Äntligen ligger min nya företagssida uppe på www.trotsig.se. Den gamla var från mycket tidigt 2000-tal, när jag var nystartad som firma, för åtta år sedan. Att jag startade den här sidan var nog dels för att testa att blogga och lära mig WordPress, dels för att skriva ner och samla saker som inspirerar mig på olika vis. Det har blivit ganska blandat innehåll.

  Picture by Elaf, CC.

Vart är den här bloggen på väg? Jag funderar, får se. Det mesta skrivandet kommer att ske på Trotsig.se nu – det kommer att handla om olika aspekter av kommunikation och skrivande. Där finns det redan en och annan användbar länksida, som tipsar om inspirerande platser för skriv- och språkintresserade. Kanske gör jag verklighet av mina idéer om att be att få publicera och samla grafisk form, typsnitt och bilder som jag tycker är intressanta – en mindre textinriktad och mer bildinriktad blogg. Rörlig bild kommer också att få plats, jag känner att det är viktigt att hålla sig ajour med rörlig bild och interaktiva presentationer.

Ibland har jag velat göra som Niclas Strandh, som på sin Deeped-blogg uppmärksammar och länkar massor av personer med bloggar och berättar varför han tycker de är intressanta på ett eller annat sätt. Men det är ju ett mastodontprojekt (vore typiskt mig att ge mig i ett sådant mastodontprojekt, jag är ganska manisk av mig när det gäller att ta in och sammanställa information om jag bara tar mig tid att sitta ostörd – vilket man sällan gör i ett familjeliv och med ett delvis-hemma-företag – men nu har jag några andra planerade mastodontprojekt på gång också). Det är ett beundransvärt projekt av Niclas, och hans bloggar hör till dem jag hade velat länka, tipsa om minst fem läsvärda inlägg i, och berätta varför. Liksom många andra bloggar, sådär en tio, femton, tjugo, trettio stycken … Som har olika inriktningar och innehåll, som kan intressera olika typer av läsare. Så att några tidigare skrivna, fantastiska inlägg får beröra flera.

Just för att det inspirerar.

Ibland älskar jag realtidstanken, att så mycket är tillgängligt nästan i den sekund det händer. Ibland stör det mig att saker så snabbt försvinner, blir gamla och räknas ut, i webbens stora floder och hav av inlägg. De finns ju kvar, men de är svårare att hitta till. Det är svårare att skriva något genomarbetat, därför att intresset för en viss fråga har redan börjat falna när frågan precis är ställd. Samtidigt vet jag att det ju är upp till mig och vilket fokus jag vill ha. Jag vill inte nödvändigtvis söka och skriva dags- eller minutfärska saker. Jag vill lära och leva för livet. Jag blir glad när någon tittar in här via google-sök och läser gamla inlägg.

Jag skulle vilja göra samma sak med böcker, referera delar av dem jag läser, tala om varför det är bra, vad som berikar mitt liv och mina tankar ur dem. Men det är så mycket. Så många olika kategorier och ämnen. För mig blir det så olika, vad jag vill säga, beroende på vem jag skriver för.

Och så var det ju det här med att skriva rakt ut. Rakt ut i luften … När jag började jobba med min företagswebbsajt igen, då kände jag att det var så skönt att ha en inriktning, en egen målgrupp att tänka på, ett syfte och behov och en hel mängd saker som jag själv med bestämdhet vet ”hör dit”. Det var skönt att avgränsa sig, och det blev ändå mycket, mycket, mycket (och mycket finns kvar att lägga ut).

När jag skriver i min Frizon känner jag just nu inte vem jag skriver för. Mig själv? Ja, men vad är då skillnaden mot allt jag skriver och lägger i mina planmappar, spar i mitt fotoalbum och i mina länksamlingar? Alla? Ja, men hur gör jag då för att vara specifik och intressant?

Skriva familjegrejor? Jag gillar verkligen att läsa flera föräldrabloggar, för de får mig att känna igen mig, och att värdesätta små saker och kommentarer som jag annars kanske inte skulle ha tänkt på. Men i valet mellan att skriva texter för mitt företag medan jag skriver texter, eller att skriva om barnen medan jag skriver texter, så blir det nog faktiskt så att jag skriver om företaget och lever med barnen. Igen. Även om det finns mycket som är kul att uppmärksamma. En del av mina tankar om att välja bort att skriva om barn och familjeliv är också att barnen börjar bli så stora att de och deras kompisar snart kan läsa nu, och då känns det viktigt att respektera deras digitala integritet.

Särskilt svårt att blogga visade det sig vara när det gäller idéskrivande. För barnboksidéer, poesi, skrivgruppen och andra skrivprojekt – som jag trodde att det skulle vara inspirerande att lägga ut så att de kan nå andras ögon – har jag insett att det är tvärtom med. Det är en introvert verksamhet för mig, och måste fortsätta att så vara. Om dem skriver jag i anteckningsböcker, på baksidan av kuvert och räkningar, rader upp och rader ner, rader på små blad som jag har lagt bredvid sängen och skriver dit stödord på när jag vaknar mitt i natten … När jag justerar och arbetar i dessa texter känns de som ARBETE, och de ska få kännas som arbete, de är inte i sig INSPIRATION för mig (möjligen ganska ofta INSPIRERAT ARBETE).

Inspirationen ska vara fri. Inspirationen ska kunna delas. Inspirationen kommer ofta från områden som ligger strax utanför vardagsverkligheten. Om skrivande i både arbetsuppdrag och fantasi är min vardagsverklighet, så kommer det antagligen att ligga helt andra saker här. Exakt vad är jag inte säker på. Men efter att ha känt på det ett tag, medan jag skrev det här inlägget, så är jag ganska övertygad om att det på olika sätt ändå kommer att handla om inspiration.

Skriva om hjärnan verkar ha en målgrupp. Hjärnor intresserar mig – hur människor tar in intryck, bearbetar dem, lär in vissa saker och utesluter andra. Hur vi påverkas av språk eller kontext (som situation, miljö, sammanhang och grupper). Allt från forskning till rolig amatörpsykologi. De flesta inlägg som har råkat handla om hjärna och personlighet på ett eller annat sätt har fått väldigt många läsare. Jag kan rekommendera Richard Wisemans blogg om hjärnans och perceptionens mysterier, den är läsvärd. Men jag tänker inte börja skriva särskilt mycket om hjärnan, för då blir det så mycket ytterligare att sätta sig in i, och ska jag göra något så vill jag göra det på riktigt … Mina ämnen på riktigt handlar om kommunikation och skrivande för att påverka – vilket blir på Trotsig.se.

Skriva om entreprenörskap vore roligt någon gång, för jag gillar verkligen idéförverkligande. Jag föreläser ibland om entreprenörskap och jag är helt för att stödja och stärka den där viljan att försöka, som gör att nya saker blir till. Jag bloggade ett tag på UngDesign.se om personligt entreprenörskap och kanske tar jag på mig något liknande igen. I något uppdrag för någon kund, har varit i kontakt med några stycken om behov.

Men det blir inte här. Om det blir något här, så blir det fri inspiration. Vi får helt enkelt se. Fritt. Frizon. Friiii ….

Det här är vad vi gjorde förra söndagen. Min skrivgrupp Ordbrukarna och jag hade uppläsning på Galleri Handmade, och först nu har jag kommit mig för att skriva om det, det har gått en hel vecka …

Det var en ny erfarenhet. Att läsa upp egna texter, det kändes så personligt. Så tyst. Att läsa dem rakt ut till en publik, som satt och såg, lyssnade och tog emot. Det är vackert på något sätt, och jag kände i luften att det var en skrivande publik – hade bara i högre grad blandat gemensamt skrivande och läsande för att känna mig hemmastadd och trygg.

När jag föreläser brukar jag känna mig lite nervös i förväg, men mycket upplyft under föreläsningen och strax efteråt. Jag brukar ha en känsla för vad som har gått fram, jag brukar ha fångat upp personer som haft tankar på annat håll, jag brukar känna att jag har fått de flesta att vilja lyssna och gett dem något värdefullt att ta med sig. Men varför känns det inte så när jag läser upp mina egna ord?

Eller, alltså, visst, på en föreläsning använder jag mina ord, mina tolkningar av teorier och vad andra menar, presenterat på ett sätt utifrån åhörarna utifrån vad jag vill att de ska veta och ta till sig, men det är inte jag själv som är ursprunget till teorierna. Kanske är skillnaden just att det finns teorier att bygga på, exemplifiera utifrån. Ett slags trygghet. Kanske är skillnaden själva uppbyggnaden av texterna, innehållet eller kvaliteten. Kanske är det interaktionen, att jag ser på dem som lyssnar, och ändrar mitt framförande utifrån vad de tar emot. Jag vet inte.

Här var det vi, på fem stolar, med vikta A4-blad, enligt plan och utan skyddsnät. Läskigt och nyttigt.

Vad som kändes efteråt var en stor tomhet, inte den där euforin av att ha pratat med och inför människor. Trodde att det skulle kännas helt annorlunda, jag gjorde ju ett så tydligt steg utanför min vanliga trygghetszon, och det brukar kännas som en seger att kliva ut, att kliva fram.

Texterna blev väl mottagna, det var inte det. Flera av mina kollegor läste texter jag har hört förr, men som ändå ger mig  små rinnande tårar utmed ena kinden när jag hör dem igen. Alla fick vi uppmärksamhet och applåder. Tillsammans gjorde vi roliga skrivövningar i workshopen efteråt, och det var upplivande, kreativt, trevligt. Det känns bara så svårt att släppa ut sina egna texter på ett sätt så att de ska stå för sig själva. Naket. Oförberett. Som att släppa ut sina barn i stora världen. Och när man har släppt ut dem är man inte exalterat lycklig, utan snarare … Bara tom.

- -

Det är ett slags stress, att skriva för att känna sig lycklig, och sedan tycka att applåderna ekar tomt och undra vad man skriver för. Annars har jag ofta skrivlust i vardagen och känner stress över att jag inte hittar tid att få utlopp för den, eller stress över att min skrivtid går ut över någon annan, eller … och så vidare.

Jag skickar med en text här i inlägget som jag inte läste upp, men som jag skrivit och som handlar om just sådana dagar. Om egentid överhuvudtaget, glädje och kärlek i vardagen. Här känner jag inte tomhet, jag känner att jag är lycklig. Den handlar om kärlek.

Så här är det ibland

Jag offrade just middagslagningstiden på att skriva. Maten till barnen, det blev ingen, de fick sitta hungriga, äta mandariner, dricka luft, leka vänligt och sällskapa med varandra. Jag hade behov av något mer, något obestämbart.

Jag ville smeka din kind, ville att du skulle se in i mina ögon. Jag ville nog vara Någon.

Jag satt själv och tänkte och skrev, länge, stilla, innan du kom hem.
På hur det skulle vara.
Närheten, värme från hud nära, nästanberöring.
Mjukt mätande av vuxet varande, sakta närmande, fördjupande, uppgående i varandra.
Det saknas mig ork.
Det saknas mig tid.
Det saknas mig kyssar i skymningen.
Det saknas mig skymning. Den lugna, svala tiden när det starka solljuset som visar allt övergår i vacker kvällsglöd. När de skarpa kontrasterna mildras. När gränserna suddas ut och skuggorna blir rörliga. Rätt och fel kan vara samma sak, invant och nydanande kan vara samma sak, du och jag kan vara samma sak.

När något sker emellan oss, som inte är jag, som inte är du.
Som inte är barns växande och andras behovstillvaratagande. Som bara är.

Du fattas mig ibland, i närheten, i kringheten.
Inuti. Och framför mig, på utsidan.
Vi är överväxta av klätterväxter, täckta av vardagsbekymmer.
Ibland är vi nära, omslingrade på lika villkor, kämpar milt och utan machete.

Ibland behöver vi slingra oss ut, för att andas, för att se varandra igen.

- Hej, jaså du kom in nyss, jaså du lagar mat, jaså du lugnar barnen och ger mig skapandeutrymme, och här sitter jag med ont i huvudet vid datorn och lyssnar på sorlet och ber dig knäppa på fläkten på en högre hastighet för att det luktar stekos och svarar ”nej” på alla mammafrågor konsekvent utan att lyssna på vad som sägs. Och utan att höra att det har upphört.

Du ler mot mig, står stilla en stund och ser på mig där jag sitter vid datorn.
Först undrar jag varför. Du fortsätter stå stilla, din blick är mild och ditt leende är oförändrat.
Jag blir sakta varmare inombords. Jag vet att du har en varm mjuk plats mellan halsen och axeln, där jag kan lägga mitt ansikte. Jag tror du vet vad jag tänker på.

Marjane Satrapi är bra på brutal verklighetsbeskrivning på det där sättet så att man ler. Tillsammans med låten Eye of the Tiger kan det bara bli så rätt. Ur filmen Persepolis.

Alltså: för alla som har påbörjat ett projekt, tappat orken en aning, och vet att det är dags att axla arbetet igen … Ta fram beslutsamheten i dina tigerögon.

I do this for NaNoWriMo.

”Ge dig själv en deadline” är ett av de bästa skrivråd jag har fått, och det kommer från Chris Baty, som startade NaNoWriMo, National Novel Writing Month, i USA någon gång under tidigt 2000-tal.

November är en bra månad att skriva. Om en bok ska bli skriven är det bra att ge sig en hel månad att göra det. Sätta en deadline. Därför är jag med, och i år fördelar jag de 50 000 orden mellan att skriva till valda delar i en barn- och ungdomsroman för att bli färdig med andra utkastet av den samt att skriva en (kortare, ny) barnbok utifrån en helt annan idé. Vid sidan av ordinarie arbete, förstås. Det är därför det är en utmaning. Men utan en deadline händer ingenting.

Regeln är: skriv 50 000 ord, inklusive en början och ett slut, under en månad.
Så här långt har jag kommit hittills, på min väg mot 50 000 ord:

Var med du också, det är kul! Eller som Chris Baty säger:
”The world needs your new novel, author. It’s time to go get it written.”

Okej, alla har kanske sett filmerna vid det här laget? Någon har kanske till och med sett när det här har gjorts på plats i Stockholm? Jag tycker i alla fall att det är så bra att det är värt att sätta in på bloggen här, det inspirerar mig.

Den underliggande frågan som ställs är om glädje kan ändra ett beteende. Blir vi bättre på att göra saker miljövänligare, till exempel att ta trapporna, kasta sopor i papperskorgen eller återvinna, om det samtidigt är roligt? Filmerna svarar: ja.

Blir det roligare om vi bygger om trappan till ett riktigt piano?

Hur reagerar människor på världens djupaste soptunna?

Och så idag, alldeles nyss släpptes filmen om tomglasspelet (320 visningar när jag kollar).

”Ingen slår vårt highscore”. Tänker lite på Greenbeagles miljöspel från 24 hour Sörmland. =)

Den ena vill ha höst och vackra löv och vinter, den andre vägrar. Det är därför vädret svänger så. Visste du det? Här är bildbevis på hur det kommer sig att det ser ut som det gör, omkring oss, i tidiga oktober.

Så nu vet du vilka krafter som ligger bakom.

Kan meddela att  barnen hade roligt. Och jag med. Och att vattenfärgerna i alla fall enligt förpackningen var giftfria.

Bildserien inspirerad av den här bilden, som jag såg förra hösten på Flickr.

Det var superkul att rapportera direkt från eventet 24 hour Sörmland - det visade sig att vi blev ett litet kompakt infoteam samt ett gäng elever från John Bauergymnasiets entreprenörskapslinje, och vi pratade ihop oss snabbt. Mest info hittar du via bloggen www.24hoursormland.se och via twitterströmmen #24hoursormland.

Eftersom vi jobbade för att vara öppna och dela eventet med andra livesände vi så mycket vi kunde via mobil och Bambuser. Filmerna blev väl av varierande kvalitet – det är känslan som räknas, öppenheten och möjligheten att vara med live om man vill. Att se hur det var. Att minnas, för dem som var med. Att vi kunde och fick dela med oss. Jag tror i alla fall att man kan ana en del av känslan, när man ser dem.

Här är en film som jag tog med min digitalkamera, precis när vi skulle räkna ner inför avslut. Alla webbidéer skulle alltså vara färdiga och uppladdade minst på internwebben senast kl 15, och vi hade trappat upp infoberedskapen för att rapportera från slutet i realtid. DÅ tappar vi all trådlös täckning. Typiskt.

De som satt med fasta linor twittrade vidare, Bambuser funkade (men hackar lite), och jag filmade digitalt samtidigt som vi letade efter en klocka. Exakt hur det är känner man när Stina ropar ”Men helvete, hörni, nu är det 40 sekunder kvar …”. Vi räknar ner och kör fanfarer. Här är i alla fall filmen.

Jag vill göra lite egna reflektioner efter det här eventet – om dagens önskan att dela med sig av så mycket information som möjligt direkt, jämfört med önskan om att skapa rapportering av hög kvalitet (så väl innehållsmässig som teknisk). Hur lång tid får det ta? Det här är grymt intressant. Hur vill du ha rapportering från ett event kopplat till webbtjänster? Kring ett annat event?

Fler inlägg lär följa i ämnet, utifrån ett kommunikations- och marknadsföringsperspektiv, men det blir på www.trotsig.se, när jag har hunnit lansera min nya sajt. Det dröjer minst tre veckor. (Hm, igen … hur lång tid får det ta att publicera något genomtänkt?).

En av mina favoritbilder från i somras. Dottern säger Aaaargh, ombord på Kneippbyns sjörövarskepp. Några bilder till kommer därefter, det kändes liksom att de hörde ihop i samma serie.

Orädd, trotsig, nyfiken, ganska lugn och lycklig. Bestämd när hon vill. Foto: Linda Åslund, sommar 2009, CC attribution license.

Det här är krig. Det här är skickligt dramaturgiskt tänk och genomförande. Det här är storytelling.

Hittad tack vare @jklang och @devilkitten via Twitter.

Just nu hjälper jag till med infotjänster för 24 hour Sörmland, ett event där alla som deltar i lag går från webbidé till färdig webbtjänst på 24 timmar.

Jag ser projektet som ett roligt och viktigt sätt att skapa starkare kontakter mellan webb-, kommunikations- och entreprenörsmänniskor i Sörmland, allt i god sociala-medier-anda. Ett litet mini #sswc, kanske … Fast helt inriktat på idérealisering, och i betydligt mindre skala. Det ska bli mycket roligt att se vad det blir.

Jag inser att jag inte hinner blogga så mycket om andra projekt här på bloggen den närmaste månaden, och lägger därför största fokus på att blogga kring vad som händer i projektet 24 hour Sörmland just nu – läs alltså gärna vidare på www.24hoursormland.se.

Och tipsa gärna vidare, anmäl dig, kom på inspirationsmötet etc … Det är ju kul och viktigt att hinna träffas fysiskt också!

Ja, just du. Du är inbjuden.