Jag vill skriva sådan copy som i den här filmen. Som väcker tankar och tillsammans med musiken ger känslor av att allt är möjligt. Det handlar om att först få läsaren/tittaren att instämma i problemet, sedan att skapa hopp.
The girl effect – en flicka kan förändra världen.
Kan man bara göra så starka marknadsföringstexter för välgörande ändamål? Eller kan varje litet ändamål vara välgörande på sitt sätt? Det är så jag vill kunna se mina uppdrag. Stora eller små, som steg att förvalta, förändra, förbättra – genom att få någon att upptäcka något och att vilja göra något som är bra.
När vi kommenterade att sonen (nyss fyllda 7 år) lyckas stava ihop till ord och nästan är läskunnig, så levererade dottern (3,5 år) ett uttalande om sig själv, som var alldeles sant.
- Jag kan också läsa. Fast små ord, med STORA bokstäver.
Så är det. Skriv kort. Och stort.
Sparat under: Att läsa
Just nu, inspirerad av helgens kurs, många goda samtal, samt historieberättande i skrift kring stort och smått, känner jag så starkt för böcker som När vi var ensamma i världen och Sandvargen. Läste Morris på stora ängen för dottern igår, hon sa åååh, och oooh, och aaah, på sätt som hon oftast inte gör för mjuka böcker, hon gillar annars gnissel och konflikt som Vem är arg …
I helgen har jag lärt mig:
1) Att se det stora i den lilla historien som kommer nära.
2) Att jag älskar historier som gör att mina ögon tåras.
3) Att kaosgillarmänniskan i mig också har nytta av att använda struktur, och att strukturmänniskan i mig kan få näring i lek med osäkert slut. Mer lek och fler slut – är inte lösningen. För mig är lösningen att välja väg, att lugna ner, att skriva klart.
Jenny har redan hunnit blogga massor. Jag har fått mycket från helgen, både från dagtid och nattliga samtal, så hos mig gror det också. Fast det gror i mörker. Än så länge.
Något säger mig att det blir mer om barnböcker på den här bloggen framöver …
Haha, ett litet minijubileum. =)
Det här är inget jämfört med min kompis Jenny, som nyss firade 25 000 träffar och har ökat cirka tusentalet under veckan, värd alla läsvärt-priser i världen (och ändå alltid hinner se andra och dela med sig). Men vad gör det att det är ett litet steg, det är ett roligt litet steg och det är mitt.
Jag har den här bloggen som en egen inspirationszon, och var och en som kikar förbi här blir en del av den zonen. Precis som i verkligheten, förstås. Vi behöver fria zoner, lärandezoner – där det är tillåtet att göra rätt och göra fel, att dela och att utvecklas, att testa och se vad det blir. Det här är den digitala, webb-burna delen av min zon. Kan jag inspirera mig själv – och faktiskt också helst någon annan, på något sätt, så gör jag det jag helst vill. Sådan är jag.
För att fira 1000 träffar vill jag länka till några andra 1000-saker som jag hittat och gillar.
1000 öar - bilder, ibland känns det här som ett tilltalande sätt att bo. En skriv-ö, kanske? En egen plats, jag börjar verkligen drömma mig bort bara av att kolla på några foton här. Kanske är det extra typiskt att längta efter när man är en småbarnsförälder med öron som känns som att de kommer att pratas sönder under vilken vaken timme som helst. Fast jag har nog alltid varit sådan. Ibland vill jag ha en plats att bara vara för mig själv.
1000 lojala fans – jag vet inte om Kevin Kelly har rätt, men han säger att vem som helst kan leva på vad som helst om han eller hon bara lyckas värva 1000 lojala fans, av den kategorin att de följer och vill ta till sig det du skapar, även om det innebär att åka 50 mil för att höra din konsert etc. Det ligger något viktigt i det där med lojal – för att få lojala efterföljare ska du vara äkta och ärlig, möta din publik och vara den som skapar något för dem. En intressant artikel och fundering.
Sadako och de tusen papperstranorna – storytelling som berör. Ett frö med sanning som sprids över världen därför att det är en historia som var och en som varit barn kommer att kunna identifiera sig med. Vilja, envishet, beslutsamhet, vänskap, liv, död. En viktig tanke om fred i världen. Får tårar i ögonen bara jag tänker på den. Det är något med siffran tusen som säger ”ett hinder, en beslutsamhet, ett mål”. Och det är något i känslan av att en människa vill något, bestämmer sig för att genomföra det, och sedan lägger sin själ i att göra det, som är så oerhört tilltalande. Som får mig att känna att allting är möjligt.
Det är bara det att jag själv arbetar för 1000 mål (ungefär). Det är nog dags för ett manifest och en riktning, snart. =)
Det finns mycket att säga om produktivitet och inspiration. Ibland är det viktigaste av allt att inte säga så mycket alls – utan helt enkelt att göra. Jag behöver ha högt tempo just nu (är lite trött och behöver sova), så för att speeda upp mig själv (och kanske dig som läsare, om du finns), så lägger jag ut en länk till en sida jag sparade under fliken ”Inspiration” för ett tag sedan: The Cult of Done Manifesto.
Här nedan är alla råden samlade i form av en poster. Skulle vilja göra en liknande, själv, någon gång. Med mina egna tänkespråk och käpphästar. Kanske blir det ett Trotsig Manifesto, så småningom. Har faktiskt redan börjat skriva på ett – men nu ska jag skriva på andra saker.
Poster, CC-licensierad, skapad av Joshua Roth Haas.
Förresten, om du någonsin skulle undra … Klicka på rubriken ”Senast sparad inspiration” ovanför länkarna till vänster och du kommer till mitt Delicious-bibliotek; alla länkar jag har kategoriserat under ”gillar” eller ”inspiration”. Ifall du skulle vilja strosa runt och fördriva lite tid … Tipsa gärna tillbaka – jag gillar tips. Eller så sticker du ut och gör något på riktigt i stället. Det gillar jag också. Det är bara att göra.
En skön idé för en bloggtävling har genomförts av DeepEd. I stället för att räkna upp ett antal bloggar och låta människor rösta på dem, har han bett människor skicka in motiveringar till varför en blogg är värd ett bloggpris.
Nu ligger motiveringarna ute. Man ska alltså rösta på den motivering man tycker är bäst – och som jag tolkar detta har jag röstat på den blogg jag utifrån motiveringarna själv blir mest sugen på att läsa.
När röstningstiden har gått ut får vi veta vilka bloggarna är, tills dess får vi gissa. Så om du gillar ord och skriftliga motiveringar – in och läs och rösta!
(Och, ja, jag vet att Jenny redan skrivit om detta, ifall du är en läsare som hittat hit via hennes blogg). 
Jag inspireras av glädjen och enkelheten i barnböcker. Dottern inspireras rent fysiskt, av bilderna. Hon har älskat att göra den ”coola blinkningen” ända sedan första gången hon läste Så gör prinsessor av Per Gustavsson. Jag har med de här två bilderna i bloggen av två anledningar.
Den första anledningen är att vi inte kunde låta bli att köpa den tredje boken om prinsessorna, När prinsessor fyller år, när vi såg att den hade kommit ut i en butik idag. Även den boken hade de där sköna ordvändningarna som man blir glad av – det där sättet att skriva som får det att låta som en självklarhet att unga tjejer ser till att rätt saker blir rätt utförda, i stället för att passivt sitta och vänta. Det passar så bra in på vår dotter. Alla barn behöver både få vara och få göra.
Den andra anledningen är att jag just har läst två tyngre böcker och behöver det här som motvikt. Först De välvilliga, av Jonathan Littell. Boken var fantastiskt grymt välskriven och kändes viktig, men gjorde mig grå och illamående. Jag läste ett par hundratal sidor i början och tvingade mig själv sedan att göra ett hopp i handlingen för att få avsluta den – det är sällan jag behandlar böcker så. Jag mådde verkligen dåligt av den, men var tvungen att läsa slutet för att kunna lägga den ifrån mig. Det är svårt att avsluta känslor av skuld och död. Tänkte att jag skulle närma mig andra världskriget på ett annat sätt i stället, så jag tog upp Mobergs Rid i natt (den sägs vara en allegori över andra världskriget trots att den utspelar sig i svenskt 1600-tal). Jag tänkte mig en mustig roman från de småländska skogarna med fart, människor med egen vilja och en positiv anda, som den jag upplevde i Utvandrarna (för det mesta, trots allt elände). Snart fylldes även den boken av galgekar, människor som ska straffas och bönder som yrar om avhuggna huvuden på pålar. Allt blev väl heller inte bättre av att vi såg M Night Shyamalans The Happening i går kväll. Nu menar jag inte att den hade med andra världskriget att göra, däremot innehöll även denna film ett stort mått av våldsamma dödsfall. Nej, vi människor behöver fler ”klara-av-allt-prinsessor” för att härda ut och vara glada. I alla fall jag. I alla fall just nu.
Och så gör Elise.
