Trotsig Frizon

Den ena vill ha höst och vackra löv och vinter, den andre vägrar. Det är därför vädret svänger så. Visste du det? Här är bildbevis på hur det kommer sig att det ser ut som det gör, omkring oss, i tidiga oktober.

Så nu vet du vilka krafter som ligger bakom.

Kan meddela att  barnen hade roligt. Och jag med. Och att vattenfärgerna i alla fall enligt förpackningen var giftfria.

Bildserien inspirerad av den här bilden, som jag såg förra hösten på Flickr.

En av mina favoritbilder från i somras. Dottern säger Aaaargh, ombord på Kneippbyns sjörövarskepp. Några bilder till kommer därefter, det kändes liksom att de hörde ihop i samma serie.

Orädd, trotsig, nyfiken, ganska lugn och lycklig. Bestämd när hon vill. Foto: Linda Åslund, sommar 2009, CC attribution license.

I övermorgon fyller hon fyra år. Jag fann en fil på min dator där jag sparat småbarnskommentarer och citat, och det här är en typisk Elisehistoria. Hon ser äventyret i allt.

Elise två och ett halvt år (februari 2008):

Vi åker tåg hem från mormor och morfar. Byte i Karlstad, kommer av på perrongen och ser allt stort, nytt och spännande. Bredvid står ett långt, långt tåg, och ur högtalarna kommer en röst.
”Tåget till Göteborg avgår strax, var god kliv på …”

Elise tittar storögt på mig.
- Går det tåget till Göteborg?
- Jaa, säger jag, och undrar lite över vad hon känner till om Göteborg.
- Går det till … Göteborg?? Säger Elise igen, med stora ögon och vördnad i rösten.
Jag bekräftar att det är så.
Vi går vidare till vårt tåg.

En vecka senare är det Melodifestivalens delfinal från Göteborg på tv, och Elise hör återigen om denna magiska plats.
- Pappa, pappa, det är Jätte-jätteborg! Tåget gick till Jätteborg!!
Hon berättar historien om och om igen …

Ville bara säga att den här bilden är sommarledighet för mig. Dottern E vid hemmasjön Fryken, fridfullhet och äventyr samtidigt.

Nu är jag tillbaka från semestrandet. Jobbar, skriver, planerar, har lite undervisning, tänker mycket på synopsis och storyprojekt samt målar här och var där det behövs på huset. Vardagen tuggar igång, det ska bli intressant att se hur jag lyckas göra fritt skrivande och underhållsarbete till en del av den under hösten.

”Ögon i mörkret. Det är snälla ögon. Precis som i drömmen.”

Det är ett väldigt ljust mörker … Teckningen är ett bokmärke jag fick av min dotter. Det är hennes dröm – jag skulle vilja se hur den ser ut inifrån hennes huvud. Så roligt att det är snälla ögon.

Hon tyckte att jag skulle ha bilden i boken jag läser vid sängen. Ganska ofta har det hänt att jag har öppnat boken för att läsa, sedan slutat läsa och börjat le i stället. Det tar inte lång tid innan jag  halvligger på sängkanten med ett anteckningsblock och skriver ner tankar till små historier, om jag nu inte var så trött att jag bara knöt mig direkt i kudden redan vid första anblicken av sovrummet. Hur som helst, det är generöst att dela med sig av sina drömmar.

Inspiration – kan det ha med barn att göra? Alltid, säger vissa. Det beror på, säger andra. Jag, som är en mamma av typen som älskar att leka med sina barn, som vill uppmuntra till kreativitet, mod, initiativ och idérikedom, men som inte alls är lika bra på att uppmuntra till ordning och god uppfostran, behöver faktiskt ha en del av min inspiration utanför barnsfären. Blir helt uttröttad annars.

En hel del inspiration ligger i egentid (vilket det har varit ganska ont om, för min del, som livet har sett ut ett tag). Men mycket, mycket inspiration ligger förstås i att uppleva världens med- och motgångar tillsammans med sina barn. Att då också få se dem göra sina egna segrar - det är lycka i ett föräldrahjärta.

Just nu är det här på tapeten hemma hos oss:

Lillasyster har fått stödhjul till sin cykel. Lillasyster upptäcker att hon KAN. Hon ÄR en TRAFIKANT, någon som rör sig medelst ett fordon, på cykelbanor i Nyköpings utkanter, lika fort som vilken vuxen eller ungdom som helst. Hon försökte nyligen trampa i kapp med en buss i uppförsbacken mellan rödljusen, medan hon själv befann sig på cykelbanan och bussen i  ett närliggande körfält på körbanan intill. Hon hann nästan, den bara gasade ifrån henn lite på slutet när hon lyfte handen från styret för att vinka … Hon lyser med hela ansiktet; hon kan själv, hon är stor.

Hon är så envis så hon sjunger i uppförsbackarna. De få gångerna hon har ramlat hittills säger hon ”Jag ska nog ta en liten paus nu”, men pausen är så kort att hon inte hinner av cykeln efter att ha rest den upp, hon säger ”så, nu kan jag igen”, och så är hon igång. Ifall bakhjulet slirar lite (det gör den ju lätt med stödhjul om det är gropigt i vägen), så skäller hon ilsket på oss om vi försöker putta på. Hon hinner knappt se några motgångar – hon är så upptagen av att göra det hon vill.

Jag tar mentalt med mig lite av det där in i min egen vardag. Vi borde sjunga lite mer i uppförsbackarna. Hon gör små segrar hela tiden. Det är inte lätt att hålla jämna steg med en ivrig treåring …

Storebror försöker. Han kan inte cykla än – skulle jag ha skrivit fram tills igår. Han brukar betrakta sin lillasysters framfart med milt överinseende, själv gillar han att välja den kloka vägen snarare än den som kan verka riskabel, och han försöker skydda henne, men också hjälpa och uppmuntra. Men det är ju inte alltid lätt att vara glad för att någon annan lyckas med det man själv tycker är svårt.

Han ville inte vara med ute när hon gjorde sina cykelrundor. Han ville hellre sitta vid datorn och spela dataspel. Vi lät honom hållas ett tag, han har ju pollenallergin också, så han fick sitta inne trots solskenet och vara för sig själv. Han och jag hade ju övat ivrigt med cykel i sensomras och under fjolhösten - men utan stödhjul, för jag hade den bestämda åsikten att man lär sig bättre utan, därför att jag själv lärde mig utan stödhjul en gång i tiden. Nu är han nyligen fyllda sju, och tycker att ”alla hans kompisar” kan cykla, simma och läsa. Han själv kan bara nästan, i samtliga dessa tre grenar. Det som hindrar honom är en rädsla för att släppa taget, testa på egen hand, riskera att falla, sjunka eller göra fel. Han har liksom inte riktigt lyckats bestämma sig för att ”NU ska jag försöka på allvar för jag VILL kunna”. Förrän igår.

Jag föreslog att jag skulle åka iväg och skaffa ett par stödhjul till honom också, eftersom det uppenbarligen verkade så smidigt för syster att köra med sådana. Tänkte verkligen inhandla sådana, spontant och direkt, på en resa till lokal supermarknad inom den närmaste timmen, lillasyster skulle bara cykla färdigt först. (Vad lätt det är att ge upp sina principer – i alla fall för mig – när man ser andra varianter som verkar fungera.)

Men då var han plötsligt ute, med cykelhjälm och allt, och följde med till den stora tomma parkeringen där lillasyster körde runt, runt, runt.

Han satte sig på, sparkade igång med foten, välte cykeln några gånger och så fick jag hålla i pakethållaren. Han fick lite fart och jag gick efter, jag visade att jag kunde släppa, och han klarade att bromsa och sätta ner foten. Vi gick två korta vändor fram och tillbaka, sedan behövde lillsyrran hjälp på grund av en mindre vurpa och jag gick till henne  i stället. Då lossnade det.

Han gjorde det – på riktigt – cyklade runt, runt, runt, med hyfsad kontroll över både cykel och broms. Just att uppleva känslan av kontroll ökade sakta hans tilltro till sin egen förmåga. Han såg först inte särskilt glad ut, bara häpen och koncentrerad … sedan växte hans leende med de utmaningar vi tog på oss tillsammans, och snart cyklade båda barnen runt berget med uppförsbacken där Elise tidigare körde i kapp med bussen, medan jag sprang efter dem, andfådd, stolt och rödkindad. När han kom hem ägde han världen.

Han cyklade till och från ett kalas i grannskapet samma dag och han cyklade till skolan idag. Och lillsyrran då? Vi räknade ut att hon cyklat omkring en halvmil med oss efterspringande under sitt första dygn på cykel med stödhjul. De använder olika teknik, men de lär sig på sitt eget sätt. Och vi vuxna lär oss. Vi lär oss också att det inte alltid är enkelt – och att vi som föräldrar heller inte alltid ger våra barn de lättaste vägarna att lära – men det är okej. De får uppleva sina segrar ändå, och efterlängtade segrar smakar bra.

Fotnot: Bild nummer 1 är tagen bara 10 sekunder efter att lilla fröken E hade satt sig på cykeln. Vi cyklar inte längre på trottoaren, hon har lärt sig att hålla till höger på cykelbanan, att bromsa för andra trafikanter, och hon besvarar varje leende från mötande med den stora glädje någon kan känna som hälsar på en jämbördig hjulburen gud eller gudinna.

Bild nummer 2 är tagen tidigare under lördagen, i närmaste lilla lekparken. Tog många bilder på cyklande dotter, sedan tog batteriet slut i kameran, varvid jag tänkte ”ja ja, det blir väl inget mer som blir viktigt att fotografera idag”, så jag missade naturligtvis att föreviga sonens första cykelturer för helt egen maskin. Får väl ta bilder under någon annan uterunda. Typiskt.

Allergier, allergier. Idag ett nytt besked om ännu fler allergier. Jag önskar att jag kunde ta det så här optimistiskt …

Bild av brookenovak, cc från Flickr.

Jag gillar bilden. Den är skönt ironisk, jag ler åt det smarta utförandet. Samtidigt är jag bara så trött.

Sonen S och jag var hos läkare idag. Han har haft pollenallergi sedan han var tre år gammal. Två vårar så illa att hans ögon fått sårskorpor runt ögonfransarna efter alla tårar och all kliande svullnad, trots full dos av medicin och ögondroppar. När björken börjar blomma får han sova i källaren, det lindrar något. Dessutom är han överkänslig mot alla fyra sädesslagen, mot proteinet i vete, havre, råg och korn – samt mjölk. Det låter kanske inte så illa – man kan alltid leva utan vanligt bröd – men det är lite krångligt. Han är så känslig att allt som innehåller minsta lilla veteprotein, i form av stärkelse eller glukos-fruktossirap eller vanlig matlagningssoja, ger honom magont i ungefär tre dagar. Eller för den delen också havre- eller kornprotein. Cornflakes är gjorda av majs - javisst, men det ingår malt. Malt kan komma från korn. Det finns inga krav på tillverkare att skriva ut var det kommer ifrån. Är det från ett sädesslag, så är det kört. Glukos-fruktossirap finns i nästan allt godis, i glass, ibland i köttprodukter som skinka eller kyckling, i yoghurtar och i många både vanliga och ersättningsprodukter som man ska klara när man är allergiker – även här behöver tillverkaren inte skriva ut vad denna stärkelsesirap är gjord av, eftersom allergin är så ovanlig.

Det finns ett bröd att köpa, och som funkar när vi har en egen brödrost åt honom. Det finns ett ersättningsmjöl, av majs och ris och potatis, som är jättebra. Det finns en sorts matlagningssoja som fungerar, och en soygurt, från Carlshamn, underbart bra produkter. Vi har under åren letat och provat oss fram för att hitta till och med frukostar som fungerar (ett tag levde han på stekt bacon, riven morot med lingonsylt och apelsinjuice till frukost). När vi bakar själva får han alltid ont i magen – kanske måste vi ha en egen ugn för honom? Men hur som helst, det har börjat kännas hyfsat bra, och sedan har vi nu fått en ny period med magont som vi inte vet var det kommer ifrån.

Alltså, läkarbesök och nya allergitester. Inte alls de resultat vi hade väntat oss. Tillkommit har allergi mot timotej/gräs, mot katt, mot hasselnötter och jordnötter. Timotejreaktionen var en stark 4 på skalan, högsta nivån. F-n. Det förlänger pollensäsongen för lillkillen så att det gör ont i min mage att tänka på. Jag vet precis hur han brukar bita ihop när snön börjar smälta från träden och fåglarna kvittrar.

- Nu kommer våren. Jag hatar våren, men det gör inget, för det går snart över.

Han blinkar och hostar, gnuggar sig i ögonen men försöker låta bli. Han älskar sommaren, han uthärdar våren med envishet för att nå dit. Ska nu försommar och högsommar bli lika jobbig som björkvåren? Björkallergin, som är så jobbig, är en reaktion på nivå 3.

Han var lite ledsen för det där med katter – han älskar katter – men vi har ju vetat om att vi har allergi i huset så vi hade ju ändå inte tänkt skaffa någon. Klappa en katt utomhus går ju fortfarande bra (men även här är det nivå 3, suck). Det tröstade honom något.

- Det är tur att jag kan klappa dem lite, för katterna brukar ju gilla mig också, suckade han.

Det jag tycker är jobbigast är ändå matallergin – att vi inte vet exakt vad det är mer han reagerar på, och vad i allsin dar han egentligen kan äta. Reaktion på jordnöt kan vara relaterat till reaktion på ärt- och baljväxter, det kan ta bort en hel del av våra ersättningsprodukter. Bland relaterade allergier, som inte testas i vanligt sticktest finns guar, och i det bröd, de glass- och de kaksorter som fanns kvar som han kunde äta, ingår guarkärnmjöl. Reaktion på hasselnöt (som var stark), kan också tyda på reaktion mot mandel, och det tycker jag mig ha märkt sedan innan. Då försvinner också allt konditorifika (tidigare har det kunnat gå med ren mandelkaka eller chokladbiskvi, till hans stora lycka). Okej, visst, det är ganska onyttigt, men ändå … En sjuåring som inte får äta någon sorts godsaker ute, utom hembakade maränger, vilket han ogillar, det är ju lite trist.

Att laga all mat hemma från början, riktig husmanskost, fast helt utan mjölk, smör och alla sädesslag, är egentligen inget problem, men det tar tid. Det kräver kreativitet och kunskap, för att inte fastna i samma rätter varje dag. Det är inte jättekul och jag skulle önska mig lite fler genvägar. Dessutom önskar jag mig trygghet – att veta att det vi lagar åt honom faktiskt är bra för honom, och inte bidrar till ytterligare allergireaktioner.

Jag ska försöka tycka matlagning är roligt. Se det här som ytterligare ett projekt, att lära sig av. Jag var nog mer ledsen än sonen av beskedet om ytterligare allergier idag, men det är klart att vi fixar även det här, det finns mycket som kunde ha varit värre. Jag bara … ååååh. Suck. Stön. Grmpfh. [Insätt valfritt svärande muttrande].