Sonen har tidigare inte haft samma läslust som resten av familjen. Han tycker inte att det är så lätt att sätta ihop bokstäverna till ord. Det tar tid, kräver stor möda. Därför har han också svårt att komma igång med eget läsande.
Då blir det extra viktigt att boken ser lockande ut. I första och andra klass gillade han bara att enkla faktaböcker när han skulle läsa själv. Nu i tredje klass börjar det lossna. På egen hand har han nu läst Spiderwick (med motivation att han skulle få se filmen när han högläst boken klart för mig) och Jo Salmsons De stulna barnen.
Vi har alltid läst mycket högt, och favoriter för att få honom att sitta stilla och lyssna har varit böcker som serien ocm Almandrarnas återkomst (när han var yngre) och nu Harry Potterböckerna (vi har nått början av bok fem, så vi har hållit på ett tag). Vi har också kikat in i Astrid Lindgrens fantastiska produktion för lite äldre barn, såsom Ronja Rövardotter och Kalle Blomkvist. Bland högläsningsfavoriter måste jag förresten också nämna Kate DiCamilo och böcker som Trollkarlens elefant, för allt jag har läst av henne är spännande och vackert på samma gång, barnen har gillat dem lika mycket som jag. Hennes historier fångar magiskt in lusten att få veta hur det går och böckerna är lätta att högläsa.
Omslaget spelar bevisligen roll
Med allt det här som bakgrund har jag känt mig ganska säker på att Mio min Mio skulle passa sonen bra för egenläsning, men varje gång den har glidit fram vid sidan av andra böcker har han ratat den.
Nu handlade jag pocketböcker och köpte nyutgåvorna av Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för att ha som present i ett annat sammanhang, till ett annat barn. Då såg han Mio min Mio med det nya omslaget av Peter Bergting (se bild här ovan i detta inlägg).
”Va, är det en sån bok?”, utropade sonen, med lysande ögon. ”Varför har du inte sagt nåt? Jag har inte fattat att Mio min Mio är en spännande bok.”
Så nu har han börjat. Man ska väl inte rekommendera pocketböcker till en ovan läsare, för då är ju kombinationen av luftigt satt text och bilder en viktig del av läsupplevelsen, men han är ju inte helt ovan, och han är nio år.
Och det viktigaste var ju att han blev SUGEN på att läsa 
den. Det känns som att det funkar. Så tack, Peter, och tack, Rabén & Sjögren.
Så här såg omslaget ut i originalutgåva, vilket uppfattades som ”inte en sån bok”, enligt sonen … Kanske lite för mild och snäll, kanske lite för mycket frisyrer från 1970-tal obestämt decennium under 1900-talet?
Motivationen att få ta del av historien har nu äntligen blivit så stor att bokstäverna inte längre upplevs som ett hinder. Jag väntar med att hurra högt, och jag följer ivrigt hans läsning i smyg genom att vara närvarande men utan att störa.
