När jag för några veckor sedan läste min vän Jennys bloggpost Jag vill inte bli författare var det flera tankar som började forma sig hos mig. Det är för att hennes inlägg tangerar en dröm hos mig. Jag ska resonera lite mer kring det hon skriver, kanske blir det i ett senare inlägg, men först:
Jag vill vara författare. Jag vill, jag vill, jag vill.
Ämnet författarskap räcker till många inlägg. Det här, första, var tänkt att handla om min rent känslomässiga inställning till yrket, till att skriva för att leva. Men det började visst ganska personligt; Det började handla om Att våga bära drömmen, märker jag, så jag flaggar för att det här är del 1A. Del 1B kommer att fördjupa min bild av Det romantiskt drömda livet som författare. Del två kommer nog att handla mer om Författaren och marknaden, hur jag ställer mig till att skriva för att leva på det. Om det blir en del tre vet jag inte än, det får vi se.
Det känslomässiga, det har att göra med en romantisk dröm hos mig. Och den är stark. Jag har försökt kväva den många gånger i mitt liv …
… den första gången när jag var tio år och bestämde mig för att sluta gå till biblioteket, därför att jämnåriga i min värld inte läste på ett sätt jag kunde relatera till och jag kände mig udda (jag ska för ärlighetens skull säga att jag var ganska manisk i mitt läsande, vilket jag kan vara i perioder nu också, uppslukad på ett sätt som är svårt att dela med andra, därför att läsandet är personligt, hur mycket man än pratar om det). Jag ville vara mer som andra, och jag försökte kväva drömmen om mig själv som läsande och skrivande person därför att man inte skulle ”sitta och hänga över böcker”. Ungefär på samma sätt försöker jag idag – befogat, tänker jag – styra bort mina barns lust att konsumera tv/dator/film, orolig för att det ska ske på bekostnad av fysisk och social utveckling. Ni vet, alla ”Gå ut och gör något i stället.” och ”Lek med någon kompis!”. Mina texter på den tiden var ytterst begränsade, och starkt inspirerade av de böcker jag läste. Jag skrev dem i smyg och gömde dem väl. De blev aldrig färdiga. Oftast blev de inte ens halvfärdiga, de hann bara börja bli spännande, sedan blev de liggande. Och böcker, det slutade jag närapå helt att läsa då, under några år.
… den andra gången var på gymnasiet, när jag hade börjat känna mig aningen skolmotiverad igen, och försökte skriva något lite mer läskigt drama som skoluppsats. Det kändes inte originellt, jag hade ingen spänningsådra att ösa ur. Jag hade trott mer om mig själv och hade fortfarande en tilltro till att jag skulle kunna skriva, om jag bara gav mig tid och kraft, innan jag fick tillbaka den. Skriva korrekt kunde jag ju. Orden hanterade sig med hyfsad enkelhet – det gör de ofta när man klarar att betrakta dem okritiskt. Men att veta vad jag skulle skriva var svårare. Hur som helst, jag skrev den där uppsatsen … Trodde högmodigt att den skulle få en femma i betyg, som vanligt om man gjorde rätt; att det skulle räcka att den var korrekt och skriven som en ”hel” historia. Jag fick tillbaka den med 4-. Jag, som just aldrig brydde mig om betyg annars, kände att det sved. Jag gav mig själv löftet att aldrig mer tro att jag skulle bli författare. Möjligen skulle jag lämna en liten lucka att hemlighetsdrömma om jag fick en femma på nästa uppsats. (Och det fick jag. Den hette förresten Byfånens dotter.)
Men jag bestämde mig för att vänta med att bli författare tills jag blev äldre och hade upplevt tillräckligt mycket i livet för att ha historier att berätta. Inte att sluta helt. Jag visste också att jag skulle skriva för barn. Barnlitteraturen är den viktigaste litteraturen, tyckte jag då (och det tycker jag i viss mån fortfarande, men anledningen till att jag tyckte det då var att jag ännu inte hade tillgodogjort mig så värst mycket mer vuxenlitteratur än Sagan om ringen, Törnfåglarna och en serie om finsk fattigdom som jag tror hette Fjärran gröna ängar).
Foto: min första datorkartong – nu i ett uthus.
… den tredje gången jag försökte kväva min dröm var när jag var 27 år, på väg att fylla 28, och just hade blivit egenföretagare. Jag hade styrt mitt jobbliv till att inkludera skrivande i hög grad och tagit mig till yrket copywriter, där min huvuduppgift var att förmedla känslor och nå fram till andra människor i ord (vilket jag fortfarande gör, och älskar). Jag hade märkt att underliga idéer om vad som kunde bli böcker började dyka upp i min hjärna, och efterhängsna var de också. Jag började skriva ner dem, men gav dem inte riktigt tid att utvecklas. Alltid var det jobb eller något som borde göras. Någon eller något som hade större behov av min tid. Jag började skriva mer regelbundet och jag gav lite mer tid åt mina idéer, men jag tvekade. (Säkert var det lätt att skylla på att jag behövde finnas till för andra. Det finns många anledningar att inte genomföra sin dröm, när man är rädd att misslyckas.) Jag bestämde att det är nu eller aldrig – de flesta författare slår igenom i tidiga tjugoåren, och jag skulle satsa mer målinriktat på att ge mig tid att skriva ”fria” saker, egna saker. Jag skulle skicka in ett eller några manus, före jag fyllde trettio.
Så upptäckte jag att jag var gravid med första barnet. Jag kräktes dessutom väldigt mycket under den där graviditeten, samtidigt som jag ville fullfölja alla projekt. Jag tänkte att ”Det här med barn blir nog jättebra, då kan jag skriva under föräldraledigheten.” Och jag tänkte ”nu eller aldrig, det ska ske före jag fyller 30 eller inte alls”. Sedan gick tiden. Och jag fyllde 30. Så då tänkte jag ”Okej, då blev det aldrig”.
Men det konstiga är att det ändå fanns där. Groende, bankande, gnagande. Skrivandet ville fram – och det ville inte bara påbörjas – hos mig vill det färdiga produkter. Något jag kan påbörja och fullfölja och sedan se som klart. Skrivandet vill vara ett författande, egenarbetat och egenutvecklat, men tillgängligt för andra om de vill ha det. Bara jag vågar. Något som kan vara en del av min identitet, på gott och ont, bara jag vågar. Det mesta jag gör när det gäller skrivande gör jag för att utveckla mig själv till att kunna berätta historier bättre, samt för att kunna berätta bättre historier.
Bloggandet här, till exempel – det är en övning i publicering. Varje blogginlägg blir på sitt sätt en färdig produkt, som jag lägger ut till beskådan, och kommer det reaktioner från dem som ser det jag har skrivit så är det något jag får ta emot. På gott och ont, så klart. För att vänja mig. För blir man författare, så blir de produkter man skapar till någon annans egendom, de har all rätt att kommentera och tycka. Och jag vill det, bara jag vågar.
— passus som har med Jennys blogginlägg att göra —
Därför småler jag lite åt formuleringen som Jenny kommenterar: ”Det kan leda till fler uppdrag inom din verksamhet” och ”du blir odödlig” som argument för författande; att skriva en bok är ett risktagande som påverkar ens rykte, i allra högsta grad om boken är skönlitterär.
Däremot vänder jag mig inte särskilt mycket mot produktifieringen av boken, eller av författaren – det finns bra och dåliga böcker precis som det finns bra och dåliga produkter. Från att jag har offentliggjort min bok som en produkt, så har jag gjort den fri för andra att tycka vad de vill om, och till viss del mig själv, som offentligt skapande person. Jag kan bara ta emot, kanske förbättra till nästa utgåva, och hoppas att jag håller läsarens önskade standard. Att jag håller min egen standard är en integritetsfråga, och det vill jag göra oavsett om jag säljer saker, timmar, barnpassning eller berättelser. Jag vill kunna stå för vad jag gör i alla jobb, och minimikravet från min sida för att inte skämmas (för jag vill tillåta mig att misslyckas) är att jag har gjort det allra bästa jag har kunnat utifrån vad jag visste där och då.
Det känns likadant om jag har gjort en bok eller sålt andra typer av arbetstimmar. De misslyckanden jag gör är personliga, de kommer aldrig att vara marknadens fel. Det finns inget krav att köpa boken, eller att återköpa något från mig som författare, jag skulle aldrig luras med flit, och jag kan bara hoppas att man tror på mig utifrån det man sett och hört och fått hittills. (Men det här är kanske lätt att säga innan man är bunden med kontrakt kring ett visst antal böcker som ska göras, vad vet jag egentligen?)
— — —
Jag drivs ofta av att ha ett uppdrag och en deadline. Kanske av att se en läsare framför mig, vilket kan vara en målgrupp, i alla fall en sorts målgruppstänk där det existerar människor som ska få ut något av det jag jobbar med. Kanske till och med tänka mig en situation i livet när boken kan läsas, så att jag kommer läsaren nära. Då växer min lust till historien. Har jag sedan fått in en tidsram, så att jag måste prestera, så blir det gjort – för så har allt mitt skrivande som någonsin nått en färdig punkt kommit fram. Resten ligger oavslutat i byrålådan, eller är kasserat för länge sedan. Jag gillar och får näring av Färdigt, inte bara av att vara inne i processen (för just då ifrågasätter jag mig själv som värst, i den njutbara plågan av medvetet skrivande, mellan de korta perioderna av flow som kommer fram utan att jag kan styra när, men som inte kommer om jag inte skriver med syftet Att skriva).
Jag säger inte att det måste vara så, jag tror inte ens att det är önskvärt, jag tror i hög grad på det oantastliga skapandet som drivs inifrån, men så här fungerar jag. Jag har inte svårt att jobba ensam, men jag har svårt att göra saker för mig själv.
Jag vill tänka ut, jobba på, beta av, få det klart, få betalt (lite eller mycket), sedan ta den där pausen på sofflocket med välförtjänt vila (läs; sova igen trettio osovna nätter och sakta börja diska och städa igen), innan jag går in i nästa produktionsskov. Fast jag vet att den där livsstilen är svår att kombinera med barn och ett vettigt familjeliv. Mer om det, kanske, i ett annat inlägg.
Fortsättning följer (troligtvis).
