jag om det här just nu? Jo, några av Ted Valentins webbplatser är plötsligt nedflyttade i googles rankningssystem. De har tidigare fått träffar på första sidan av sökresultaten, till exempel om man söker på sushi Nyköping eller wifi Stockholm. Nu är de lågrankade, vilket gör att de inte längre hittas för en ovan sökare. Något i Googles sökmotortänk gör att Google tror att att länkande bakom sajterna endast är ett sätt att komma högt upp i sökmotorerna, vilket väl borde kunna motbevisas genom användbarhet och användarranking. Det finns olika sätt att försöka trixa och lura Google – men jag tror verkligen inte att detta är vad som ligger bakom – tvärtom länkar Ted själv till Googles egna riktlinjer och startguide för sökmotoroptimering (pdf) (som jag gör här också) och gör allt han kan för att följa dessa. Som jag tolkar Google, så ska allt vara okej, förutsatt att användarna finner sajten användbar, men Google verkar ha ändrat på någon liten algoritm, som raserar allt för Teds sajter.
Med det här inlägget vill jag bara säga att jag finner de här sajterna användbara och kommer att fortsätta använda dem - och jag ska också ta mig tiden att registrera mig som användare. Jag vill också säga att jag vet att det finns andra tjänster via googleträffar som kan ge mig liknande information – men jag gillar just den här tjänsten tack vare recensionsmöjligheten och den upplevelse av öppenhet som jag får som besökare. Har till exempel försökt ge betyg till företag och tjänster via Eniro, men blivit raderad (kanske för att betyget var medel, inte högt?) och tror därför inte helt på Eniro som forum för detta, för att det känns opersonligt. Jag tror på människor, och på att internet kan växlas upp tack vare många människors individuella engagemang. Jag tror på hela nyttoprincipen och vill tro väl om Google, vill inte tro på rykten om att det handlar om konkurrens gentemot tjänster som ska byggas upp via Google Maps.
Konkurrens är alltid nyttigt och en nytta med nätet är att jag till viss del kan se hur andra har valt, och att jag själv kan välja. Att jag kan uttrycka engagemang och att frågor som många engagerar sig i kan påverkas.
Jag är inte ens halvvägs där.
Har knappt tagit ett yttepyttelitet steg, men än sedan då?
Jag har ett mål. Jag har ett liv. Det får ta tid.
Bild av Bousure, Creative Commons-licensierad på Flickr. För mig betyder den att jag har lite reparationer att göra innan jag kan gå uppåt. Men att jag ändå kan se allt i ett spännande ljus och vara nyfiken. Det finns något vackert i allt som inte är färdigt.
Sparat under: Idé
Satt och bläddrade i gamla tidningar vid en kontorsrengöring förra veckan. 
En bra artikel om ”Kapade varumärken” i Info nummer 7 från 1998. Hur Fristads och Fjällräven blev stora på nytt, genom nya kundgruppers intresse och förmåga att själva ta över och ladda varumärken med nya värden, ses som ett 90-talsfenomen.
I en annan artikel nämns att ”Internet är mer än en ny kanal för marknadsföring”, enligt Tim Frank Andersen, då moderator för mässan Online Information Scandinavia 98. ”Nätet har inneburit nya perspektiv för företagen, där de har blivit tvungna att lyssna, inte bara föra ut egna budskap.”
Tänk att det ska ta så lång tid att få det att sjunka in. Det är ju vad som missioneras mest, just nu.
Ett annat citat från Tim Frank Andersen:
”Dessutom bör man vara medveten om att Internetanvändaren sällan eller aldrig är likgiltig; han eller hon är inte sen att bedöma det som presenteras. Om man uppmanas att klicka på en knapp eller en bild, så förväntar man sig att verkligen få ut något av det.”
Intressant att detta redan noterades på den tid då det fanns företag som annonserade i tidningen (bara det!) för att visa sina webbplatser, och dessa webbplatser såg ut så här (se nedan) …
Jag minns också att jag sparade tidningen just av anledningen att det var första gången jag hörde talas om Rolf Jensen, och det underbara citatet ”Framtiden tillhör dem som berättar de bästa historierna”. Rolf Jensen hävdade, och hävdar fortfarande, att vi är på väg in i the dream society, drömsamhället, en kultur där drömmar, berättelser och upplevelser är viktigare än prylar. Viktigt för oss alla, vare sig vi försöker marknadsföra och sälja saker, eller bara leva.
En bra intervju med Rolf Jensen finns här (dock en svår danska-övning för mig som är värmlänning i grunden):
Avslutar med ett annat klassiskt citat av William Gibson, sagt under sent 1990-tal:
”The future is already here, it is just unevenly distributed.”
Still true.
