Det här är krig. Det här är skickligt dramaturgiskt tänk och genomförande. Det här är storytelling.
Hittad tack vare @jklang och @devilkitten via Twitter.
Sparat under: Livet
Med den här bilden av leende glaskulor, tagen med min scanner (min saknade kamera kan snart hämtas upp hos mina föräldrar i Värmland) vill jag önska trevlig sommar. Tror att jag tar en bloggpaus på några månader nu. Varvar ner jobb i några dagar till för att bli färdig, men internetnärvaron minskar drastiskt. Det finns roliga planer för hösten, men vi får se vilka planer jag väljer att sätta i verket. Just nu är det inte viktigt. Just nu är det bara … Summertime.
Hittade den här teckningen på www.gapingvoid.com alldeles nyss:
Jaha. Det är alltså en liten skalbagge som gör det. Jag har funderat på varför det kliade så … Man får helt enkelt fixa att leva med det. =)
Boken av Hugh MacLeod är beställd, jag lovar att rapportera senare. Jag, som söker slutpunkter och landningsytor mer än startpunkter och inspiration, planerar ändå att läsa både den och Joyce Carol Oates dagbok som sommarläsning. Men jag tror att det kan vara landningsytor om man vill att det ska vara det.
Gillar också @gapingvoids kommentar om vad den verkliga hemligheten bakom marknadsföring via sociala media är:
Behandla det som ett äventyr. Ett äventyr som är värt att dela.
Det är väl ungefär så jag ser livet. Inte för allvarligt. Eftersom både allvar och lek är saker vi får leva med.
… stod som rubrik på ett mejl jag fick i mejllådan idag. Mejlet handlade om helt andra saker, men jag tyckte ändå att rubriken var rolig. Det programmet vill jag ha. Eller kanske inte. Kanske vill jag inte att det ska vara tydligt som ett program, kanske vill jag ändå ha det som jag har det, ungefär: Jag är ingen schemamänniska. Kommer aldrig att bli. Men jag är van att vara mer effektiv arbetsmässigt än jag har varit det senaste året.
Mixar hobby und arbeit just nu – har lite svårt att bestämma vad som är vad. Allt är kul.
Samtidigt försöker jag slappna av, ta det lugnare, vila upp mig, samla kraft.
Bara det att förra meningen innehåller fyra varianter av ord för att säga detta, säger väl att det är vad jag behöver. Och att det finns ett visst motstånd i min kropp som behöver övervinnas. Fortfarande, fast jag har tagit det lugnare ett tag.
Det finns så mycket att göra, så många viktiga och roliga saker, så många människor att bry sig om. Jag har lätt att hålla mig flytande, lätt att fokusera på det som är möjligt och roligt ganska länge i det mesta. Jag har däremot ganska svårt för att lyssna på hur jag mår. En aktiv idealist blir aldrig arbetslös, brukar jag säga, och det är sant. Efter ett tag känns allt som hobby, och allt som arbete. Och mitt i allt tar det då och då stopp, på ett jobbigt sätt som säger mig att det är dags att ändra livsstil, för kroppen säger ifrån på ett sätt som jag har svårt att acceptera.
Nu känner jag för semester.
Jag känner att jag sakta växer mig visare.
Det gör ont när kroppar brister … kroppar liksom knoppar, och knoppar behöver brista för att man ska slå ut i full blom. Kropparna ska däremot inte brista, när de tränas ska de hålla sig inom bristningsgränsen, annars blir det så jobbigt att bli hel igen. Jag försöker klara den balansgången – för det är en balansgång, som också kan beskrivas som livspussel eller kaos + familj + ambition. Jag samlar på ork just nu.
Mitt sommarlivsmanifest i sju punkter:
- Sov minst sju timmar varje natt.
- Håll rent på diskbänken och vattna blommorna när jag är i närheten.
- Ta en vilopaus när det behövs.
- Våga leka, våga utvecklas, våga också vara i allvar.
- Skriv ner de historier som dyker upp.
- Säg ja, säg nej, säg ifrån.
- Gör mer klart än oklart.
Kanske räcker det här till för både liv och arbetsliv, nu när jag har tagit en hel del av min egenföretagande obetalda semester i förväg. Jag går på något sätt ett steg till, i mixen mellan skrivande och ledighet. Men jag ska prioritera ledighet, för min egen skull, jag ska. Ändå låter jag en punkt om skrivande stå kvar, för den är relaterad till mitt mål, min möjliga inkomst och mitt liv.
Jag håller kanske på att växa mig vuxen, och faktum är att jag är ganska nöjd med det.
Det är klart att vi borde vara rädda. Vi lever i spännande tider. Jag började på det här blogginlägget när utbildningars digitala slututställningar haglade tätt, och fortsätter idag när jag precis diskuterat dagstidningarnas kommande död med en kvinna som är mina barns farmor.
Kommunikation i förändring, scannad bokframsida
Det är värt att skriva, även om många andra gör det också. Medie- och kommunikationsbranschen är i förändring, och det gör att vardagen för oss som jobbar här också kommer att vara i stark förändring. Förmodligen är den det redan idag – fast det är svårt att se vad som är bestående, medan vi är på väg in i stormens öga. Det mesta som märks tolkas som en lågkonjunktur. Jag tror att varje lågkonjunktur synliggör och understryker förändring, som sedan blir alltmer synlig när ekonomin stabiliseras och vi människor börjar ta saker för givna igen.
Jag är egenföretagare inom ord och marknadskommunikation, min sambo är journalist/redaktör på dagstidning. Det är klart att det berör oss. Borde vi vara rädda? Absolut, om vi inte är av den orädda sorten …
Vad är det då jag förväntar mig – vad är det som händer?
Webb 2.0 innebär:
1. Att innehåll och design kan separeras, vilket gör det lätt för användaren att själv vara med och skapa nytt innehåll utan att behöva kunna styra över formen.
2. Att innehåll etiketteras med ”tags” och samlas i olika flöden eller strömmar, vilket gör att användaren får kontroll över sin egen struktur och sina egna inflöden av information.
3. Att användaren blir medskapare och att ny information lätt kan skapas av flera befintliga källor som samkörs, till exempel via ”mash-ups”, i form av webbtjänster och nya produkter.
4. Att öppenhet skapar förtroende – om sajter och kommentarer öppet visar sin historia kan den stora massan av människor bidra till att felaktig information inte får stå oemotsagd, förutsatt att tillräckligt många intresserar sig.
5. Att automatisk insamling av kollektiv information skapar ny information i sig.
(Sammanfattningen är min egen, källorna till detta är många, och jag anger här endast wikipedia och filmen The Machine is using us. Begreppet kommer ursprungligen från Tim O’Reilly.)
Hur påverkar det här oss?
Så här ser Berghs-studenternas slututställning ut. En välarbetad sajt, med studio-tv där studenterna intervjuas och presenterar sina projekt med mera. Framför allt bonus för de välarbetade projektpresentationerna som nås om man väljer Projekt i menyn och klickar på valfri bild. Här finns inspiration och kunskap som räcker för veckor, månader … kanske år. Digitalt. Skapat både för på-plats-besökare och för nyfikna via dator. Välpaketerat, med mer material än man vet att människor kommer att hinna se. Sökbart (förmodar jag). En sajt jag kommer att spara och komma tillbaka till, precis som jag gör med vissa pappersprodukter.
Så här ser Skurups journalistutbildnings examensarbete ut (hittad via tweet från Joakim Jardenberg). En hel tidning skapad, under hela arbetet öppet redovisad och kommenterad av studenterna själva på bloggen. Tidningen presenteras som en pdf-fil, arbetet presenteras både i bloggen och på bladen. Bloggen innehåller länkar till digitalt material på andra sidor på webben – det vill säga mervärden. Ändå upplever jag (gammaldags) att artiklarna är lättare att läsa i pdf-filen. Bättre överblick på något sätt. Det har nog med vana att göra. Bäst är blogginlägget Lysande utsikter, som andas arbetslust och framtidstro.
Och så slutligen, Beckmans slututställning 1 + 1 = 3. Filmen är bara så snygg. Vilket planeringsarbete som ligger bakom … Undrar om själva utställningen på plats var lika inspirerande. Eller om den helt enkelt var de där raderna med saker? Jag gissar att den var ett fysiskt möte med studenterna och mycket mer – på deras webb ligger digitala portfolios.
1 + 1 = 3; se filmen om hur siffrorna gjordes ...
http://link.brightcove.com/services/player/bcpid9305148001?bctid=12899020001
Det som skapas, skapas inte på traditionellt vis. Slutprodukten är inte den tryckta – det finns ingen slutprodukt. Den stora önskan i vår bransch idag är att hitta en eller flera ”startprodukter”. Ett socialt objekt som leder konversationens riktning mot vårt eget varumärke – och som håller intresset kring oss aktivt. Vi har ingen rätt att försöka styra över vad som sägs om oss. Från att vi har släppt ut en tråd, så blir det allmän egendom. Varje varumärke, varje informationssnutt, blir en allmän egendom. Om den är tillräckligt lyckad.
Vi kan inte längre tänka i lugn och ro, förbereda och sedan sända ut våra budskap. Vi behöver lyssna och vara intressanta. Starta trådar och släppa dem. Låta andra tala. Särskilt för journalister tror jag att det är svårt att låta andra tala … För vad finns det då kvar för journalister att få betalt för? Att välja, tror jag. Att kolla och förmedla information om källor, lyssna, kommentera och stärka. Att skapa dramaturgi genom sättet att presentera information, och att sedan bidra med en arena för berättande som får växa fritt, oansat, men kommenterat. Lite som en ledarsida med debattforum – men för en hel tidning. Också med plats för den person som inte vill debattera, som bara vill underhållas och tycka bu och bä i tysthet. Detta utrymme tror jag finns i den digitala framtiden.
Men vi marknadsförare, då? Det är ju lätt att säga att vi måste vara goda kommunikatörer. Det känns redan som att det i allt högre grad handlar om att antingen stå för ”godhjärtade” företag med starka varumärken, eller för varumärken som kommunicerar en reducerad och enkel fråga och som därför snabbt kan spridas. Vad som verkligen står bakom budskapet förtjänar fokus, med andra ord. Kortsiktig reklam göre sig inte besvär. Jag vet inte riktigt hur det här kommer att fungera – för alla vi företag vill ju egentligen se resultat snabbt. Här tror jag inte att vi marknadsförare kommer att kunna skapa snabba resultat. Jag tror att det kommer att handlas mindre på mer tid och att kommunikationen inledningsvis kommer att vara trögare. Du säljer genom att lyssna, men det tar tid.
Hur som helst, jag är nyfiken. Jag är inte rädd, men jag är säker på att vi upplever en förändring. Jag är av den typen som ändrar mönster när saker börjar gå lätt och jag är trygg, så det borde väl passa mig. Det är dags för nya steg, nya äventyr. Det händer vare sig man vill eller inte – lika bra att vilja.
Jag är inte ens halvvägs där.
Har knappt tagit ett yttepyttelitet steg, men än sedan då?
Jag har ett mål. Jag har ett liv. Det får ta tid.
Bild av Bousure, Creative Commons-licensierad på Flickr. För mig betyder den att jag har lite reparationer att göra innan jag kan gå uppåt. Men att jag ändå kan se allt i ett spännande ljus och vara nyfiken. Det finns något vackert i allt som inte är färdigt.
Breathing earth är en snygg och tänkvärd visualisering. Medan jag tittade på den föddes omkring 1200 personer och drygt 480 personer dog. Världen hade sex miljarder sjuhundrasjuttiotvå miljoner fyrahundratrettiotretusen invånare, drygt. Människor.
http://www.breathingearth.net/
Foto: jorden från ett flygplan, av Hamed Masoumi, cc-licensierad på Flickr.
Kom just på att jag ska nämna att jag hittade webbsidan med hjälp av Mymlans blogg.
Nu har jag satt ett mål. Det kom till mig förra fredagen och har mognat hos mig ett tag, det är både ett privat och ett yrkesmässigt mål. Det ligger i linje med Trotsig som företag, det stämmer för mig personligen och det stämmer för Trotsig Frizon.
100 historier. Jag ska skriva 100 historier – det får ta den tid det tar – och historierna ska vara gjorda för att på något sätt publiceras. De ska ut och nå en publik. Att kommersialisera är ett laddat ord, vad jag menar är att jag inte skriver dem främst för att sälja, men jag skriver i syfte att historierna ska ge något slags värde. Någon ska kunna ha så starkt intresse för dem, få så mycket nöje eller lärdomar från dem, att han eller hon kan tänka sig att betala för det. På det sättet kan de därför bidra till min försörjning.
Inspirationen kommer från ett föredrag av en innovationsrådgivare jag lyssnade på (javisst, från ALMI, förstås). Av 100 idéer som kommersialiseras - som alltså når en marknad – blir en eller två idéer riktigt stora. Allt slår inte igenom i stor skala. Det finns massor av hårt arbete, massor av små, bra idéer, som endast når någon eller några få personer. Men ingen idé når ut, om den inte söker en marknad.
Bokidéer är som andra idéer, så resonerar jag. De ska ut och nå läsare, inte bara hamna i skrivbordslådan. För att få ihop ett hundra innovationer skrotas säkert många idéer på vägen – så är det med synopsis/manus/historieidéer också. Skillnaden är att nu sätter jag upp målet att de ska försöka bli bra nog att ta sig ut. Stora eller små – göras färdigt om det går, och släppas ut till någon som har lust eller behov av dem. Jag gissar att 100 historier tar 3-5 år. Det kan ta tio om det vill (en av dem är till exempel till en ungdomsroman, det tar lite längre tid). Det får ta den tid det tar, det får bli det det blir, men det är på gång. Jag har fem som jag räknar hittills – det är publicerade historier i serietidningen Bamse.
Under senvåren har jag vilat upp mig lite. Jag har verkligen skrivlust igen (har den någonsin varit borta? Nej, kanske inte helt borta, men källan jag har öst ur har varit svår att komma åt, kanske kan man kalla det för skrivtorka. Det lilla jag har haft i källan har jag använt, till det nödvändigaste, det som måste fram. Nu har jag varit sparsam, låtit källan fyllas på och känner vattnet sippra in. Ser nivån höjas).
Här kommer alltså att skapas 100 historier, tänkta att nå en publik.
De kommer inte att skapas fysiskt här på bloggen, inför andras ögon. De jag nämner här kommer att vara publicerade, eller åtminstone i lanseringsstadiet. Jag tror att det skulle kännas som en extra press eller energiutpysningskanal, om jag släppte ut delar av historierna här, dessutom vore det att gå händelser i förväg. Innan de har nått ut, har de inte nått ut. Då får de vara mina interna, växande projekt.
Mitt syfte med att berätta om mitt mål är att mål engagerar. Mål skapar mod. Att berätta om sina mål gör dem verkliga, de kan ifrågasättas, kritiseras, uppmuntras och stärkas. När en vågar sätta mål, vågar också andra reagera eller sätta egna mål – därför leder mål till energi och inspiration.
Bloggen Trotsig Frizon kommer även i fortsättningen att handla om vardagsprojekt lite utanför mina jobbuppdrag, i form av text, bild och tankar som jag tycker inspirerar på något sätt. Kanske är det ibland till nöje och inspiration för dig också, om du på något sätt är lite som jag. Jag har bestämt mig för att tro på att dela och ta hjälp av andra. Ser du några beröringspunkter, har tips eller tankar, säg gärna till …
Jag vill skriva sådan copy som i den här filmen. Som väcker tankar och tillsammans med musiken ger känslor av att allt är möjligt. Det handlar om att först få läsaren/tittaren att instämma i problemet, sedan att skapa hopp.
The girl effect – en flicka kan förändra världen.
Kan man bara göra så starka marknadsföringstexter för välgörande ändamål? Eller kan varje litet ändamål vara välgörande på sitt sätt? Det är så jag vill kunna se mina uppdrag. Stora eller små, som steg att förvalta, förändra, förbättra – genom att få någon att upptäcka något och att vilja göra något som är bra.
Sparat under: Livet
Igår fick jag frågan ”Är det nödvändigt?” och svarade ”Nej, det är ju bara för mig det är viktigt.” Utan att vara ironisk.
Jag har tänkt om på den punkten. Svaret ska naturligtvis vara ”Ja, det är viktigt för mig själv.” Ibland är det lätt att råka sortera bort fel saker för att man tror att man borde. Det som är viktigt för mig ÄR viktigt.
