Seger x 2

Inspiration – kan det ha med barn att göra? Alltid, säger vissa. Det beror på, säger andra. Jag, som är en mamma av typen som älskar att leka med sina barn, som vill uppmuntra till kreativitet, mod, initiativ och idérikedom, men som inte alls är lika bra på att uppmuntra till ordning och god uppfostran, behöver faktiskt ha en del av min inspiration utanför barnsfären. Blir helt uttröttad annars.

En hel del inspiration ligger i egentid (vilket det har varit ganska ont om, för min del, som livet har sett ut ett tag). Men mycket, mycket inspiration ligger förstås i att uppleva världens med- och motgångar tillsammans med sina barn. Att då också få se dem göra sina egna segrar – det är lycka i ett föräldrahjärta.

Just nu är det här på tapeten hemma hos oss:

biker

Lillasyster har fått stödhjul till sin cykel. Lillasyster upptäcker att hon KAN. Hon ÄR en TRAFIKANT, någon som rör sig medelst ett fordon, på cykelbanor i Nyköpings utkanter, lika fort som vilken vuxen eller ungdom som helst. Hon försökte nyligen trampa i kapp med en buss i uppförsbacken mellan rödljusen, medan hon själv befann sig på cykelbanan och bussen i  ett närliggande körfält på körbanan intill. Hon hann nästan, den bara gasade ifrån henn lite på slutet när hon lyfte handen från styret för att vinka … Hon lyser med hela ansiktet; hon kan själv, hon är stor.

Hon är så envis så hon sjunger i uppförsbackarna. De få gångerna hon har ramlat hittills säger hon ”Jag ska nog ta en liten paus nu”, men pausen är så kort att hon inte hinner av cykeln efter att ha rest den upp, hon säger ”så, nu kan jag igen”, och så är hon igång. Ifall bakhjulet slirar lite (det gör den ju lätt med stödhjul om det är gropigt i vägen), så skäller hon ilsket på oss om vi försöker putta på. Hon hinner knappt se några motgångar – hon är så upptagen av att göra det hon vill.

Jag tar mentalt med mig lite av det där in i min egen vardag. Vi borde sjunga lite mer i uppförsbackarna. Hon gör små segrar hela tiden. Det är inte lätt att hålla jämna steg med en ivrig treåring …

rutschbana

Storebror försöker. Han kan inte cykla än – skulle jag ha skrivit fram tills igår. Han brukar betrakta sin lillasysters framfart med milt överinseende, själv gillar han att välja den kloka vägen snarare än den som kan verka riskabel, och han försöker skydda henne, men också hjälpa och uppmuntra. Men det är ju inte alltid lätt att vara glad för att någon annan lyckas med det man själv tycker är svårt.

Han ville inte vara med ute när hon gjorde sina cykelrundor. Han ville hellre sitta vid datorn och spela dataspel. Vi lät honom hållas ett tag, han har ju pollenallergin också, så han fick sitta inne trots solskenet och vara för sig själv. Han och jag hade ju övat ivrigt med cykel i sensomras och under fjolhösten – men utan stödhjul, för jag hade den bestämda åsikten att man lär sig bättre utan, därför att jag själv lärde mig utan stödhjul en gång i tiden. Nu är han nyligen fyllda sju, och tycker att ”alla hans kompisar” kan cykla, simma och läsa. Han själv kan bara nästan, i samtliga dessa tre grenar. Det som hindrar honom är en rädsla för att släppa taget, testa på egen hand, riskera att falla, sjunka eller göra fel. Han har liksom inte riktigt lyckats bestämma sig för att ”NU ska jag försöka på allvar för jag VILL kunna”. Förrän igår.

Jag föreslog att jag skulle åka iväg och skaffa ett par stödhjul till honom också, eftersom det uppenbarligen verkade så smidigt för syster att köra med sådana. Tänkte verkligen inhandla sådana, spontant och direkt, på en resa till lokal supermarknad inom den närmaste timmen, lillasyster skulle bara cykla färdigt först. (Vad lätt det är att ge upp sina principer – i alla fall för mig – när man ser andra varianter som verkar fungera.)

Men då var han plötsligt ute, med cykelhjälm och allt, och följde med till den stora tomma parkeringen där lillasyster körde runt, runt, runt.

Han satte sig på, sparkade igång med foten, välte cykeln några gånger och så fick jag hålla i pakethållaren. Han fick lite fart och jag gick efter, jag visade att jag kunde släppa, och han klarade att bromsa och sätta ner foten. Vi gick två korta vändor fram och tillbaka, sedan behövde lillsyrran hjälp på grund av en mindre vurpa och jag gick till henne  i stället. Då lossnade det.

Han gjorde det – på riktigt – cyklade runt, runt, runt, med hyfsad kontroll över både cykel och broms. Just att uppleva känslan av kontroll ökade sakta hans tilltro till sin egen förmåga. Han såg först inte särskilt glad ut, bara häpen och koncentrerad … sedan växte hans leende med de utmaningar vi tog på oss tillsammans, och snart cyklade båda barnen runt berget med uppförsbacken där Elise tidigare körde i kapp med bussen, medan jag sprang efter dem, andfådd, stolt och rödkindad. När han kom hem ägde han världen.

Han cyklade till och från ett kalas i grannskapet samma dag och han cyklade till skolan idag. Och lillsyrran då? Vi räknade ut att hon cyklat omkring en halvmil med oss efterspringande under sitt första dygn på cykel med stödhjul. De använder olika teknik, men de lär sig på sitt eget sätt. Och vi vuxna lär oss. Vi lär oss också att det inte alltid är enkelt – och att vi som föräldrar heller inte alltid ger våra barn de lättaste vägarna att lära – men det är okej. De får uppleva sina segrar ändå, och efterlängtade segrar smakar bra.

Fotnot: Bild nummer 1 är tagen bara 10 sekunder efter att lilla fröken E hade satt sig på cykeln. Vi cyklar inte längre på trottoaren, hon har lärt sig att hålla till höger på cykelbanan, att bromsa för andra trafikanter, och hon besvarar varje leende från mötande med den stora glädje någon kan känna som hälsar på en jämbördig hjulburen gud eller gudinna.

Bild nummer 2 är tagen tidigare under lördagen, i närmaste lilla lekparken. Tog många bilder på cyklande dotter, sedan tog batteriet slut i kameran, varvid jag tänkte ”ja ja, det blir väl inget mer som blir viktigt att fotografera idag”, så jag missade naturligtvis att föreviga sonens första cykelturer för helt egen maskin. Får väl ta bilder under någon annan uterunda. Typiskt.

Advertisements

2 responses to “Seger x 2

  1. Å! Jag blir alldeles rörd! Visst känns det underbart?! Exakt så där kände Valentin också – att han ägde världen. Och… ja, han äger fortfarande världen vill jag väl påstå. Vi gör inget annat än att cykla tycker jag. Nyttigt för mig dessutom… 🙂

  2. Haha, ja, det är samma här. När de väl har kommit på cykeln är det omöjligt att få av dem. Jag har träningsvärk i benen … (ok, det säger något om min träningsnivå, också, hrm. =).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s