Category Archives: Done that

Saker jag faktiskt gjort, är klar med, kan visa hur det blev …

Webbfärg jag gillar

Hittade en sida med färgnamn på internetformgivningens basfärger, de som går att skriva med både namn och HEX-kod.

Roligt, för då fick jag veta att den färg jag gillar bäst heter Dark cyan.

darkcyan HEX #008B8B AaBbCcDdEeFfGg0123456789

Vill se den kombinerad med svart, grafitgrå, ljusgrå och vit, kanske lite limelysande grönt och … Nej, nu använder jag ju inte färgnamnen ändå. Hm.

 

Skiss

Inspirerad av Jenny (som vanligt) skrev jag ut och gjorde en manuell skiss på ett förritat A6-blad från The Scribble Project. Bladet heter Name-Shame-Game och ser ut så här från början:

När jag har klottrat lite på det ser det ut så här:

Jag tror att det är nyttigt att leka ibland. Skapa utan mål. Dessutom fick dottern ritlust, så hon satte sig bredvid mig och fyllde i ett blad hon också (men jag har inte bett henne om tillåtelse att visa det, så det kommer inte ut här). Hon är extremt kreativ och produktiv med papper, färgpennor och sax. Under ett par fritidstimmar känns det som att hon skapar mer än vad jag gör på en hel arbetsdag.

När vi satt där och jag för en gångs skull tog mig fri skapandetid kändes det lite symboliskt att dottern bad mig att hon skulle få fylla i min ruta för ”free time”, som är längst ned till höger på bilden. Eftersom jag ville ge mig själv utrymme i det fallet sa jag att hon inte fick fylla i hela, men att hon gärna fick rita eller skriva en sak. Så då gjorde hon blomman. Blomman livar upp, och den återkommer på boken som jag gjorde utanför ”the box” vid min free-time-rutan. Jag gillar blomman, den behövs! ♥

Höstlovsdimma

Dimman från ett fönster på övervåningen en höstlovsmorgon. Gotland i november. Inte göra mycket. Bra för själen.

Behagligt också att skriva Nanowrimo; i år planerar jag att göra en historia på ungefär 25 000 ord. Det borde bli lagom för en 9-12-årsbok. Halva tempot. Hela storyn. Så här långt har jag kommit hittills: 6 590 ord.

Inspirationsbad

Idag ville jag testa att göra något som jag inbillar mig att författare kan göra. På lunchen, när jag hade ätit färdigt, så tappade jag upp vatten i badkaret och lade in en badbomb med brusande grapefrukt-/limedoftande skum. Och hoppade i.

Så lossar man skrivkramper, enligt den lat-drömmande delen av min hjärna (ja, jag tror att den sitter någonstans lite nedanför högerörat, snett bakom, så att den kan viska förrädiskt i mitt öra: ”du behööööver slappppa” …. ”du behööööver choklaaaaad”). Alltså bestämde jag mig för att testa – detta delvis också för att jag fick badskum i födelsedagspresent igår.

Det var väldigt skönt i vattnet. Avslappnande. Dofterna skulle verka uppiggande och … tja … det kan man väl inte säga att de gjorde. Jag blev skönt mjukmosig i huvudet och ren om kroppen. Men inte särskilt produktiv. Har inte gjort något riktigt bra på hela eftermiddagen sedan, bara ätit och stirrat på datorn. Av bad blir man sömnig och hungrig. Övriga heurekan uteblev, den här gången. Men kanske berodde det på förkylningen?

Stories

Can be found anywhere.

Nypon i rätt färg?

Make sure to colorproof nature! (Foto eget.)

Asplöv, rätt färg?

What color exactly, is fall? (Foto: eget)

Följande inlägg importerades via Tumblr

Looking forward to November. But I still have writing challenges before me, this month. Go-go-go!

chemicalromantics:

jaydeefaire:

Reblog if you’re a Nanoer. DO IT. DO IT FOR THE SOCKS.

SO EXCITED. I don’t have school this year either, so if I don’t manage to do it I will be pissed with myself. THREE YEARS RUNNING – (GO!) (GO!) (GO!)

Vad jag gjorde när alla andra var på bokmässan

Tack vare internet är det lätt att ta del av bokmässan i snuttar. Livesändningar från föreläsningar här och var, nyheter och foton via Twitter och Facebook, blogginlägg med olika tillbakablickar får mig att längta dit … Det känns som att alla bokintresserade var där.

Och jag vet att bokmässan inte kan upplevas i snuttar, den är en överväldigande helhet med galet många grejor att plötsligt inse, uppslukas av, gå förbi och fundera över, lyssna på eller handla och bära omkring på tills armarna värker. Den är en tjock matta av röda trådar från över hundra tusen historier, som man fångar upp fragment av i förbifarten när man möter människor. Jag saknar den mattan, även om jag vet att den både inspirerar, kräver och kväver. Det är svårt att skriva, när man vill vara så bra som allt som finns och rör sig där.

Men vad gjorde jag i stället? Jag körde en timme med tre barn i en blå tidsmaskin av märket VW Passat. Sedan tillbringade jag en dag i en annan värld, vid ett värdshus i en skog nära Malströmmen, med sjuttiofem mer eller mindre vilda äventyrare.

De kämpade i grupper för att hitta artefakter och pergament, handla, speja, kriga och hela. De ville fördriva mörkret en gång för alla, men lurades i en fälla och återuppväckte sin största fiende – det blev lite förvirrat ett tag, men alla samlades vid gott mod till slut.

Jag mötte en och annan alv, mörkeralv och schaman, människor med konstiga bestick och människor som var goda guider och ledare.

Jag spelade nästan till mig en äventyrares svärd och jag förtjänade 34 värdefulla stenar genom handel.

Jag ångrar att jag inte hyrde in en grupp lojala unga krigare att försvara värdshuset när några andra unga svärdskvinnor och -män inte kunde låta bli att ständigt hugga ned mina fränder som var stationerade vid värdshuset. Det kunde ha blivit riktigt roligt, och jag hade ju stenar att betala med.

Jag fick till och med vara med om att dö, faktiskt, när en av mörkrets tjänare snittade mig i ryggen då jag sackade efter i flykten för att se att även de skadade hann fly. Det var ett mjukt svärdssnitt, perfekt grymt och utan att göra ont, och jag stapplade ned i diket och såg alla springa förbi. När jag legat stilla tillräckligt länge (eller alldeles för kort tid, egentligen), stapplade jag upp till lägret och läkte på vägen, och där såg jag äventyrarna (minst tjugo barn) på egen hand bilda en spontan försvarsmur som det hade varit roligt att kunna fotografera (men kameror fanns ju inte ännu på den tiden eftersom lajvet inte var slut). Sedan samlade jag ihop min egen lilla skara tidsresenärer och analyserade dagen, åtnjutande hamburgare på McDonalds. En av fyra sov en stund i bilen när vi åkte hem.

Väl hemma sov jag själv som en stock, packade upp och tvättade kläder en hel dag, och nu är jag på’at med skrivande igen. Bokmässa får det bli ett annat år. Och historier finns att uppleva överallt. Nu ska jag samla vidare på mina, så att jag med glädje kan suga åt mig av andras när jag har kraft att ta in mer!

Stort tack och hurra till Katrinehoms Äventyrsklubb, som ordnar barnlajv där barnens upplevelse står i fokus och vi andra är statister/funktionärer. Ett sådant arrangemang och engagemang är ovanligt och jag är glad över att få delta!

Människor med konstiga bestick

Glada guider och ledare

Test: Vilken släkt tillhör du i Game of Thrones?

Ja, egentligen ska det vara ”Vilken släkt tillhör du i Ring of Ice and Fire” som hela bokserien av George R R Martin heter. Men, medan sambon har läst de tiotusentals sidorna i historien har jag bara sett de första delarna av tv-produktionen, som heter Game of Thrones.

Här är länken till det bästa Game of Thrones-testet: http://quizfarm.com/quizzes/westeros/LlamaMafia/which-song-of-ice-and-fire-house-do-you-belong-too

Gjorde testet. Just det här testet tyckte jag var bra. Om du har läst böckerna eller sett serien kommer du att le ibland när du läser frågorna. Jag antar att det också är ett bra betyg åt karaktärsteckningen i historien – att det går att göra ett frågor som känns ”rätt”, som skapar igenkänning både för fiktiv person och för läsaren själv.

Eller så är det bara det att jag är fängslad av Game of Thrones. Fast jag inte hade tänkt bli det. Jag som säger att jag är en ”böckerna först”-person. Jag som gillar fantasy, men som tyckte att G R R Martins böcker lät lite för … jag vet inte … för mycket, på något sätt, när jag hörde om dem. Nu är jag infångad, vill och vill inte veta  hur det går (jag vet ju att det bara kommer elände till de personer jag gillar, hela tiden – och ja, till alla andra också, men ändå), snärjd, fångad, fast.

Och här är mitt resultat:

You Scored as HOUSE TULLY

You hail from House Tully. Your house seat is Riverrun in the Riverlands. As your motto says, you are all about your family and honor. You confide in friends and family first, and keep strangers at a distance. You cant always stand up for yourself, but you would never betray your friends to get ahead. A true good guy in this world. Your house motto: Family, Duty, and Honor.

En rolig detalj är att jag allt sedan jag såg första avsnittet av serien har vetat vad sambon skulle vara. Eddard Stark (spelad av Sean Bean som var Boromir i LoTR), med valspråket Winter is coming, ständigt förberedd på att allt ska gå mot sämre tider och med den stora önskan om att bara få lite ro – men vars styrka, vänfasthet och pliktkänsla är efterfrågad till den grad att han aldrig får det … Och gissa vem han är gift med? Ja, Cahtrine Tully, så klart.