Boktrailer om en växande legend

Redan när jag läste den första boken i Legenden om Morwhayle - Häxmästaren – blev jag förtjust i den egensinniga Malda, trots att den boken egentligen handlar om hennes bror. Och nej, det är inte brodern som är Häxmästaren, i stället försöker han hindra Häxmästaren från att återuppstå.

Malda växte upp med Häxmästaren och ser sig som hans dotter. Hon är alltså på den onda sidan – eller är hon? Vem står på rätt sida, det här är inte förutsägbart självklart, och det är en av bokens styrkor.

Boken är en ”glatt stökig skriftlig debut”, skriver DN:s Lotta Olsson som också ger den mycket beröm, och jag håller med. Den berättar om många saker snabbt, med ett språk som bitvis är avhugget, vilket gör den lättläst men inte snabbläst. Jag tror att boken vinner på en uppläsning, särskilt när jag hör Stina Engelbrechts röst i den nyutkomna trailern för bok nummer två.

 

Så för det första vill jag säga att det är roligt att den första boken nu finns som ljudbok. Jag tänker på hur jag försöker uppmuntra tioårige sonen att vilja läsa mer för att få ökat flyt i sin läsning, och hur det faktiskt verkar hjälpa honom på traven att ibland ha den fysiska boken i sitt knä och följa med i orden, medan han lyssnar på uppläsningen. Det har funkat utmärkt med Spiderwick-serien, för det verkar hjälpa honom att få upp lästempot vilket kan ge honom modet att ta sig an något längre böcker. Jag tror att kombinationen Häxmästaren i knät + ljudspår i örat skulle vara en hit för honom.

Som jag uppfattar det har alltså Stina och Jens Engelbrecht medverkat på ljudboken med inläsning, produktion och musik, och känner jag Peter Bergting rätt så betyder ett ytterligare format alltid ytterligare ett mervärde …

… kanske har du Ipad, och kanske har du laddat ner den digitala versionen av Jens Lapidus Gängkrig 145, och sett vad den bjuder på i form av extra skissteckningar, manussidor med mera. I så fall förstår du vad jag menar. Om inte, så leta upp den  ifall du gillar serier som berättandeform …

… men nu var det ju Malda jag tänkte skriva om. Bok nummer två i serien Legenden om Morwhayle heter ju alltså Demonprinsessan och verkar släppas i maj 2012. Ser fram emot den, inte bara utifrån boktrailern, utan därför att jag har på känn att det här är en legend som kommer att växa allteftersom vi kommer in djupare i historien.

Malda var min näst största favorit från första boken. Allra bäst gillar jag den före detta hunden Briar … Nu hoppas jag få följa hans öden vidare i bok två och kanske allra mest att han ska få en egen bok, i nummer tre?

Böcker som skapar läslust

Sonen har tidigare inte haft samma läslust som resten av familjen. Han tycker inte att det är så lätt att sätta ihop bokstäverna till ord. Det tar tid, kräver stor möda. Därför har han också svårt att komma igång med eget läsande.

Då blir det extra viktigt att boken ser lockande ut. I första och andra klass gillade han bara att enkla faktaböcker när han skulle läsa själv. Nu i tredje klass börjar det lossna. På egen hand har han nu läst Spiderwick (med motivation att han skulle få se filmen när han högläst boken klart för mig) och Jo Salmsons De stulna barnen.

Vi har alltid läst mycket högt, och favoriter för att få honom att sitta stilla och lyssna har varit böcker som serien ocm Almandrarnas återkomst (när han var yngre) och nu Harry Potterböckerna (vi har nått början av bok fem, så vi har hållit på ett tag). Vi har också kikat in i Astrid Lindgrens fantastiska produktion för lite äldre barn, såsom Ronja Rövardotter och Kalle Blomkvist. Bland högläsningsfavoriter måste jag förresten också nämna Kate DiCamilo och böcker som Trollkarlens elefant, för allt jag har läst av henne är spännande och vackert på samma gång, barnen har gillat dem lika mycket som jag. Hennes historier fångar magiskt in lusten att få veta hur det går och böckerna är lätta att högläsa.

Omslaget spelar bevisligen roll

Med allt det här som bakgrund har jag känt mig ganska säker på att Mio min Mio skulle passa sonen bra för egenläsning, men varje gång den har glidit fram vid sidan av andra böcker har han ratat den.

Nu handlade jag pocketböcker och köpte nyutgåvorna av Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för att ha som present i ett annat sammanhang, till ett annat barn. Då såg han Mio min Mio med det nya omslaget av Peter Bergting (se bild här ovan i detta inlägg).

”Va, är det en sån bok?”, utropade sonen, med lysande ögon. ”Varför har du inte sagt nåt? Jag har inte fattat att Mio min Mio är en spännande bok.”

Så nu har han börjat. Man ska väl inte rekommendera pocketböcker till en ovan läsare, för då är ju kombinationen av luftigt satt text och bilder en viktig del av läsupplevelsen, men han är ju inte helt ovan, och han är nio år.

Och det viktigaste var ju att han blev SUGEN på att läsa den. Det känns som att det funkar. Så tack, Peter, och tack, Rabén & Sjögren.

Så här såg omslaget ut i originalutgåva, vilket uppfattades som ”inte en sån bok”, enligt sonen … Kanske lite för mild och snäll, kanske lite för mycket frisyrer från 1970-tal obestämt decennium under 1900-talet?

Motivationen att få ta del av historien har nu äntligen blivit så stor att bokstäverna inte längre upplevs som ett hinder. Jag väntar med att hurra högt, och jag följer ivrigt hans läsning i smyg genom att vara närvarande men utan att störa.

Citat om moderskap

Har just läst klart boken Ru av Kim Thúy. Den handlar om hennes livsresa, om tider i Vietnam och Canada, om släktingar, människor, dåtid, nutid, minnen. Varje berättelse är kort, som i anekdotform, med ett poetiskt språk.

Här är ett favoritcitat som handlar om att vara mor:

”Mina barn har gett mig den enastående förmågan att blåsa på ett sår så att det onda försvinner, att förstå ord som inte sägs, att ha svar på alla frågor, att vara en fe. En fe förälskad i deras dofter.”

Fint uttryckt. De förmågor man får är enastående.

Bokhyllans oanade budskap

Klickade vidare från Jennys blogglista (det är en sådan där snygg lista med inläggens rubriker på, så man kan inte låta bli att klicka vidare) och hittade ett inlägg med iakttagelsen att böcker tillsammans i bokhyllan kan bilda nya meningar. Leken heter Tre boktitlar – en mening.

Jag gick ut och kikade vad hyllorna i vårt hus ville säga mig. Här är vad jag fann:

Ja, det är inte lätt att förändra världen. Det varar inte så länge … ”Min far hade en dröm och världen skälvde en dag”, sade ett hörn av en hylla.

Det här tycker jag låter som att någon är arg. ”Blindheten – kalla det vad fan du vill, Smärtbäraren!” Kan det bero på att jag just nu känner mig lite trött och utarbetad? Måste min bokhylla hålla på att anklaga mig för martyrskap?

Något lite bättre blev det i den här hyllan:

”Berömda män som varit i Sunne 1984: Fantomerna!”

Det var roligt. Det visste jag inte. Synd att jag inte var där och såg dem. Jag bodde ju bara fyra mil därifrån på den tiden.

(En fantom av Frode Inge Helland, CC via Wikimedia)

20 säg-mig-vem-du-är om läsvanor

Okejdå, såg den här hos Jenny, hade inget eget att skriva om, blev lite inspirerad, så då gör jag en snabbis. Antingen – eller … Mina svar är fetmarkerade.

Morgonpigg eller nattuggla? Grymt mycket nattuggla. Bästa läs- och skrivtid kl 21-04, om livet i övrigt tillät detta.

Bibliotek eller bokhandel Båda. Men om jag bara fick välja en av dem så blir det bibliotek. Där grundlades mitt bokintresse. Även om jag fick böcker i julklapp ibland så hade jag aldrig läst så mycket om det inte funnits bibliotek.

Adlibris eller Bokus? Gillar Adlibris, har sällan handlat på Bokus. Gillar också Amazon. Och Fritz Ståhl ser trevlig ut, även om jag inte har handlat där än.

Ljudbok eller e-bok? E-bok. Gillar dem! Gillar inte att lyssna på böcker, vill läsa dem. E-bokstips (ungdom): Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag – med små tilläggsbeskrivningar om hur personer träffades, vad de lyssnar på för musik och lite till.

Inbunden eller pocket? Båda, men inbunden om jag måste välja. Gillar känslan av en inbunden bok och en del av läsupplevelsen är känslan. I pocketböcker kladdar jag och viker blad, det är visserligen också taktil läsning, men jag gör det för att pocket är slit-och-släng. Den inbundna boken behandlar jag med respekt.

Vampyrer eller zombies? Vampyrer. Har svårt för odöda döda. De känns sällan realistiska. Ha! Jag är medveten om att resonemanget haltar. Men jag gillade Twilight, ogillade Ajvide Lindqvists zombieslashiga slut i den enda bok jag läst av honom (trots att det var vampyrtema så kändes slutet som zombies).

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Har bara läst Guillou av dessa två, och då läste jag Ondskan, den var bra. Tror att båda funkar lika bra egentligen.

En i taget eller slalomläsning? Ungefär tre på en gång, välja utifrån humör och pigghetsgrad. Vissa böcker kan man läsa trots att man är trött, andra inte.

Bokmärke eller hundöra? Bokmärke, oftast ritat av barnen. Men det funkar även med en remsa toapapper eller en bit av ett kuvert – allt som finns tillgängligt.  Och  hittar du ett hundöra i en pocketbok från mig så markerar det ”intressant mening, användbart citat, sparas”. Ibland roligt att gå tillbaka och läsa sidan och undra vad jag fastnat för …

Chips eller choklad? Marabou mjölkchoklad.

Biografier eller memoarer? Oj, vad är skillnaden? Memoarer betyder att de är skrivna av författaren om sig själv. Aha. Kan vara lite självbelåtet ibland – jag tror att jag gillar biografier bättre. Kanske till och med gärna med fiktiva inslag. Just nu är jag sugen på att läsa Blonde, av Joyce Carol Oates.

Skräck eller chicklit? Chicklit om jag måste välja. Ingetdera tillhör de absoluta favoriterna. Gillar dock YA, young adult, vilket väl ibland är innanför chicklit-gränsen – som Twilight-serien – eller hur?

Boken eller filmen? Boken. Alltid boken. (Fast jag fuskar med Game of Thrones, ser dem på dvd. Trots att böckerna finns hemma. De är långa. Och på engelska …)

Twitter eller Facebook? Båda, med olika syften. Men twitter är mer jag – bara nyfiken, bara sticka ut näsan och fånga upp lite av varje, sedan dra mig tillbaka till mitt skrivbord, mitt lugn, och bara prata när jag vill.

Strindberg eller Heidenstam? Strindberg för citaten. Även om jag gillar ”Bättre lyss till den sträng som brast …”, så är det det enda citat jag vet av Heidenstam. Strindberg har så många.

Kokbok eller bakbok? Kokbok: läser den alltid, och gör sedan egna varianter av recepten på känsla, genom att byta ut och ta av vad vi haver. Ibland går det bra, ibland inte. Bakar aldrig. Det är inte lika roligt att improvisera med bakning.

Te eller kaffe? Kaffe, både varmt och kallt, alla sorter.

Rött eller vitt? Vitt om det handlar om väggfärg. Kanske vin också, numera. Vill somna av rödvin. Föredrar whiskey.

Boklördag eller ViLäser? Boklördag eftersom DN finns hemma och jag har tid att läsa den på helgerna. Gillar idén med ViLäser, men köper sällan.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Augustpriset, har ingen koll på det andra. Men vill också slå ett slag för ALMA-priset och Nils Holgersson-plaketten. Barnböcker är också viktiga böcker!

***

Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är. Hmm … Vilken av dem? Har ingen helbild i datorn just nu, så jag lägger in ett par som finns sparade.

En av hyllorna i finrummet. Inbundna …

En av hyllorna i arbetsrummet. Tidningar, jobb och blandat …

Nattduksbordet, bredvid den lilla hyllan i sovrummet, några månader sedan.

Kort sagt – jag är nog en sådan som har en hög med böcker för varje plats och varje tillfälle.

 

Roald Dahl tycker om barnböcker

Läser barnboken Matilda av Roald Dahl. Ler åt att han skriver in vad jag tror är hans eget tyckande om andra barn- och vuxenboksförfattare i sin egen bok.

Matilda, 5 och ett halvt år och mycket beläst för sin ålder, har just börjat skolan. Här är en dialog i klassrummet mellan henne och hennes lärare:

”Jag har läst allihop som finns på biblioteket på Storgatan, fröken Honung.”
”Och  tyckte du om dem?”
”En del tyckte jag jättemycket om”, sa Matilda, ”men en del var ganska långtråkiga.
”Säg någon som du tyckte om.”
”Jag tyckte om Häxan och Lejonent”, sa Matilda. ”Jag tycker att C S Lewis är en mycket bra författare. Men han har en svaghet. Det finns inga roliga avsnitt i hans böcker.”
”Det har du rätt i”, sa fröken Honung.
”Det finns inte så många roliga avsnitt i Tolkiens böcker heller”, sa Matilda.

Håller med … De är ju inte direkt några humorförfattare, men böckerna har verkligen förtrollat mig. Kanske var jag ett ganska allvarligt barn? Dock vill jag bestämt hävda att musen Ripipip i Narniaböckerna var rolig, det är jag säker på. Ganska säker, åtminstone. Det är nog dags att se till att läsa om dem.

Konversationen i Matilda fortsätter:

”Tycker du att det bör finnas roliga avsnitt i alla barnböcker?” frågade fröken Honung.
”Ja”, sa Matilda. ”Barn är inte så allvarliga som vuxna och de tycker om att skratta.”
Fröken Honung var förbluffad över visheten hos denna lilla flicka.

Det känns som att det här mer är Roald Dahls åsikt än bokhuvudpersonens, men jag gillar det ändå. Han är sig själv som författare, egensinnig, skäms inte för att förmedla sina egna käpphästar. Dialogen avslutas med att Matilda berättar att Dickens får henne att skratta i Pickwickklubben. Blir nyfiken, har inte läst den. Är den rolig?

Bokhyllevän

Bookshelf friend.

Poesidag och träd

Idag är det Världspoesidagen. Firar den i stillhet genom att slå upp ett bokreafynd, en tunntunn diktbok av Cid Corman, och hitta något jag gillar. Så det blir den här:

Att krama

Att krama
ett träd – hur
dum kan man
bli – och dock

Att vilja
dansa med
trädet som
vinden gör.

Dikten ackompanjeras av ett par trädbilder, tagna i parken vid Kalmar konstmuseum för några somrar sedan, det här är riktigt lekfulla träd, planterade och tuktade av människohand, som ömsom slukade, ömsom släppte ut mina barn. Jag skulle vilja sätta ögon på dem. (Träden alltså, det är lite Tebe Interesno-figur över dem.)

Så läs en dikt, lek med ett träd eller sprid dig på något annat sätt i vinden för att fira poesin idag … Tycker jag!

(foton tagna av mig i Kalmar 2009.)

Amningslitteratur

Men jag ville ju också skriva några rader om något som blev läsperioder i mitt liv –  månaderna då jag ammade barn.  Jag ville ha ganska stora böcker, som funkade att lägga uppslagna på soffbordet framför, och som räckte länge. Här är min lista över amningslitteratur:

När S var amningsliten läste jag:

Idioten, Fjodor Dostojevski
En av de bästa böcker jag har läst, kanske för att jag inte hade några förväntningar. Ville bara passa på att testa något tungt, ryskt, för att jag inte läst det innan. Det var en fördel att jag ammade, för då satt jag kvar och läste tillräckligt länge för att komma in i den på djupet. Jag uppskattade snällheten och viljan att göra väl, oförmågan att förställa sig, hos huvudpersonen – det passade liksom in när man också har sina sinnen öppna för livet med sitt första barn. Idealistiskt, stort, vad är egentligen människan, vad ska det bli av samhället, socialt liv, kärlek, historia. Fast det som var svårt, det var att hålla reda på alla personer, särskilt eftersom de har ryska smeknamn. Varya, Kolya – vänta nu, vad hände med Varvara och Nikolai … Detta och amningdimma = svårt. Rekommenderas ändå, vill du läsa den, läs när du har gott om tid att sitta stilla och gå in i ett stadium av förundrad melankoli.

Pojken som kallades Det, Dave Pelzer
Rekommenderas INTE som amningslitteratur, buhuhuu, man är ju redan känslig som nybliven förälder och att då läsa om en mamma som blivit galen och om barnmisshandel, sant deprimerande! Hur kunde jag överhuvudtaget komma på tanken att läsa den? Den kom som present med någon bokklubb eller liknande och låg där tillgänglig. Alltså, missförstå mig inte – det är klart att den bör läsas, den är gripande, sorglig och på många sätt viktig, barn far illa. Människor behöver hjälp. Men inte just då. Storgråt (men jag var ändå tvungen att läsa den till slut, för att säkerställa att pojken fick det bättre, kunde ju inte lämna honom mitt i eländet i boken).

Jerusalem, Selma Lagerlöf
En välberättad historia, lättare att följa och smälta än de båda ovanstående. Handlar i likhet med de två ovanstående om människor och val (eller oförmåga till val, ett kall, personer som oundgängligt går/drivs mot förändring). Detta som tema gör litteratur stor, kan jag känna, och under min amningsperiod var jag verkligen genuint intresserad av att läsa berättelser om människor. Jerusalem befäste Selma Lagerlöf som en av mina favoritförfattare, och det var innan jag hade läst Kejsaren av Portugallien.

American Gods, Neil Gaiman
Ytterligare en tegelsten, inspirerad av lusten att passa på medan jag sitter stilla. Jag har uppskattat Gaimans tidigare böcker, och den här var något annorlunda, mörkare, mer nutida och samtidigt mer mytisk. Den här boken är mer en resa då man försöker lista ut vad som pågår, än en bild av en människas inre liv och förändring. Den är likväl underhållande, särskilt genom tecknandet av olika miljöer och bipersoner som figurerar här och var, en drömsk karnevalskänsla.   Jenny har nyss läst boken och hon beskriver den väl på sin egen plats.

Kanske ska tillägga att sonen åt under mycket lång tid varje gång han ammades. Det gav mig läsro och ryggont (men det senare löstes genom att pallra upp både böcker och kroppsdelar med kuddar i soffan där jag satt). I efterhand kan jag fundera på om mjölken hade runnit till fortare om jag hade läst gladare och roligare böcker … Hittills verkar hans personlighet luta mot ”klok och omtänksam, uppfinningsrik men lite melankolisk” – kan man säga att han fick det med bröstmjölken …?

När E var amningsliten läste jag:

Anna Karenina, Lev Tolstoy
Oj, herregud, vilken fantastisk bok.  Med smärta följde jag en ung gift mor, som tog helt felaktiga steg driven av kärlek, och därmed förlorade relationen till sina fantastiska barn, återvann den och förlorade den igen. Allt så oerhört uppslukande och sorgligt. I bakgrunden också en lyckligare relation (som jag i efterhand har inbillat mig att jag läste i Idioten, men den var ju bihistorien i den här) mellan Levin och Kitty och en far som bryr sig om sina barn (har jag för mig). Både mjukhet och smärta. Dramatik! Givetvis förstärkt av att jag – som har lätt att gråta till film och böcker i vanliga fall – hade varma, luddiga, kärleksfulla, rödögda hormonruscher.

Vredens druvor, John Steinbeck (i mitten på bilden av min hylla här ovan)
Vilken människoödesskildring. Den här boken är utan tvekan på topp tio över de bästa jag har läst. Den här är gripande även om man inte lider av lättrördhet, vill jag lova. Varje person är så vältecknad och jag bryr mig om hur det går för hela sällskapet, och så är livet så grymt. Människan så grym. Jag vill vara god, tillhöra de goda och ädla (detta är särskilt skrivet med tanke på min yrkesbakgrund; jag  jobbar ju med reklam, och reklam har spelat en viktig roll för sin tid i boken), låta mina barn växa upp i en värld som är bättre än så här. Men det är jag inte, ingenting är bättre, även om det är andra människor vi behöver jobba för att förändra villkoren för idag. Nyttig läsning.

Borta med vinden, Margret Mitchell
Nämndes i ett tidigare inlägg här på Trotsigfrizon alldeles nyss, så jag skriver inte mer nu. Eller jo, jag vill skriva att paralleller kan dras till Anna Karenina, och att det kanske är därför jag uppskattar att Scarlett är så praktisk, handfast, räddar sitt hus och förändrar saker för människor omkring sig. Hon blir inget offer, hon gör saker. Men lika illa går det ändå. Och – ack – stackars barn, igen! Borde man inte hålla sig ifrån romantiska tragedier? Eller var det just vad jag ville läsa, för att känna min kärlek och lycka extra stark?

Ringens brödraskap, JRR Tolkien,
Sagan om ringens nyöversättning av Erik Andersson.
Jag tycker mycket om Sagan om ringen och har läst den  i sin helhet först när jag var 11 år och sedan någon gång i slutet av 1999-2000-talet (när jag först hörde rykten om att det skulle göras filmer av den).  Nu tyckte jag att det var dags att ta mig an den då nyutkomna nyöversättningen. Jag kom till Vattnadal. Rivendell. Som skulle heta Riftedal, men jag tyckte att Vattnadal var vackert, att det nya namnet blev hårt och kändes som ett annat alvrike än det jag hade tänkt mig. Där fastnade jag, och där ligger bokmärket än.

Dottern åt snabbare, så även om jag kunde amma henne längre tid hann jag inte läsa så mycket mer. Dessutom handlade ju mycket av hennes amning om att läsa för storebror, då 3,5 år, ifall han var hemma och vaken. Hon har onekligen en lite mer dramatisk karaktär än storebror – där han vill mildra drar hon sig inte för en rejäl konflikt, där något behöver göras går hon in och gör. Jag får väl le åt att hon verkar ha fångat upp något från Scarlett O’Hara. Dessutom är hon jobbigt mycket mer utseendeintresserad och romantikfascinerad – vilket varken jag eller sambon är i vanliga fall (min stora romantikläsarperiod är just den som beskrivs här ovan, utöver det här har jag inte ens orkat igenom Wuthering Heights eller Stolthet och fördom).

Jag undrar lite över …

Borde kanske bra böcker förses med varningstext … ”Kan orsaka stora humörsvängningar och dramatiska hormonutsöndringar vid amning?”

Undrar om det skulle kunna påverka barn, det mamman läser, den där första tiden? De känner ju av närheten så starkt, förälderns hormoner och doft blir ju en del av hur de upplever världen. Vem vet – har jag påverkat dem, månntro? Och vad är i så fall bästa läsning med en baby vid bröstet? Pollyanna, Heidi och Lilla huset på prärien?

Jag hade en stark motvilja mot våld, deckare och skräckfilmer under senare graviditetstiden och under den första hemmatiden med barn – och det känns ju vettigt när jag tänker tillbaka på det. Vad jag hade är en dramatisk människoödes- och fantasiläsningslängtan. Så det här är vad de fick. Nu får vi se hur det går. (Vill lägga till att jag inte tar det här som en allvarlig fundering, ifall någon undrar över min mentala sundhet just nu, men jag tyckte det var roligt att skriva ner, också för att förnya mitt minne av böckerna).

Borta med vinden

Barnen börjar bli stora nu. Jag tänker på när de var spädbarn och jag hade två av de större läsperioder jag har haft i mitt liv – under amning/matning, särskilt nattmatning passade jag på att läsa.

Borta med vinden var ett loppisfynd, som lästes när lilla E var liten (det måste vara 5 år sedan nu). Jag tycker att gamla böcker är snygga, den här är en favorit som behövde fotograferas, kände jag.

Den är läst av många före mig. Det gör den större, tycker jag. Jag kom att tänka på den igår, därför att vi i skrivgruppen hade valt uppgiftstemat ”skriv något som kan placeras in på en skala mellan kär och ickekär, förbannad och harmonisk”. Ska man hitta en centralgestalt som personifierar ”Kär och förbannad”, så är det väl verkligen Scarlett O’Hara …

Jag skulle kunna skriva massor om Margaret Mitchells skicklighet i att skapa sammansatta personligheter, som engagerar därför att de har både goda sidor och mänskliga brister, gott om både och, dessutom. Scarletts  energi lyser genom sidorna och ger hela boken driv. Men – äh – för att hålla farten uppe så postar jag inlägget i stället. Läs boken. (Se filmen? Jag har inte sett den.)