Rädda eller inte rädda?

Det är klart att vi borde vara rädda. Vi lever i spännande tider. Jag började på det här blogginlägget när utbildningars digitala slututställningar haglade tätt, och fortsätter idag när jag precis diskuterat dagstidningarnas kommande död med en kvinna som är mina barns farmor.

Kommunikation i förändring, scannad bokframsida

Kommunikation i förändring, scannad bokframsida

Det är värt att skriva, även om många andra gör det också. Medie- och kommunikationsbranschen är i förändring, och det gör att vardagen för oss som jobbar här också kommer att vara i stark förändring. Förmodligen är den det redan idag – fast det är svårt att se vad som är bestående, medan vi är på väg in i stormens öga. Det mesta som märks tolkas som en lågkonjunktur. Jag tror att varje lågkonjunktur synliggör och understryker förändring, som sedan blir alltmer synlig när ekonomin stabiliseras och vi människor börjar ta saker för givna igen.

Jag är egenföretagare inom ord och marknadskommunikation, min sambo är journalist/redaktör på dagstidning. Det är klart att det berör oss. Borde vi vara rädda? Absolut, om vi inte är av den orädda sorten …

Vad är det då jag förväntar mig – vad är det som händer?

Webb 2.0 innebär:
1. Att innehåll och design kan separeras, vilket gör det lätt för användaren att själv vara med och skapa nytt innehåll utan att behöva kunna styra över formen.
2. Att innehåll etiketteras med ”tags” och samlas i olika flöden eller strömmar, vilket gör att användaren får kontroll över sin egen struktur och sina egna inflöden av information.
3. Att användaren blir medskapare och att ny information lätt kan skapas av flera befintliga källor som samkörs, till exempel via ”mash-ups”, i form av webbtjänster och nya produkter.
4. Att öppenhet skapar förtroende – om sajter och kommentarer öppet visar sin historia kan den stora massan av människor bidra till att felaktig information inte får stå oemotsagd, förutsatt att tillräckligt många intresserar sig.
5. Att automatisk insamling av kollektiv information skapar ny information i sig.

(Sammanfattningen är min egen, källorna till detta är många, och jag anger här endast wikipedia och filmen The Machine is using us. Begreppet kommer ursprungligen från Tim O’Reilly.)

Hur påverkar det här oss?

Så här ser Berghs-studenternas slututställning ut. En välarbetad sajt, med studio-tv där studenterna intervjuas och presenterar sina projekt med mera. Framför allt bonus för de välarbetade projektpresentationerna som nås om man väljer Projekt i menyn och klickar på valfri bild. Här finns inspiration och kunskap som räcker för veckor, månader … kanske år. Digitalt. Skapat både för på-plats-besökare och för nyfikna via dator. Välpaketerat, med mer material än man vet att människor kommer att hinna se. Sökbart (förmodar jag). En sajt jag kommer att spara och komma tillbaka till, precis som jag gör med vissa pappersprodukter.

Så här ser Skurups journalistutbildnings examensarbete ut (hittad via tweet från Joakim Jardenberg). En hel tidning skapad, under hela arbetet öppet redovisad och kommenterad av studenterna själva på bloggen. Tidningen presenteras som en pdf-fil, arbetet presenteras både i bloggen och på bladen. Bloggen innehåller länkar till digitalt material på andra sidor på webben – det vill säga mervärden. Ändå upplever jag (gammaldags) att artiklarna är lättare att läsa i pdf-filen. Bättre överblick på något sätt. Det har nog med vana att göra. Bäst är blogginlägget Lysande utsikter, som andas arbetslust och framtidstro.

Och så slutligen, Beckmans slututställning 1 + 1 = 3. Filmen är bara så snygg. Vilket planeringsarbete som ligger bakom … Undrar om själva utställningen på plats var lika inspirerande. Eller om den helt enkelt var de där raderna med saker? Jag gissar att den var ett fysiskt möte med studenterna och mycket mer – på deras webb ligger digitala portfolios.

1 + 1 = 3; se filmen om hur siffrorna gjordes ...

1 + 1 = 3; se filmen om hur siffrorna gjordes ...

http://link.brightcove.com/services/player/bcpid9305148001?bctid=12899020001

Det som skapas, skapas inte på traditionellt vis. Slutprodukten är inte den tryckta – det finns ingen slutprodukt. Den stora önskan i vår bransch idag är att hitta en eller flera ”startprodukter”. Ett socialt objekt som leder konversationens riktning mot vårt eget varumärke – och som håller intresset kring oss aktivt. Vi har ingen rätt att försöka styra över vad som sägs om oss. Från att vi har släppt ut en tråd, så blir det allmän egendom. Varje varumärke, varje informationssnutt, blir en allmän egendom. Om den är tillräckligt lyckad.

Vi kan inte längre tänka i lugn och ro, förbereda och sedan sända ut våra budskap. Vi behöver lyssna och vara intressanta. Starta trådar och släppa dem. Låta andra tala. Särskilt för journalister tror jag att det är svårt att låta andra tala … För vad finns det då kvar för journalister att få betalt för? Att välja, tror jag. Att kolla och förmedla information om källor, lyssna, kommentera och stärka. Att skapa dramaturgi genom sättet att presentera information, och att sedan bidra med en arena för berättande som får växa fritt, oansat, men kommenterat. Lite som en ledarsida med debattforum – men för en hel tidning. Också med plats för den person som inte vill debattera, som bara vill underhållas och tycka bu och bä i tysthet. Detta utrymme tror jag finns i den digitala framtiden.

Men vi marknadsförare, då?  Det är ju lätt att säga att vi måste vara goda kommunikatörer. Det känns redan som att det i allt högre grad handlar om att antingen stå för ”godhjärtade” företag med starka varumärken, eller för varumärken som kommunicerar en reducerad och enkel fråga och som därför snabbt kan spridas. Vad som verkligen står bakom budskapet förtjänar fokus, med andra ord. Kortsiktig reklam göre sig inte besvär. Jag vet inte riktigt hur det här kommer att fungera – för alla vi företag vill ju egentligen se resultat snabbt. Här tror jag inte att vi marknadsförare kommer att kunna skapa snabba resultat. Jag tror att det kommer att handlas mindre på mer tid och att kommunikationen inledningsvis kommer att vara trögare. Du säljer genom att lyssna, men det tar tid.

Hur som helst, jag är nyfiken. Jag är inte rädd, men jag är säker på att vi upplever en förändring. Jag är av den typen som ändrar mönster när saker börjar gå lätt och jag är trygg, så det borde väl passa mig. Det är dags för nya steg, nya äventyr. Det händer vare sig man vill eller inte – lika bra att vilja.

Annonser

2 responses to “Rädda eller inte rädda?

  1. Pingback: Glöm inte bort att titta i taket! « Himmel & Ord

  2. Pingback: Kortbloggat/digitalpr.se-16 June 2009 — Niclas Strandh digitalPR, creative planning och sociala mediestrategier

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s