Sparat under: Idé
”Ge dig själv en deadline” är ett av de bästa skrivråd jag har fått, och det kommer från Chris Baty, som startade NaNoWriMo, National Novel Writing Month, i USA någon gång under tidigt 2000-tal.
November är en bra månad att skriva. Om en bok ska bli skriven är det bra att ge sig en hel månad att göra det. Sätta en deadline. Därför är jag med, och i år fördelar jag de 50 000 orden mellan att skriva till valda delar i en barn- och ungdomsroman för att bli färdig med andra utkastet av den samt att skriva en (kortare, ny) barnbok utifrån en helt annan idé. Vid sidan av ordinarie arbete, förstås. Det är därför det är en utmaning. Men utan en deadline händer ingenting.
Regeln är: skriv 50 000 ord, inklusive en början och ett slut, under en månad.
Så här långt har jag kommit hittills, på min väg mot 50 000 ord:
Var med du också, det är kul! Eller som Chris Baty säger:
”The world needs your new novel, author. It’s time to go get it written.”
Sparat under: Idé
Just nu hjälper jag till med infotjänster för 24 hour Sörmland, ett event där alla som deltar i lag går från webbidé till färdig webbtjänst på 24 timmar.
Jag ser projektet som ett roligt och viktigt sätt att skapa starkare kontakter mellan webb-, kommunikations- och entreprenörsmänniskor i Sörmland, allt i god sociala-medier-anda. Ett litet mini #sswc, kanske … Fast helt inriktat på idérealisering, och i betydligt mindre skala. Det ska bli mycket roligt att se vad det blir.
Jag inser att jag inte hinner blogga så mycket om andra projekt här på bloggen den närmaste månaden, och lägger därför största fokus på att blogga kring vad som händer i projektet 24 hour Sörmland just nu – läs alltså gärna vidare på www.24hoursormland.se.
Och tipsa gärna vidare, anmäl dig, kom på inspirationsmötet etc … Det är ju kul och viktigt att hinna träffas fysiskt också!
Ja, just du. Du är inbjuden.
När jag ändå är inne på ämnet mediasituation av idag:
TED, som är en inspirationskonferens med fantastiska föredrag som i efterhand publiceras på webben för att hela världen ska få ta del av dem, har nu lagt ut ett föredrag av Clay Shirky. Här är ett citat ur föredraget:
”Så här såg 1900-talets medialandskap ut:
Media som är bra för att skapa konversation är inte bra på att skapa grupper.
Media som är bra på att skapa grupper är inte bra på att skapa konversation.
Om du pratar med någon i ”den här världen”, så talar du med en person. Om du vill vända dig till en grupp, så får du skicka samma budskap till hela gruppen via ett massmedium, sänt eller tryckt. ”
Clay Shirky, ur ”How cell-phones, Twitter, Facebook can make history”
Clay Shirky menar att Internet är det första mediet i historien som både stödjer konversation och stödjer grupper, samtidigt. Inte en-till-en – som posten och telefonen, inte en-till-många – som tidningar, radio och tv, utan många-till-många. Han säger också att en betydande skillnad är att alla andra medier söker sig in på Internet, och att vi därför upplever en närhet, ett ”grannskap” mellan alla medier som vi inte har haft förut. Jag vill bara notera att skillnaden är intressant.
Vill också jämföra det med ett citat ur antologin På väg mot medievärlden 2010, sammanställd av Håkan Hvitfelt och Gunnar Nygren (tryckt 2008):
”Att titta på Aftonbladet, läsa Rapport eller lyssna till Dagens Nyheter är idag fullt rimliga och till och med vanliga sysselsättningar”, skriver Lars Ilshammar i texten Offentlighetens dimensioner. När jag läste den meningen första gången reagerade jag inte. Det kändes redan självklart att titta på Aftonbladet via dator.
Bilden av att medierna har närmat sig varandra är sann. ”Själva tanken att olika medier skulle vara separata kanaler som flyter fram oberoende av varandra, eller som för den delen ägnar sig åt att döda äldre kollegor och kannibalisera på deras kadaver, har blivit föråldrad. I stället bör vi föreställa oss en kommunikativ sfär där medieformer hela tiden relaterar till varandra, kompletterar och förbättrar, lånar eller stjäl, ingår allianser eller bildar symbiotiska förhållanden …” menar Ilshammar vidare. Visst är vi väl där – redan idag.
Det jag tycker att Hvitfelt/Nygren missar som redaktörer av boken, är alla icke yrkesmän/-kvinnor som ändå är medskapare av information och nyhetsförmedling. Kanske beror det på hur man definierar medier. Vi är inte vana att behandla och definiera mediekanaler som handlar om att många kommunicerar med många. Vi har plötsligt fått flera andra grupper att förhålla oss till digitalt, inte bara familjen, klassrummet, arbetskamraterna, de som är i samma rum, de som är på samma buss … Vilka processer sätter det här igång hos oss – att relatera till grupper även digitalt?
Intressant att fundera över i termer av gruppdynamik, tänker jag. Det måste också leda till fantastiskt många icke-linjära processer, vilket även gör att det finns hur många trådar som helst att följa. Det blir också än viktigare att kunna koppla ur och koppla av, tänker jag – för att därmed samtidigt relatera till flera trådar i ett inlägg av Jenny. Det blir gruppsnack, parallella trådar, rundgång, man väljer in och man väljer ut, man väljer att läsa eller inte läsa vidare … Och nu märker jag att det här inlägget blivit svårformulerat och säkert sedan länge upplevts som krångligt, så jag slutar skriva här. Jag ska fundera vidare …
En sak jag gillar med internet är att andra människor lägger tid på att hitta på tjänster som ska vara användbara för fler.
”De gör det för att tjäna pengar på det”, kan någon hävda. Ja, än sedan då? Om tjänsten är användbar – skapar ett värde för någon, och beter sig schysst, då tycker jag att det är helt i sin ordning att innovatören/entreprenören tjänar pengar på den. Jag hoppas verkligen att de gör det. Jag önskar att det ska vara lättare att göra det.
En internetentreprenör, vars tjänster jag uppskattat redan innan jag visste att han låg bakom internettjänstutvecklaridén 24hour business camp, är Ted Valentin.
Jag gillar den enkla idén i sushikartan (det var ju för katten jag som inte kunde låta bli att rekommendera en av Nyköpings sushirestauranger på Couchsurfing.com (av alla ställen) för att jag tyckte att den förtjänade att rekommenderas, klart jag tycker det är bra med ett ställe som genererar intresse och låter människor diskutera och ranka alla Sveriges sushirestauranger). Ändå har jag inte engagerat mig mycket nog att bli medlem – jag har bara använt tjänsten av nyfikenhet, och förutsatt att det finns tillräckligt mycket engagemang för att den ska finnas kvar.
Jag har också sökt mig in på Wifikartan, inför några Stockholmsresor, för att se vilka platser som rankas högst av användare när det gäller var man kan sitta i Stockholm och använda fritt trådlöst internet. Verkligen jättebra tjänst, som både är till nytta för de caféer eller andra platser som satsar på att bjuda sina användare på denna service, och för oss som nu förstås lättare hittar dit.
Inför sommaren kan jag också rekommendera en av Teds tjänster som jag upptäckte idag: http://www.badkartan.se/Nyköping/. Den hade badplatser i Nyköpingstrakten utmärkta, som jag inte visste om, trots att vi har bott här i sju år. Många av dem med recensioner och plats för kommentarer.
Varför skriver jag om det här just nu? Jo, några av Ted Valentins webbplatser är plötsligt nedflyttade i googles rankningssystem. De har tidigare fått träffar på första sidan av sökresultaten, till exempel om man söker på sushi Nyköping eller wifi Stockholm. Nu är de lågrankade, vilket gör att de inte längre hittas för en ovan sökare. Något i Googles sökmotortänk gör att Google tror att att länkande bakom sajterna endast är ett sätt att komma högt upp i sökmotorerna, vilket väl borde kunna motbevisas genom användbarhet och användarranking. Det finns olika sätt att försöka trixa och lura Google – men jag tror verkligen inte att detta är vad som ligger bakom – tvärtom länkar Ted själv till Googles egna riktlinjer och startguide för sökmotoroptimering (pdf) (som jag gör här också) och gör allt han kan för att följa dessa. Som jag tolkar Google, så ska allt vara okej, förutsatt att användarna finner sajten användbar, men Google verkar ha ändrat på någon liten algoritm, som raserar allt för Teds sajter.
Med det här inlägget vill jag bara säga att jag finner de här sajterna användbara och kommer att fortsätta använda dem - och jag ska också ta mig tiden att registrera mig som användare. Jag vill också säga att jag vet att det finns andra tjänster via googleträffar som kan ge mig liknande information – men jag gillar just den här tjänsten tack vare recensionsmöjligheten och den upplevelse av öppenhet som jag får som besökare. Har till exempel försökt ge betyg till företag och tjänster via Eniro, men blivit raderad (kanske för att betyget var medel, inte högt?) och tror därför inte helt på Eniro som forum för detta, för att det känns opersonligt. Jag tror på människor, och på att internet kan växlas upp tack vare många människors individuella engagemang. Jag tror på hela nyttoprincipen och vill tro väl om Google, vill inte tro på rykten om att det handlar om konkurrens gentemot tjänster som ska byggas upp via Google Maps.
Konkurrens är alltid nyttigt och en nytta med nätet är att jag till viss del kan se hur andra har valt, och att jag själv kan välja. Att jag kan uttrycka engagemang och att frågor som många engagerar sig i kan påverkas.
Sparat under: Idé
Satt och bläddrade i gamla tidningar vid en kontorsrengöring förra veckan. 
En bra artikel om ”Kapade varumärken” i Info nummer 7 från 1998. Hur Fristads och Fjällräven blev stora på nytt, genom nya kundgruppers intresse och förmåga att själva ta över och ladda varumärken med nya värden, ses som ett 90-talsfenomen.
I en annan artikel nämns att ”Internet är mer än en ny kanal för marknadsföring”, enligt Tim Frank Andersen, då moderator för mässan Online Information Scandinavia 98. ”Nätet har inneburit nya perspektiv för företagen, där de har blivit tvungna att lyssna, inte bara föra ut egna budskap.”
Tänk att det ska ta så lång tid att få det att sjunka in. Det är ju vad som missioneras mest, just nu.
Ett annat citat från Tim Frank Andersen:
”Dessutom bör man vara medveten om att Internetanvändaren sällan eller aldrig är likgiltig; han eller hon är inte sen att bedöma det som presenteras. Om man uppmanas att klicka på en knapp eller en bild, så förväntar man sig att verkligen få ut något av det.”
Intressant att detta redan noterades på den tid då det fanns företag som annonserade i tidningen (bara det!) för att visa sina webbplatser, och dessa webbplatser såg ut så här (se nedan) …
Jag minns också att jag sparade tidningen just av anledningen att det var första gången jag hörde talas om Rolf Jensen, och det underbara citatet ”Framtiden tillhör dem som berättar de bästa historierna”. Rolf Jensen hävdade, och hävdar fortfarande, att vi är på väg in i the dream society, drömsamhället, en kultur där drömmar, berättelser och upplevelser är viktigare än prylar. Viktigt för oss alla, vare sig vi försöker marknadsföra och sälja saker, eller bara leva.
En bra intervju med Rolf Jensen finns här (dock en svår danska-övning för mig som är värmlänning i grunden):
Avslutar med ett annat klassiskt citat av William Gibson, sagt under sent 1990-tal:
”The future is already here, it is just unevenly distributed.”
Still true.
Nu har jag satt ett mål. Det kom till mig förra fredagen och har mognat hos mig ett tag, det är både ett privat och ett yrkesmässigt mål. Det ligger i linje med Trotsig som företag, det stämmer för mig personligen och det stämmer för Trotsig Frizon.
100 historier. Jag ska skriva 100 historier – det får ta den tid det tar – och historierna ska vara gjorda för att på något sätt publiceras. De ska ut och nå en publik. Att kommersialisera är ett laddat ord, vad jag menar är att jag inte skriver dem främst för att sälja, men jag skriver i syfte att historierna ska ge något slags värde. Någon ska kunna ha så starkt intresse för dem, få så mycket nöje eller lärdomar från dem, att han eller hon kan tänka sig att betala för det. På det sättet kan de därför bidra till min försörjning.
Inspirationen kommer från ett föredrag av en innovationsrådgivare jag lyssnade på (javisst, från ALMI, förstås). Av 100 idéer som kommersialiseras - som alltså når en marknad – blir en eller två idéer riktigt stora. Allt slår inte igenom i stor skala. Det finns massor av hårt arbete, massor av små, bra idéer, som endast når någon eller några få personer. Men ingen idé når ut, om den inte söker en marknad.
Bokidéer är som andra idéer, så resonerar jag. De ska ut och nå läsare, inte bara hamna i skrivbordslådan. För att få ihop ett hundra innovationer skrotas säkert många idéer på vägen – så är det med synopsis/manus/historieidéer också. Skillnaden är att nu sätter jag upp målet att de ska försöka bli bra nog att ta sig ut. Stora eller små – göras färdigt om det går, och släppas ut till någon som har lust eller behov av dem. Jag gissar att 100 historier tar 3-5 år. Det kan ta tio om det vill (en av dem är till exempel till en ungdomsroman, det tar lite längre tid). Det får ta den tid det tar, det får bli det det blir, men det är på gång. Jag har fem som jag räknar hittills – det är publicerade historier i serietidningen Bamse.
Under senvåren har jag vilat upp mig lite. Jag har verkligen skrivlust igen (har den någonsin varit borta? Nej, kanske inte helt borta, men källan jag har öst ur har varit svår att komma åt, kanske kan man kalla det för skrivtorka. Det lilla jag har haft i källan har jag använt, till det nödvändigaste, det som måste fram. Nu har jag varit sparsam, låtit källan fyllas på och känner vattnet sippra in. Ser nivån höjas).
Här kommer alltså att skapas 100 historier, tänkta att nå en publik.
De kommer inte att skapas fysiskt här på bloggen, inför andras ögon. De jag nämner här kommer att vara publicerade, eller åtminstone i lanseringsstadiet. Jag tror att det skulle kännas som en extra press eller energiutpysningskanal, om jag släppte ut delar av historierna här, dessutom vore det att gå händelser i förväg. Innan de har nått ut, har de inte nått ut. Då får de vara mina interna, växande projekt.
Mitt syfte med att berätta om mitt mål är att mål engagerar. Mål skapar mod. Att berätta om sina mål gör dem verkliga, de kan ifrågasättas, kritiseras, uppmuntras och stärkas. När en vågar sätta mål, vågar också andra reagera eller sätta egna mål – därför leder mål till energi och inspiration.
Bloggen Trotsig Frizon kommer även i fortsättningen att handla om vardagsprojekt lite utanför mina jobbuppdrag, i form av text, bild och tankar som jag tycker inspirerar på något sätt. Kanske är det ibland till nöje och inspiration för dig också, om du på något sätt är lite som jag. Jag har bestämt mig för att tro på att dela och ta hjälp av andra. Ser du några beröringspunkter, har tips eller tankar, säg gärna till …
Kom bara på att det är läge att dela med sig av en länk till det bästa jag har läst om hur man lever på kreativitet. Hugh McLeod på Gapingvoid kommer att ge ut sin bok i sommar, ser fram emot det. Boken heter Ignore Everybody (How to be creative) och på AdLibris kan du se när den kommer ut. Tills dess, ta del av tipsen som växt fram på Gapingvoid webbsite.
Där finns också en fin widget att lägga i sin blogg (ska fixa det när jag har min sida med egenbyggt tema). Och i denna widget finns hans senaste illustrationer, därmed fria att ha på sin sida. Jag lånar två av dem eftersom jag inte kan klippa in länken så att slumpvis hämtade bilder visas här.
Så är det ju ibland. Men råden är ännu bättre, särskilt nummer 5 och nummer 9. =)
http://www.gapingvoid.com/Moveable_Type/archives/000932.html
Och missa inte att gå ner en bit på sidan för att läsa – det här är en halv bok, helt gratis. –> Go, go, go!
Jaa, det ska jag göra. Idé till det lilla lokala samtidsporträttet i form av en turistbokgrej: att lägga till en liten översättning på japanska. De skulle förstå och fascineras av charmen, jag tror verkligen det. Skulle vara kul att testa att marknadsföra den också. Undrar om jag kan fixa det. Jag vill, jag vill, jag vill …
Behöver:
1) Avtal med författarna, genomgång av innehållet, kvalitetssäkringsrunda (på gång …)
2) Lanseringsplan, dvs veta vad jag vill och vad jag vill satsa i tid under hösten …
3) Översättare till tyska och japanska finns, behöver bara professionell engelska att utgå ifrån.
4) Tid.
5) Plug-in med japansk teckensättning för layout i InDesign.
Hm, kanske ska det gå att ordna. Ska prata med pojkarna i morgon, jag tror att de skulle tycka att det vore kul. Jag tror att jag skulle tycka att det vore kul.
—
En helt annan sak: den här låten ger mig tempo just nu: Meddle – http://profile.myspace.com/littlebootsmusic.
”När du blir presenterad för en möjlighet, se det som ett äventyr. En chans att bryta ditt tänkande, gå utanför ditt vardagliga jag och upptäcka något nytt som berikar dig.”
Det är vad jag vill få ut av den här bloggen. Den ska följa med mig ut på äventyr.
Dagens citat dök upp helt själv, ur boken jag textredigerar just nu i jobbet. Jag tar mig bestämt friheten att lägga ut dessa rader från Stefan och Marcus utan att fråga. Vill du läsa mer ur boken?
Tänkte ju skriva lite av varje här.
- Inspiration från ett styrelseprogram som gav andra saker än väntat.
- Ord om en bok med spännande grafiska uttryck som växer fram ur människor som får mig att le.
- Ord om ett annat projekt jag tänkte på och vill ta upp igen, kopplat till barn och bilder.
- Upplockade citat … ja, det kanske kommer, och det går ju snabbt att skriva, jag har börjat samla igen.
- Personligt plock som jag inte har bestämt om det ska in här eller någon annanstans.
- Bilder … ja, hm, jo, det kan nog komma.
- Kanske ord om böcker eller bloggar som inspirerar mig.
Hade ju tänkt att det här skulle bli mer som en växande samling, mer en dokumentation av saker som händer och aktivt görs, men det tar ju tid. Det är så mycket lättare att göra en alternativ facebook-wall och lägga ut lite filmer (hrm, när jag väl lärt mig hur man gör det, tack för tipset, jag ska bara lyckas få det att funka också!). Får se när jag får in rutinen att skriva – det kommer att växa fram.
Tills dess gör jag just det jag sa att jag inte skulle. Kan inte låta bli.
Efter Ping vs Pong-referenser från en mycket mer blogg-aktiv klok och livsinspirerande vänninas ordhörna (min hittills enda läsare?) vill jag spara och förmedla denna fysiskt väl genomförda ping-pong-match. Den var inte vad jag väntade mig, vilket märks en bit in i filmen. Avnjutes förmodligen helst till Mobys ”Lift me up”, om man får hänfalla till ordvitsar. =)
http://www.youtube.com/watch?v=-dcmDscwEcI
”#&////0+´+)?`=)`9 =`(hm, tänkte skriva fula tecken där, men till och med då dök det upp en glad smiley, är man hopplöst optimistisk, eller?) … det går ändå inte att infoga filen här. Klurar vidare.
