Sådant är livet just nu. Återkommer. =)
100 historier
Nu har jag satt ett mål. Det kom till mig förra fredagen och har mognat hos mig ett tag, det är både ett privat och ett yrkesmässigt mål. Det ligger i linje med Trotsig som företag, det stämmer för mig personligen och det stämmer för Trotsig Frizon.
100 historier. Jag ska skriva 100 historier – det får ta den tid det tar – och historierna ska vara gjorda för att på något sätt publiceras. De ska ut och nå en publik. Att kommersialisera är ett laddat ord, vad jag menar är att jag inte skriver dem främst för att sälja, men jag skriver i syfte att historierna ska ge något slags värde. Någon ska kunna ha så starkt intresse för dem, få så mycket nöje eller lärdomar från dem, att han eller hon kan tänka sig att betala för det. På det sättet kan de därför bidra till min försörjning.
Inspirationen kommer från ett föredrag av en innovationsrådgivare jag lyssnade på (javisst, från ALMI, förstås). Av 100 idéer som kommersialiseras - som alltså når en marknad – blir en eller två idéer riktigt stora. Allt slår inte igenom i stor skala. Det finns massor av hårt arbete, massor av små, bra idéer, som endast når någon eller några få personer. Men ingen idé når ut, om den inte söker en marknad.
Bokidéer är som andra idéer, så resonerar jag. De ska ut och nå läsare, inte bara hamna i skrivbordslådan. För att få ihop ett hundra innovationer skrotas säkert många idéer på vägen – så är det med synopsis/manus/historieidéer också. Skillnaden är att nu sätter jag upp målet att de ska försöka bli bra nog att ta sig ut. Stora eller små – göras färdigt om det går, och släppas ut till någon som har lust eller behov av dem. Jag gissar att 100 historier tar 3-5 år. Det kan ta tio om det vill (en av dem är till exempel till en ungdomsroman, det tar lite längre tid). Det får ta den tid det tar, det får bli det det blir, men det är på gång. Jag har fem som jag räknar hittills – det är publicerade historier i serietidningen Bamse.
Under senvåren har jag vilat upp mig lite. Jag har verkligen skrivlust igen (har den någonsin varit borta? Nej, kanske inte helt borta, men källan jag har öst ur har varit svår att komma åt, kanske kan man kalla det för skrivtorka. Det lilla jag har haft i källan har jag använt, till det nödvändigaste, det som måste fram. Nu har jag varit sparsam, låtit källan fyllas på och känner vattnet sippra in. Ser nivån höjas).
Här kommer alltså att skapas 100 historier, tänkta att nå en publik.
De kommer inte att skapas fysiskt här på bloggen, inför andras ögon. De jag nämner här kommer att vara publicerade, eller åtminstone i lanseringsstadiet. Jag tror att det skulle kännas som en extra press eller energiutpysningskanal, om jag släppte ut delar av historierna här, dessutom vore det att gå händelser i förväg. Innan de har nått ut, har de inte nått ut. Då får de vara mina interna, växande projekt.
Mitt syfte med att berätta om mitt mål är att mål engagerar. Mål skapar mod. Att berätta om sina mål gör dem verkliga, de kan ifrågasättas, kritiseras, uppmuntras och stärkas. När en vågar sätta mål, vågar också andra reagera eller sätta egna mål – därför leder mål till energi och inspiration.
Bloggen Trotsig Frizon kommer även i fortsättningen att handla om vardagsprojekt lite utanför mina jobbuppdrag, i form av text, bild och tankar som jag tycker inspirerar på något sätt. Kanske är det ibland till nöje och inspiration för dig också, om du på något sätt är lite som jag. Jag har bestämt mig för att tro på att dela och ta hjälp av andra. Ser du några beröringspunkter, har tips eller tankar, säg gärna till …
1 kommentar
Här bor historier
Någon vill något, som kanske inte är helt enkelt.
Vem är denna någon och vilka andra finns omkring den personen?
Var är början? Vad händer och påverkar vem, vad leder det till?
Var är upplösningen och var är slutet? (+ ibland: ska slutet berättas, eller bara antydas?
Berätta i verb … när någon GÖR något, saker FÖRÄNDRAS eller BEVARAS eller SKRIKER eller VÄXER och så vidare … Då HÄNDER det grejor …
Ovanstående är en kort summering av min bas för att hitta och skriva historier. Genom barnboksskrivarhelgen jag deltog i för ett par veckor sedan har jag lagt till en fråga till. Vilket är formatet för den här historien? Bilderbok, fristående kapitelbok (anekdoter), roman … Det gav mig fack, som jag har nytta av – det ger mig lättare att se var något kan börja och sluta. Plötsligt kan jag stoppa in mina historier någonstans och veckla ut dem till fullo, i olika varianter. Jag blir nästan galen, för jag vill skriva massor, men allting hinner inte ut. Och i min maniska vurm just nu vill jag göra allting till barnberättelser.
Det bor historier överallt. Här är en av alla dessa platser. Den får mig att se var historierna bor i ett vanligt småbarnsförälderliv. Resten av det här blogginlägget känner jag kommer att bli en hyllning till en fotograf som berättar historier via sina bilder.
Jag har fått tillåtelse att publicera några foton. De här känns som hämtade ur vardagen, men med en twist …
Stark lillasyster som städhjälp. Den här bilden får mig att känna att jag kan.
–
Ouch, aj, aj, ooh, hur ska det här gå? Den här bilden får mig att känna att det trots farorna är roligt att våga.
–
Stark av frukostflingor? Kolla in lillasysters halvmissnöjda min – sådär känner jag mig också om någon försöker lyfta mig.
–
Jag tror att det handlar om det … Bilderna och den lekfulla stämningen identifierar känslor hos oss själva. Leken – äventyret – barnsligheten. Det bor historier i dem alla.
Jason Lee, JWL Photography, har tagit bilder av sina döttrar. Galna, vackra, roliga, kreativa bilder, ibland fotomontage. Som jag ser dem är de ömsom hjärteknipande och ömsom livsfarliga (tänk om mina barn skulle inspireras av dem, så att treåringen skulle klippa sjuåringens hår, eller båda klättra i duschdraperistången). Men de är lockande, de är fantasi, de är humor och värme och barn i en syskonrelation som jag blir glad av.
Jag går till hans blogg Sisters (scrolla ner, det som syns först är ett blogghuvud, och under dessa bilder kommer de verkliga historierna om flickornas vardag, äventyr och ibland om hur bilderna tas) för att le och känna hur mina tankar lossnar. Det hjälper mig alltid när jag har kört fast. Det här ger mig inspiration.
Några bilder är porträtt, vackra bilder av barn. Jag kan vandra runt mellan dem, länge, länge. Ser fortfarande väldigt starkt ”någon som vill något”. Här bor också känslorna och identifikationen.
Att vara ganska liten, men nyfiken.
–
Att fascineras av såpbubblor och försöka att inte röra dem eftersom man blir fotograferad.
–
Att få låna pappas dyra kamera // Att vara fokus för sin systers fulla uppmärksamhet.
–
Att samarbeta.
–
Att vakna och det är dags för första dagen i skolan.
–
Alltså, han fångar både ”vill” och skeenden, precis så som jag skulle vilja göra i historier.
Här är några ytterligare favoriter:
- Hur man använder gaffatejp
- Hur man får lillasyster att växa
- Hur man ser ut om man har väldigt mycket skägg
- Hur man trollar bort ben
- Little sister strikes back (behöver jag nämna att den här bilden är Elises favorit?).
Sisters-bloggen och Flickr-bilderna är bäst, men jag blir också ganska betagen av att se hans yrkesmässiga blogg. Får nästan lust att gifta mig när jag ser lyckan på en del av de här bilderna. Där människor är vackra på ett personligt sätt, som grooving grandma (längst ned i denna bildserie). Jag vill också kunna fånga magi så där.
Träd är vackra som sagor
Ett bildinlägg … Är det bara jag som får skrivlust av att se stora gamla träd?
Alla foton tagna av mig själv igår, vid valborgsfirande på berget vid Fransiscusgården, med familjen och något hundratal andra.
Ser du månen som skymtar där uppe mellan grenar och spretande nyfödda blad?
Stammarna färgades som av eld, men det var av kvällssolen.
Elden gav värme och dramatiska utsuddade linjer. Eld är väl förresten också något som lockar fram sagotankar?
Alltså, skriva var det. Ska det bli några barnböcker här, i vårsol bland städning och barnstoj? Skulle vara kul. Så skriva blir det.
Mitt tips för att skriva när det känns kämpigt
Fick nyss en fråga om tips för hur man får igång produktiviteten. Hur man skriver bra och inte känner att det känns kämpigt? Den kommer från en person som kan skriva, men som inte tycker sig ”få till det så att det känns bra” – och jag känner igen känslan.
För det första: så känner nog alla skribenter. Det är en känsla som kan tränas bort, men den dyker upp då och då igen, med ojämna mellanrum.
Ibland har du flyt. Ibland har du inte, då behöver du skriva dig in i flytet. Så här känner jag det: om jag har gott om tid kvar, så kan jag lätt råka ställa så otroligt höga krav på mitt eget skrivande att det inte alls blir producerat. Om jag är ute i sista minuten och synbarligen inte har någon chans att klara det, då kommer det fram material som ganska snabbt går att bearbeta – och kanske bearbeta om igen – till det resultat jag vill ha.
Några tips för att fixa detta:
1. Inbilla dig att du har en deadline, eller hade en deadline nästan nyss, och att det är så gott som helt kört. Det du får ut på pappret, oavsett kvalitet, är det som gör att du får någon mat över huvud taget i morgon. Antalet ord sammansatta i meningar – inte kvalitetsmässigt sett. Då har du en text att strukturera och bearbeta. När du går igenom texten, stryk under det som är allra viktigast för läsaren – och se till att sätta detta allra först. Om det är en marknadsföringstext, så är det viktigaste för läsaren oftast vad han eller hon får, vinner eller slipper, tack vare det du kan erbjuda. Samma sak om det är en text som ska sälja in dig till ett jobb. Tänk ”fördel”: Jag är en person som snabbt kommer in i ett jobb … Jag är en person som är kvalitetsmedveten, med mitt arbetssätt minimerar jag fel och effektiviserar processer … Eller vilken nytta du nu kan bidra med.
2. Börja på ett spår, skriv så långt du kommer tills det tar slut. Börja sedan på ett helt annat spår – motsatt från det första, skriv igen tills det tar slut. Titta på båda texterna – jämför dem, plocka ut det bästa. Det finns nästan alltid en tydlig linje, där du hittar att det viktigaste återkommer i båda texterna. När du läser dem så ser du vad det är du vill ha ner på pappret. Du kommer också att se vad som saknas. Skriv detta som stödord om det inte komer ut i text, och fortsätt sedan till slutet av texten. Gå sedan tillbaka och fyll i meningarna i mitten.
3. Ditt huvud har fastnat i ett tråkigt tänk, du behöver skaka loss skrivmusklerna lite. Testa till exempel att göra olika versioner, inspirerat av Yttermeras skrivövningar med Ekorrn satt i granen. Läs de olika versionerna, de är helt otroliga! Det finns finns faktiskt, just nu 191 varianter. Shit.
4. Om det är att koncentrera sig som är svårt är följande tips helt sanna, från bloggen Bad Language. Isolera dig, muta dig själv, gör INGA andra saker förrän du är klar. Byt skrivplats eller skrivverktyg om det hjälper dig (dator – penna? kulspetspenna – blyertspennor? skriva i block – skriva på lösblad eller whiteboard?) Jag har upptäckt att jag kan skriva mycket på de vita delarna av annonssidorna på ett uppslag i Cap & Design, ifall jag inbillar mig att jag ska läsa ett tag, och ändå släppa igenom alla formuleringsidéer som kommer upp i huvudet.
5. Eller om du vill att ett datorprogram ska driva dig framåt att producera ett antal ord, som du sedan kan redigera (eller ta hjälp av någon annan att redigera) bestäm ett antal ord och använd tjänsten Write or die.
6. Viktigast är nog ändå att inse att skrivprocessen, som allting annat, får vara just en process. Allt är inte perfekt från början. Allt är inte ens perfekt till slut. Om något är helt perfekt är det ointressant, de allra bästa konstnärerna bygger in en viss asymmetri för att göra saker spännande. Även skrivande behöver förmedla närvaro av en person/personlighet, för att kännas spännande. Allra helst av en person som hela tiden vill förbättras.
7. Ett annat bra skrivknep är att när texten är skriven och bearbetad från början till slut, till den grad att man börjar känna sig ganska nöjd med innehållet – då finns det två saker man kan göra. Du kan nästan alltid stryka en av de två första meningarna. När vi har kommit på vad vi vill säga, så säger vi det ofta två gånger i rad (ibland upp till tre eller fyra gånger – kolla så får du se). Du kan också väldigt ofta ta den allra sista meningen och lyfta upp den till rubrik. När du har kommit till nedersta raden har du äntligen blivit så konkret att du vet vad du ville säga från början.
Och så kan du förstås alltid ta hjälp av en vän. =)
Resande
Art © tebe_interesno. Photo © sliz.
Jaha ja. Så har jul och nyår gått. Kanske dags att flytta in i bloggen på riktigt – vi får se.
Publicerar tredje bilden från Tebe Interesno och funderar lite över livet. Vill vara mer skrivande.
Haiku
No rest
Rest for the wicked
Gjorde ett litet inlägg på Haiku of Frustration:
No rest
November 20th, 2008
Rest for the wicked
I can feel no rest for me
I’m the wicked’s Mom.
Alltid så många dimensioner av sanningen
Jag ser. Jag kan beskriva det jag ser, min upplevelse, som tusen och åter tusen upplevelser. Eller som tankebilder: han sa så, därför att han kom härifrån och var på väg mot ett mål som var där. Det blev en krock, eftersom hennes bild var så här, och hon trodde inte att han försökte nå henne. Jag kan se det som en ständigt pågående grupprocess, där det finns aktörer, åskådare, bakgrund, nutid, framtid – och alla delar påverkar. En förbipasserande, för historien oviktig person, fick honom att dröja med orden och blev därför inte längre oviktig för händelsens utgång. Omedvetet. Men i högsta grad en viktig pusselbit.
För att inte tala om den förbipasserandes perspektiv – att komma där och avbryta något, utan att direkt vara inne i det, var inte hennes liv alltid så? Det kändes som att hon kom utifrån och aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Varför? Man kan gå bakåt, man kan relatera till tidigare händelser. Man kan fundera över om det egentligen spelar någon roll.
Alla dessa bilder, skeenden, finns där och kan användas i en teckning eller en historia. Det finns 30 000 olika möjliga teser att bevisa genom den händelse som just utspelade sig. Var det förresten en händelse? Var det inte egentligen bara ett steg i en lång kedja av händelser, där kanske just det här samtalet mellan två personer var avgörande? Eller var det kanske inte samtalet, det kanske var den fysiska upplevelsen av närvaro och samspel, hud nära hud, och det faktum att den ena personen gick förbi, undvek att möta möjligheten till en kram? Att luften kändes lite varmare nära huden på hennes underarmar och att hon ändå valde att titta ner.
Men historien behöver inte berättas som ett sammanhang, det kan lika gärna vara något i den fysiska miljön, energin och tysta attraktioner, som gör händelsen till ett minne.
Kanske var det jag såg en miljöbild, solens dis och solblekt lugg bakom fjolårets lagom slitna solglasögon som gav en varm mjuk inramning till två vackra människoporträtt? Vardagsbilden, livet som bleknar och en ständig längtan efter något mer. Vemodet i vanliga människors ansikten år 2008, ett porträtt av världen i en mellansvensk småstad, så här är livet och livet berör oss, kanske borde beröra oss mer än det gör.
Kanske ska det handla om något grundare eller något djupare, om vad de hade på sig eller om meningen med livet. Kanske ska jag tänka på det faktum att hon hade cykel, och bli glad, för att hon inte bidrog till miljöförstöringen. Kanske ska just de här personerna bli början till min andra roman (den första är inte färdigskriven än, men …). Kanske ska jag inte bry mig alls när jag egentligen inte vet vad jag vill säga.
I vanliga fall kan jag leta efter syftet – varför ska något sägas, och vilja möjliga tankar det ska öppna för hos någon annan. Då känner jag mig hemma, hittar en struktur och följer den. Nu kan jag leka med olika syften, och visst, det är roligt att leka – men ack, så tidsödande.
Det finns så många trådar … Så mycket som är spännande och vackert. Jag vill kunna se dem alla, det vill jag verkligen, men när jag ska sortera blir det oftast så förbaskat många möjligheter att jag inte väljer mitt eget spår. För vilket spår är egentligen mitt eget? Vad vill jag minnas, vad vill jag använda som avstamp för min egen utveckling – det är så olika, så olika.
Och det här är varför jag tycker det är svårt att blogga.
Så här
… satt jag och jobbade ett tag i onsdags. Växlade mellan solplats och skuggplats. Fick mycket gjort!
Skapelse
maj 13, 2008, 7:46 f m
Sparat under: Skrivande
Sparat under: Skrivande
Alltet låg utspritt i drivor och högar av allvar och all världens undringar.
Rester av ljus och mörker svävade sammanblandade utan sans eller måtta.
Din nyfödda själ mötte detta helt utan förväntan och avsikt.
Sakta urskilde du kärlek.
Sakta uppfattade du närhet.
Med omsorg började du sortera och besluta
av vad du ville ha mer, och av vad du ville ha mindre.
På det sättet ordnade du upp världen.
/Ordbruksövning: första raderna i en skapelseberättelse som börjar i kaos,
Linda Åslund, 2008-05-12
