När jag har klottrat lite på det ser det ut så här:

Jag tror att det är nyttigt att leka ibland. Skapa utan mål. Dessutom fick dottern ritlust, så hon satte sig bredvid mig och fyllde i ett blad hon också (men jag har inte bett henne om tillåtelse att visa det, så det kommer inte ut här). Hon är extremt kreativ och produktiv med papper, färgpennor och sax. Under ett par fritidstimmar känns det som att hon skapar mer än vad jag gör på en hel arbetsdag.

När vi satt där och jag för en gångs skull tog mig fri skapandetid kändes det lite symboliskt att dottern bad mig att hon skulle få fylla i min ruta för ”free time”, som är längst ned till höger på bilden. Eftersom jag ville ge mig själv utrymme i det fallet sa jag att hon inte fick fylla i hela, men att hon gärna fick rita eller skriva en sak. Så då gjorde hon blomman. Blomman livar upp, och den återkommer på boken som jag gjorde utanför ”the box” vid min free-time-rutan. Jag gillar blomman, den behövs! ♥

Galleripost. Några böcker. Lite Gotland. En pumpa. Kanske mer.

Årets blogginlägg från 2011: Fredrik Backmans Personligt meddelande
En text riktad till en kvinna som körde för fort (nej, det var inte jag). Får mig att tänka på att inte ha så bråttom och att se vad som är viktigt i livet. Läs!

Årets nyhetsbrev från 2011: Fotosidan
För att det alltid är faktafyllt, användbart och intressant. Det ger mig tilltro till att innehåll och kvalitet fortfarande regerar. Att den som länkar till det som är relevant, oavsett om det är producerat av egna eller andra, vinner i längden. Ett annat  nyhetsbrev som förtjänar att nämnas är Uppdragsmedia – med sina nästan maniskt bra länksamlingar. Fotosidan vinner dock på utformning med både text och bild, medan Uppdragsmedia i min mejllåda egentligen bara är en  prenumeration på bloggen via rss.

Årets bok: novellen.
Med utgivningar som Novellix (som även finns med bland på svenska Språkrådets nyordslista) och böcker som Nam Les Båten känns det som att novellen har vunnit mark i år. Boken Båten uppskattade jag för att varje novell var så olik den föregående, det var så totalt olika personer som berättade helt olika historier, men med röster som kändes helt äkta och sanna.

Vill också nämna Sofi Oksanen för samma typ av äkthet i berättarrösten i boken Utrensning, samt Niceville av Kathryn Stockett. Och nu ser jag att båda dessa böcker gavs ut under 2010, men, äh, jag läste dem 2011, så jag nämner dem ändå.

Årets digitala inspiratör: Derek Sivers
Derek Sivers drev det mycket mänskliga skivförsäljningsstället CD Baby under tidigt 2000-tal. Företaget stack ut med personliga texter i sin kommunikation och som distributör av många små musikutgivare. Här kan du läsa mer om hans historia och om varför du behöver ett eget företag: http://sivers.org/laboratory. Han skickar också små nyhetsbrev – ganska sällan, men alltid med något tänkvärt – och de har gett mig mycket inspiration genom åren. Som det här, om hur man ska sluta prokrastinera (=skjuta upp saker):

“When do you go running?”

“When the time is right.”“When is the time right?”

“When it’s a nice day, and I’ve finished my work, and I haven’t just eaten, and I’m feeling energetic.”“Repeat that last sentence, changing ‘and’ to ‘or’.”

“When it’s a nice day, OR I’ve finished my work, OR I haven’t just eaten, OR I’m feeling energetic.”“That sounds like a better plan.”

I Derek Sivers texter känner jag liknande tankar och samma starka, varma energi som finns hos mina vänner Stefan Olsson och Marcus Frödin på Universe Imagine, liksom hos vännen Tomas Xavier som bland annat bloggar på Entreprenörskap.nu. Och absolut inte bara en tro på metoder och tankesätt (vilket det kan låta som utifrån ovanstående citat), utan en tro på människan, sådan som hon är, hon får vara som hon vill: var och en har sitt eget rätt.

Årets liten-blir-säkert-stor: Berättarministeriet
En idé jag har berättat om förut, men som jag tror mycket på. Att stärka barn genom att lyssna till och uppmuntra deras berättelser, dessutom på ett roligt och lekfullt sätt. Vi behöver det. Både barn och vuxna. Både i skolan och i samhället i stort. Berättarministeriet kom igång under 2011 och jag har gått utbildningen för att ställa upp som volontär. Jag har också känt mig än mer inspirerad att ta vara på nuet och berättelserna hos mina egna barn. Kanske låter det fånigt, men så enkelt är det. Ibland behöver man en puff för att verkligen lyssna, för att verkligen kommunicera, för att vara i nuet.

–

Sedan min fundering kring valspråk eller eventuella mål för 2012.

Strävsamhet

Inför 2011 minns jag att jag valde ordet strävsamhet. Jag planerade att få in den lugna strävsamheten i mina egna projekt, att skapa regelbundna skrivtider och skapa på en mer professionell nivå, åtminstone till arbetssättet. Det gick sådär. Till och med ganska bra, kanske.

Vad jag behövde var nog inte främst strävsamhet, utan lugn. Jag har tagit mig mer tid för mig själv, inte för egna projekt, utan för vila, läsning, barnen … Att se livet. Till stor del för att jag behövde det. Till viss del som undanflykt från skapande och prestationsångest. Men det har varit ett fint år.

Några vårmånader strävade jag på riktigt bra, under sommar och tidig höst jobbade jag långsammare än jag hade önskat. Jag tog fler ledighetsperioder än jag någonsin har gjort, mest under sommaren, men också fördelat över hela året (Londonresa, Danmarksresa, vårresa till vänner i Växjö och höstresa till Gotland, utöver de sedvanliga sommarturerna). I oktober och november höjdes produktionstakten igen, men den var aldrig uppe i überspeed. (På gott och ont, antar jag – jag gillar verkligen att känna när min überspeed kickar igång.)

Så här i efterhand känns det som om 2011 års ord kunde ha varit inåtvändhet eller långsamhet. Långsamhet och lugn ligger nära strävsamhet. Strävsamhet är inte särskilt roligt, i värsta fall saknar den gnista. Gnistan har jag i stället känt i vardagslivet, i ledighet, på resor och med familj, inte alls i så hög grad i projekten som jag hade trott att jag skulle göra. Gnistan fanns där i nuet. Men den gick inte att lagra eller spara, inte att dokumentera eller dela.

Jag behövde ha det här året, men jag vill hellre göra mina saker med större glädje, kraft och iver. Jag har vilat nu, kanske blivit mer som mig själv igen. Jag tror att det jag behöver inför 2o12 är …

Mod

”I must become a lion hearted girl” är en textrad jag råkade fastna för i en låt av Florence and the machine. Låten handlar om att ha ”a rabbit’s heart”, men att känna att man behöver våga växa, våga offra. Att våga riskera att offra något är svårt, till exempel att offra en fast inkomst; det är klokt att offra en högre inkomst mot en lägre för att vinna välmående. Men det är farligt och läskigt och galet att våga offra en trygg inkomst mot en osäker förhoppning och högmodet att försöka vara något annat än vad man kanske egentligen är (såsom författare).

Men hur ska man någonsin veta vad man är, om man inte testar sina gränser och låter sig utvecklas? Hur ska man annars någonsin bli klokare, i stället för att bara bli fegare, som många säger att man blir, med åren? Vilka offer som är rätt att göra och hur stora eller små risker det egentligen handlar om, det får jag väl känna efter i situation för situation. Jag tror egentligen att jag vet det ganska väl. Året 2011 har gett mig mer perspektiv på livet, jag vet att sätta värde på vad jag har utan att känna krav på att vilja ha mer, och jag är tacksam.

Mod är vad jag behöver, om jag vill fortsätta skriva och våga ha hopp om att andra kan uppskatta att läsa det jag skrivit. Om jag vill prova om jag kan göra det till ett yrke att leva på egna – inte bara andras – ord. Exakt vad jag vill prova vet jag inte. Det handlar inte bara om att skriva – det handlar faktiskt mest om att våga, igen. Att utvecklas.

Avslutar det här inlägget med ännu ett citat av Derek Sivers:

”Whatever scares you, go do it.”

Yup, I will. Redan gjort, gällande en sak, faktiskt. Och det ska bli flera.

(Foto: eget, Elise vandrar över Hoburgens klippor, Gotland, sommaren 2011)

Ordlista – det här säger de egentligen

Frontendutveckling:  Utveckling av gränssnittet, till ­exempel html, css och Java­script. Det som syns.

Backendutveckling:  Serverprogrammering, till exempel php eller dotnet. Det som sker bakom kulisserna.

Agil utveckling: Ett samlingsnamn för utvecklingsmetoder som är ”lättrörliga”. Agile betyder smidig, vig eller lättrörlig på svenska.

Scrum: En metod för att utveckla projekt i iterationer (upprepningar), ett ramverk för agil utveckling. Det finns hela tiden en lista över de ­saker som är prioriterade just nu. Ordet kommer från rugbyn, där det är ett moment när bollen sätts i spel.

Backlog: En lista över allt som är kvar att göra. Man kan hela ­tiden göra omprioriteringar och listan ska alltid hållas uppdaterad. Det som står överst i backloggen görs i nästa sprint. Ordet kommer från Scrum-metoden.

Sprint: En tidsperiod (kanske två till tre veckor). Efter den perioden har man något som är klart och som kan visas upp för kunden. Ordet kommer från Scrum-metoden. På svenska kan ordet iteration betyda samma sak, en tidsperiod med en början och ett slut. I slutet ska man vara klar med det man bestämde i början.

Definition of done: ”När jag har gjort det här är jag klar”. ­Ordet kommer från Scrum-metoden.

Daily standups: Projektgruppen ses en kort stund varje dag, helst på morgonen. Man pratar om vad som hände igår och vad som händer i dag. Ordet kommer från Scrum-metoden.

Skiss: Inom webbutveckling betyder det oftast ett Photo­shopdokument med layouten för webbplatsen.

Mockup: Kan betyda olika saker beroende på vem man pratar med. För en del är det synonymt med en prototyp. Innebär oftast att man har byggt ett klickbart, interaktivt webbgränssnitt med statisk html, en fejkwebbplats! Men det finns ingen logik bakom, ingen databas och ingen trafik som går fram och tillbaka.

Css: Cascading style sheets, stilmallar. Designinstruktioner som styr hur html-koden ska se ut.

Styling: Att skapa css. Färglägga sajten och välja typsnitt, bakgrundsbilder och proportioner.

Markup: Om du pratar med en person som bygger html är markup själva html-koden. Om du pratar med en designer kan det lika gärna betyda att designern har tagit sin skiss och märkt upp den med alla avstånd, alltså markerat att det ska vara tio punkter mellan ­bilden och texten,15 punkter mellan bilden och marginalen och så vidare.

Källa: Internet World

Advice found on http://www.deanwesleysmith.com/?p=6033, photo: my own.

Song: July, by Crying Day Care Choir [http://www.wheredidjohnlennongo.com/]… ah, and I just realized they’re releasing new song “Where did John Lennon go”, today.

I dare myself.

This is how I’d like to spend my winter vacation.

theartofanimation:

Michael Dashow

Då blir det extra viktigt att boken ser lockande ut. I första och andra klass gillade han bara att enkla faktaböcker när han skulle läsa själv. Nu i tredje klass börjar det lossna. På egen hand har han nu läst Spiderwick (med motivation att han skulle få se filmen när han högläst boken klart för mig) och Jo Salmsons De stulna barnen.

Vi har alltid läst mycket högt, och favoriter för att få honom att sitta stilla och lyssna har varit böcker som serien ocm Almandrarnas återkomst (när han var yngre) och nu Harry Potterböckerna (vi har nått början av bok fem, så vi har hållit på ett tag). Vi har också kikat in i Astrid Lindgrens fantastiska produktion för lite äldre barn, såsom Ronja Rövardotter och Kalle Blomkvist. Bland högläsningsfavoriter måste jag förresten också nämna Kate DiCamilo och böcker som Trollkarlens elefant, för allt jag har läst av henne är spännande och vackert på samma gång, barnen har gillat dem lika mycket som jag. Hennes historier fångar magiskt in lusten att få veta hur det går och böckerna är lätta att högläsa.

Omslaget spelar bevisligen roll

Med allt det här som bakgrund har jag känt mig ganska säker på att Mio min Mio skulle passa sonen bra för egenläsning, men varje gång den har glidit fram vid sidan av andra böcker har han ratat den.

Nu handlade jag pocketböcker och köpte nyutgåvorna av Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för att ha som present i ett annat sammanhang, till ett annat barn. Då såg han Mio min Mio med det nya omslaget av Peter Bergting (se bild här ovan i detta inlägg).

”Va, är det en sån bok?”, utropade sonen, med lysande ögon. ”Varför har du inte sagt nåt? Jag har inte fattat att Mio min Mio är en spännande bok.”

Så nu har han börjat. Man ska väl inte rekommendera pocketböcker till en ovan läsare, för då är ju kombinationen av luftigt satt text och bilder en viktig del av läsupplevelsen, men han är ju inte helt ovan, och han är nio år.

Och det viktigaste var ju att han blev SUGEN på att läsa den. Det känns som att det funkar. Så tack, Peter, och tack, Rabén & Sjögren.

Så här såg omslaget ut i originalutgåva, vilket uppfattades som ”inte en sån bok”, enligt sonen … Kanske lite för mild och snäll, kanske lite för mycket frisyrer från 1970-tal obestämt decennium under 1900-talet?

Motivationen att få ta del av historien har nu äntligen blivit så stor att bokstäverna inte längre upplevs som ett hinder. Jag väntar med att hurra högt, och jag följer ivrigt hans läsning i smyg genom att vara närvarande men utan att störa.