Sparat under: Att se
Okej, alla har kanske sett filmerna vid det här laget? Någon har kanske till och med sett när det här har gjorts på plats i Stockholm? Jag tycker i alla fall att det är så bra att det är värt att sätta in på bloggen här, det inspirerar mig.
Den underliggande frågan som ställs är om glädje kan ändra ett beteende. Blir vi bättre på att göra saker miljövänligare, till exempel att ta trapporna, kasta sopor i papperskorgen eller återvinna, om det samtidigt är roligt? Filmerna svarar: ja.
Blir det roligare om vi bygger om trappan till ett riktigt piano?
Hur reagerar människor på världens djupaste soptunna?
Och så idag, alldeles nyss släpptes filmen om tomglasspelet (320 visningar när jag kollar).
”Ingen slår vårt highscore”. Tänker lite på Greenbeagles miljöspel från 24 hour Sörmland. =)
Sparat under: Att se
Det var superkul att rapportera direkt från eventet 24 hour Sörmland - det visade sig att vi blev ett litet kompakt infoteam samt ett gäng elever från John Bauergymnasiets entreprenörskapslinje, och vi pratade ihop oss snabbt. Mest info hittar du via bloggen www.24hoursormland.se och via twitterströmmen #24hoursormland.
Eftersom vi jobbade för att vara öppna och dela eventet med andra livesände vi så mycket vi kunde via mobil och Bambuser. Filmerna blev väl av varierande kvalitet – det är känslan som räknas, öppenheten och möjligheten att vara med live om man vill. Att se hur det var. Att minnas, för dem som var med. Att vi kunde och fick dela med oss. Jag tror i alla fall att man kan ana en del av känslan, när man ser dem.
Här är en film som jag tog med min digitalkamera, precis när vi skulle räkna ner inför avslut. Alla webbidéer skulle alltså vara färdiga och uppladdade minst på internwebben senast kl 15, och vi hade trappat upp infoberedskapen för att rapportera från slutet i realtid. DÅ tappar vi all trådlös täckning. Typiskt.
De som satt med fasta linor twittrade vidare, Bambuser funkade (men hackar lite), och jag filmade digitalt samtidigt som vi letade efter en klocka. Exakt hur det är känner man när Stina ropar ”Men helvete, hörni, nu är det 40 sekunder kvar …”. Vi räknar ner och kör fanfarer. Här är i alla fall filmen.
Jag vill göra lite egna reflektioner efter det här eventet – om dagens önskan att dela med sig av så mycket information som möjligt direkt, jämfört med önskan om att skapa rapportering av hög kvalitet (så väl innehållsmässig som teknisk). Hur lång tid får det ta? Det här är grymt intressant. Hur vill du ha rapportering från ett event kopplat till webbtjänster? Kring ett annat event?
Fler inlägg lär följa i ämnet, utifrån ett kommunikations- och marknadsföringsperspektiv, men det blir på www.trotsig.se, när jag har hunnit lansera min nya sajt. Det dröjer minst tre veckor. (Hm, igen … hur lång tid får det ta att publicera något genomtänkt?).
Det här är krig. Det här är skickligt dramaturgiskt tänk och genomförande. Det här är storytelling.
Hittad tack vare @jklang och @devilkitten via Twitter.
När jag ändå är inne på ämnet mediasituation av idag:
TED, som är en inspirationskonferens med fantastiska föredrag som i efterhand publiceras på webben för att hela världen ska få ta del av dem, har nu lagt ut ett föredrag av Clay Shirky. Här är ett citat ur föredraget:
”Så här såg 1900-talets medialandskap ut:
Media som är bra för att skapa konversation är inte bra på att skapa grupper.
Media som är bra på att skapa grupper är inte bra på att skapa konversation.
Om du pratar med någon i ”den här världen”, så talar du med en person. Om du vill vända dig till en grupp, så får du skicka samma budskap till hela gruppen via ett massmedium, sänt eller tryckt. ”
Clay Shirky, ur ”How cell-phones, Twitter, Facebook can make history”
Clay Shirky menar att Internet är det första mediet i historien som både stödjer konversation och stödjer grupper, samtidigt. Inte en-till-en – som posten och telefonen, inte en-till-många – som tidningar, radio och tv, utan många-till-många. Han säger också att en betydande skillnad är att alla andra medier söker sig in på Internet, och att vi därför upplever en närhet, ett ”grannskap” mellan alla medier som vi inte har haft förut. Jag vill bara notera att skillnaden är intressant.
Vill också jämföra det med ett citat ur antologin På väg mot medievärlden 2010, sammanställd av Håkan Hvitfelt och Gunnar Nygren (tryckt 2008):
”Att titta på Aftonbladet, läsa Rapport eller lyssna till Dagens Nyheter är idag fullt rimliga och till och med vanliga sysselsättningar”, skriver Lars Ilshammar i texten Offentlighetens dimensioner. När jag läste den meningen första gången reagerade jag inte. Det kändes redan självklart att titta på Aftonbladet via dator.
Bilden av att medierna har närmat sig varandra är sann. ”Själva tanken att olika medier skulle vara separata kanaler som flyter fram oberoende av varandra, eller som för den delen ägnar sig åt att döda äldre kollegor och kannibalisera på deras kadaver, har blivit föråldrad. I stället bör vi föreställa oss en kommunikativ sfär där medieformer hela tiden relaterar till varandra, kompletterar och förbättrar, lånar eller stjäl, ingår allianser eller bildar symbiotiska förhållanden …” menar Ilshammar vidare. Visst är vi väl där – redan idag.
Det jag tycker att Hvitfelt/Nygren missar som redaktörer av boken, är alla icke yrkesmän/-kvinnor som ändå är medskapare av information och nyhetsförmedling. Kanske beror det på hur man definierar medier. Vi är inte vana att behandla och definiera mediekanaler som handlar om att många kommunicerar med många. Vi har plötsligt fått flera andra grupper att förhålla oss till digitalt, inte bara familjen, klassrummet, arbetskamraterna, de som är i samma rum, de som är på samma buss … Vilka processer sätter det här igång hos oss – att relatera till grupper även digitalt?
Intressant att fundera över i termer av gruppdynamik, tänker jag. Det måste också leda till fantastiskt många icke-linjära processer, vilket även gör att det finns hur många trådar som helst att följa. Det blir också än viktigare att kunna koppla ur och koppla av, tänker jag – för att därmed samtidigt relatera till flera trådar i ett inlägg av Jenny. Det blir gruppsnack, parallella trådar, rundgång, man väljer in och man väljer ut, man väljer att läsa eller inte läsa vidare … Och nu märker jag att det här inlägget blivit svårformulerat och säkert sedan länge upplevts som krångligt, så jag slutar skriva här. Jag ska fundera vidare …
Det är klart att vi borde vara rädda. Vi lever i spännande tider. Jag började på det här blogginlägget när utbildningars digitala slututställningar haglade tätt, och fortsätter idag när jag precis diskuterat dagstidningarnas kommande död med en kvinna som är mina barns farmor.
Kommunikation i förändring, scannad bokframsida
Det är värt att skriva, även om många andra gör det också. Medie- och kommunikationsbranschen är i förändring, och det gör att vardagen för oss som jobbar här också kommer att vara i stark förändring. Förmodligen är den det redan idag – fast det är svårt att se vad som är bestående, medan vi är på väg in i stormens öga. Det mesta som märks tolkas som en lågkonjunktur. Jag tror att varje lågkonjunktur synliggör och understryker förändring, som sedan blir alltmer synlig när ekonomin stabiliseras och vi människor börjar ta saker för givna igen.
Jag är egenföretagare inom ord och marknadskommunikation, min sambo är journalist/redaktör på dagstidning. Det är klart att det berör oss. Borde vi vara rädda? Absolut, om vi inte är av den orädda sorten …
Vad är det då jag förväntar mig – vad är det som händer?
Webb 2.0 innebär:
1. Att innehåll och design kan separeras, vilket gör det lätt för användaren att själv vara med och skapa nytt innehåll utan att behöva kunna styra över formen.
2. Att innehåll etiketteras med ”tags” och samlas i olika flöden eller strömmar, vilket gör att användaren får kontroll över sin egen struktur och sina egna inflöden av information.
3. Att användaren blir medskapare och att ny information lätt kan skapas av flera befintliga källor som samkörs, till exempel via ”mash-ups”, i form av webbtjänster och nya produkter.
4. Att öppenhet skapar förtroende – om sajter och kommentarer öppet visar sin historia kan den stora massan av människor bidra till att felaktig information inte får stå oemotsagd, förutsatt att tillräckligt många intresserar sig.
5. Att automatisk insamling av kollektiv information skapar ny information i sig.
(Sammanfattningen är min egen, källorna till detta är många, och jag anger här endast wikipedia och filmen The Machine is using us. Begreppet kommer ursprungligen från Tim O’Reilly.)
Hur påverkar det här oss?
Så här ser Berghs-studenternas slututställning ut. En välarbetad sajt, med studio-tv där studenterna intervjuas och presenterar sina projekt med mera. Framför allt bonus för de välarbetade projektpresentationerna som nås om man väljer Projekt i menyn och klickar på valfri bild. Här finns inspiration och kunskap som räcker för veckor, månader … kanske år. Digitalt. Skapat både för på-plats-besökare och för nyfikna via dator. Välpaketerat, med mer material än man vet att människor kommer att hinna se. Sökbart (förmodar jag). En sajt jag kommer att spara och komma tillbaka till, precis som jag gör med vissa pappersprodukter.
Så här ser Skurups journalistutbildnings examensarbete ut (hittad via tweet från Joakim Jardenberg). En hel tidning skapad, under hela arbetet öppet redovisad och kommenterad av studenterna själva på bloggen. Tidningen presenteras som en pdf-fil, arbetet presenteras både i bloggen och på bladen. Bloggen innehåller länkar till digitalt material på andra sidor på webben – det vill säga mervärden. Ändå upplever jag (gammaldags) att artiklarna är lättare att läsa i pdf-filen. Bättre överblick på något sätt. Det har nog med vana att göra. Bäst är blogginlägget Lysande utsikter, som andas arbetslust och framtidstro.
Och så slutligen, Beckmans slututställning 1 + 1 = 3. Filmen är bara så snygg. Vilket planeringsarbete som ligger bakom … Undrar om själva utställningen på plats var lika inspirerande. Eller om den helt enkelt var de där raderna med saker? Jag gissar att den var ett fysiskt möte med studenterna och mycket mer – på deras webb ligger digitala portfolios.
1 + 1 = 3; se filmen om hur siffrorna gjordes ...
http://link.brightcove.com/services/player/bcpid9305148001?bctid=12899020001
Det som skapas, skapas inte på traditionellt vis. Slutprodukten är inte den tryckta – det finns ingen slutprodukt. Den stora önskan i vår bransch idag är att hitta en eller flera ”startprodukter”. Ett socialt objekt som leder konversationens riktning mot vårt eget varumärke – och som håller intresset kring oss aktivt. Vi har ingen rätt att försöka styra över vad som sägs om oss. Från att vi har släppt ut en tråd, så blir det allmän egendom. Varje varumärke, varje informationssnutt, blir en allmän egendom. Om den är tillräckligt lyckad.
Vi kan inte längre tänka i lugn och ro, förbereda och sedan sända ut våra budskap. Vi behöver lyssna och vara intressanta. Starta trådar och släppa dem. Låta andra tala. Särskilt för journalister tror jag att det är svårt att låta andra tala … För vad finns det då kvar för journalister att få betalt för? Att välja, tror jag. Att kolla och förmedla information om källor, lyssna, kommentera och stärka. Att skapa dramaturgi genom sättet att presentera information, och att sedan bidra med en arena för berättande som får växa fritt, oansat, men kommenterat. Lite som en ledarsida med debattforum – men för en hel tidning. Också med plats för den person som inte vill debattera, som bara vill underhållas och tycka bu och bä i tysthet. Detta utrymme tror jag finns i den digitala framtiden.
Men vi marknadsförare, då? Det är ju lätt att säga att vi måste vara goda kommunikatörer. Det känns redan som att det i allt högre grad handlar om att antingen stå för ”godhjärtade” företag med starka varumärken, eller för varumärken som kommunicerar en reducerad och enkel fråga och som därför snabbt kan spridas. Vad som verkligen står bakom budskapet förtjänar fokus, med andra ord. Kortsiktig reklam göre sig inte besvär. Jag vet inte riktigt hur det här kommer att fungera – för alla vi företag vill ju egentligen se resultat snabbt. Här tror jag inte att vi marknadsförare kommer att kunna skapa snabba resultat. Jag tror att det kommer att handlas mindre på mer tid och att kommunikationen inledningsvis kommer att vara trögare. Du säljer genom att lyssna, men det tar tid.
Hur som helst, jag är nyfiken. Jag är inte rädd, men jag är säker på att vi upplever en förändring. Jag är av den typen som ändrar mönster när saker börjar gå lätt och jag är trygg, så det borde väl passa mig. Det är dags för nya steg, nya äventyr. Det händer vare sig man vill eller inte – lika bra att vilja.
En sak jag gillar med internet är att andra människor lägger tid på att hitta på tjänster som ska vara användbara för fler.
”De gör det för att tjäna pengar på det”, kan någon hävda. Ja, än sedan då? Om tjänsten är användbar – skapar ett värde för någon, och beter sig schysst, då tycker jag att det är helt i sin ordning att innovatören/entreprenören tjänar pengar på den. Jag hoppas verkligen att de gör det. Jag önskar att det ska vara lättare att göra det.
En internetentreprenör, vars tjänster jag uppskattat redan innan jag visste att han låg bakom internettjänstutvecklaridén 24hour business camp, är Ted Valentin.
Jag gillar den enkla idén i sushikartan (det var ju för katten jag som inte kunde låta bli att rekommendera en av Nyköpings sushirestauranger på Couchsurfing.com (av alla ställen) för att jag tyckte att den förtjänade att rekommenderas, klart jag tycker det är bra med ett ställe som genererar intresse och låter människor diskutera och ranka alla Sveriges sushirestauranger). Ändå har jag inte engagerat mig mycket nog att bli medlem – jag har bara använt tjänsten av nyfikenhet, och förutsatt att det finns tillräckligt mycket engagemang för att den ska finnas kvar.
Jag har också sökt mig in på Wifikartan, inför några Stockholmsresor, för att se vilka platser som rankas högst av användare när det gäller var man kan sitta i Stockholm och använda fritt trådlöst internet. Verkligen jättebra tjänst, som både är till nytta för de caféer eller andra platser som satsar på att bjuda sina användare på denna service, och för oss som nu förstås lättare hittar dit.
Inför sommaren kan jag också rekommendera en av Teds tjänster som jag upptäckte idag: http://www.badkartan.se/Nyköping/. Den hade badplatser i Nyköpingstrakten utmärkta, som jag inte visste om, trots att vi har bott här i sju år. Många av dem med recensioner och plats för kommentarer.
Varför skriver jag om det här just nu? Jo, några av Ted Valentins webbplatser är plötsligt nedflyttade i googles rankningssystem. De har tidigare fått träffar på första sidan av sökresultaten, till exempel om man söker på sushi Nyköping eller wifi Stockholm. Nu är de lågrankade, vilket gör att de inte längre hittas för en ovan sökare. Något i Googles sökmotortänk gör att Google tror att att länkande bakom sajterna endast är ett sätt att komma högt upp i sökmotorerna, vilket väl borde kunna motbevisas genom användbarhet och användarranking. Det finns olika sätt att försöka trixa och lura Google – men jag tror verkligen inte att detta är vad som ligger bakom – tvärtom länkar Ted själv till Googles egna riktlinjer och startguide för sökmotoroptimering (pdf) (som jag gör här också) och gör allt han kan för att följa dessa. Som jag tolkar Google, så ska allt vara okej, förutsatt att användarna finner sajten användbar, men Google verkar ha ändrat på någon liten algoritm, som raserar allt för Teds sajter.
Med det här inlägget vill jag bara säga att jag finner de här sajterna användbara och kommer att fortsätta använda dem - och jag ska också ta mig tiden att registrera mig som användare. Jag vill också säga att jag vet att det finns andra tjänster via googleträffar som kan ge mig liknande information – men jag gillar just den här tjänsten tack vare recensionsmöjligheten och den upplevelse av öppenhet som jag får som besökare. Har till exempel försökt ge betyg till företag och tjänster via Eniro, men blivit raderad (kanske för att betyget var medel, inte högt?) och tror därför inte helt på Eniro som forum för detta, för att det känns opersonligt. Jag tror på människor, och på att internet kan växlas upp tack vare många människors individuella engagemang. Jag tror på hela nyttoprincipen och vill tro väl om Google, vill inte tro på rykten om att det handlar om konkurrens gentemot tjänster som ska byggas upp via Google Maps.
Konkurrens är alltid nyttigt och en nytta med nätet är att jag till viss del kan se hur andra har valt, och att jag själv kan välja. Att jag kan uttrycka engagemang och att frågor som många engagerar sig i kan påverkas.
Breathing earth är en snygg och tänkvärd visualisering. Medan jag tittade på den föddes omkring 1200 personer och drygt 480 personer dog. Världen hade sex miljarder sjuhundrasjuttiotvå miljoner fyrahundratrettiotretusen invånare, drygt. Människor.
http://www.breathingearth.net/
Foto: jorden från ett flygplan, av Hamed Masoumi, cc-licensierad på Flickr.
Kom just på att jag ska nämna att jag hittade webbsidan med hjälp av Mymlans blogg.
Jag vill skriva sådan copy som i den här filmen. Som väcker tankar och tillsammans med musiken ger känslor av att allt är möjligt. Det handlar om att först få läsaren/tittaren att instämma i problemet, sedan att skapa hopp.
The girl effect – en flicka kan förändra världen.
Kan man bara göra så starka marknadsföringstexter för välgörande ändamål? Eller kan varje litet ändamål vara välgörande på sitt sätt? Det är så jag vill kunna se mina uppdrag. Stora eller små, som steg att förvalta, förändra, förbättra – genom att få någon att upptäcka något och att vilja göra något som är bra.
Någon vill något, som kanske inte är helt enkelt.
Vem är denna någon och vilka andra finns omkring den personen?
Var är början? Vad händer och påverkar vem, vad leder det till?
Var är upplösningen och var är slutet? (+ ibland: ska slutet berättas, eller bara antydas?
Berätta i verb … när någon GÖR något, saker FÖRÄNDRAS eller BEVARAS eller SKRIKER eller VÄXER och så vidare … Då HÄNDER det grejor …
Ovanstående är en kort summering av min bas för att hitta och skriva historier. Genom barnboksskrivarhelgen jag deltog i för ett par veckor sedan har jag lagt till en fråga till. Vilket är formatet för den här historien? Bilderbok, fristående kapitelbok (anekdoter), roman … Det gav mig fack, som jag har nytta av – det ger mig lättare att se var något kan börja och sluta. Plötsligt kan jag stoppa in mina historier någonstans och veckla ut dem till fullo, i olika varianter. Jag blir nästan galen, för jag vill skriva massor, men allting hinner inte ut. Och i min maniska vurm just nu vill jag göra allting till barnberättelser.
Det bor historier överallt. Här är en av alla dessa platser. Den får mig att se var historierna bor i ett vanligt småbarnsförälderliv. Resten av det här blogginlägget känner jag kommer att bli en hyllning till en fotograf som berättar historier via sina bilder.
Jag har fått tillåtelse att publicera några foton. De här känns som hämtade ur vardagen, men med en twist …
Stark lillasyster som städhjälp. Den här bilden får mig att känna att jag kan.
–
Ouch, aj, aj, ooh, hur ska det här gå? Den här bilden får mig att känna att det trots farorna är roligt att våga.
–
Stark av frukostflingor? Kolla in lillasysters halvmissnöjda min – sådär känner jag mig också om någon försöker lyfta mig.
–
Jag tror att det handlar om det … Bilderna och den lekfulla stämningen identifierar känslor hos oss själva. Leken – äventyret – barnsligheten. Det bor historier i dem alla.
Jason Lee, JWL Photography, har tagit bilder av sina döttrar. Galna, vackra, roliga, kreativa bilder, ibland fotomontage. Som jag ser dem är de ömsom hjärteknipande och ömsom livsfarliga (tänk om mina barn skulle inspireras av dem, så att treåringen skulle klippa sjuåringens hår, eller båda klättra i duschdraperistången). Men de är lockande, de är fantasi, de är humor och värme och barn i en syskonrelation som jag blir glad av.
Jag går till hans blogg Sisters (scrolla ner, det som syns först är ett blogghuvud, och under dessa bilder kommer de verkliga historierna om flickornas vardag, äventyr och ibland om hur bilderna tas) för att le och känna hur mina tankar lossnar. Det hjälper mig alltid när jag har kört fast. Det här ger mig inspiration.
Några bilder är porträtt, vackra bilder av barn. Jag kan vandra runt mellan dem, länge, länge. Ser fortfarande väldigt starkt ”någon som vill något”. Här bor också känslorna och identifikationen.
Att vara ganska liten, men nyfiken.
–
Att fascineras av såpbubblor och försöka att inte röra dem eftersom man blir fotograferad.
–
Att få låna pappas dyra kamera // Att vara fokus för sin systers fulla uppmärksamhet.
–
Att samarbeta.
–
Att vakna och det är dags för första dagen i skolan.
–
Alltså, han fångar både ”vill” och skeenden, precis så som jag skulle vilja göra i historier.
Här är några ytterligare favoriter:
- Hur man använder gaffatejp
- Hur man får lillasyster att växa
- Hur man ser ut om man har väldigt mycket skägg
- Hur man trollar bort ben
- Little sister strikes back (behöver jag nämna att den här bilden är Elises favorit?).
Sisters-bloggen och Flickr-bilderna är bäst, men jag blir också ganska betagen av att se hans yrkesmässiga blogg. Får nästan lust att gifta mig när jag ser lyckan på en del av de här bilderna. Där människor är vackra på ett personligt sätt, som grooving grandma (längst ned i denna bildserie). Jag vill också kunna fånga magi så där.
Ett bildinlägg … Är det bara jag som får skrivlust av att se stora gamla träd?
Alla foton tagna av mig själv igår, vid valborgsfirande på berget vid Fransiscusgården, med familjen och något hundratal andra.
Ser du månen som skymtar där uppe mellan grenar och spretande nyfödda blad?
Stammarna färgades som av eld, men det var av kvällssolen.
Elden gav värme och dramatiska utsuddade linjer. Eld är väl förresten också något som lockar fram sagotankar?
Alltså, skriva var det. Ska det bli några barnböcker här, i vårsol bland städning och barnstoj? Skulle vara kul. Så skriva blir det.
