Uppläsning, stress, tomhet och kärlek

Det här är vad vi gjorde förra söndagen. Min skrivgrupp Ordbrukarna och jag hade uppläsning på Galleri Handmade, och först nu har jag kommit mig för att skriva om det, det har gått en hel vecka …

Det var en ny erfarenhet. Att läsa upp egna texter, det kändes så personligt. Så tyst. Att läsa dem rakt ut till en publik, som satt och såg, lyssnade och tog emot. Det är vackert på något sätt, och jag kände i luften att det var en skrivande publik – hade bara i högre grad blandat gemensamt skrivande och läsande för att känna mig hemmastadd och trygg.

När jag föreläser brukar jag känna mig lite nervös i förväg, men mycket upplyft under föreläsningen och strax efteråt. Jag brukar ha en känsla för vad som har gått fram, jag brukar ha fångat upp personer som haft tankar på annat håll, jag brukar känna att jag har fått de flesta att vilja lyssna och gett dem något värdefullt att ta med sig. Men varför känns det inte så när jag läser upp mina egna ord?

Eller, alltså, visst, på en föreläsning använder jag mina ord, mina tolkningar av teorier och vad andra menar, presenterat på ett sätt utifrån åhörarna utifrån vad jag vill att de ska veta och ta till sig, men det är inte jag själv som är ursprunget till teorierna. Kanske är skillnaden just att det finns teorier att bygga på, exemplifiera utifrån. Ett slags trygghet. Kanske är skillnaden själva uppbyggnaden av texterna, innehållet eller kvaliteten. Kanske är det interaktionen, att jag ser på dem som lyssnar, och ändrar mitt framförande utifrån vad de tar emot. Jag vet inte.

Här var det vi, på fem stolar, med vikta A4-blad, enligt plan och utan skyddsnät. Läskigt och nyttigt.

Vad som kändes efteråt var en stor tomhet, inte den där euforin av att ha pratat med och inför människor. Trodde att det skulle kännas helt annorlunda, jag gjorde ju ett så tydligt steg utanför min vanliga trygghetszon, och det brukar kännas som en seger att kliva ut, att kliva fram.

Texterna blev väl mottagna, det var inte det. Flera av mina kollegor läste texter jag har hört förr, men som ändå ger mig  små rinnande tårar utmed ena kinden när jag hör dem igen. Alla fick vi uppmärksamhet och applåder. Tillsammans gjorde vi roliga skrivövningar i workshopen efteråt, och det var upplivande, kreativt, trevligt. Det känns bara så svårt att släppa ut sina egna texter på ett sätt så att de ska stå för sig själva. Naket. Oförberett. Som att släppa ut sina barn i stora världen. Och när man har släppt ut dem är man inte exalterat lycklig, utan snarare … Bara tom.

– –

Det är ett slags stress, att skriva för att känna sig lycklig, och sedan tycka att applåderna ekar tomt och undra vad man skriver för. Annars har jag ofta skrivlust i vardagen och känner stress över att jag inte hittar tid att få utlopp för den, eller stress över att min skrivtid går ut över någon annan, eller … och så vidare.

Jag skickar med en text här i inlägget som jag inte läste upp, men som jag skrivit och som handlar om just sådana dagar. Om egentid överhuvudtaget, glädje och kärlek i vardagen. Här känner jag inte tomhet, jag känner att jag är lycklig. Den handlar om kärlek.

Så här är det ibland

Jag offrade just middagslagningstiden på att skriva. Maten till barnen, det blev ingen, de fick sitta hungriga, äta mandariner, dricka luft, leka vänligt och sällskapa med varandra. Jag hade behov av något mer, något obestämbart.

Jag ville smeka din kind, ville att du skulle se in i mina ögon. Jag ville nog vara Någon.

Jag satt själv och tänkte och skrev, länge, stilla, innan du kom hem.
På hur det skulle vara.
Närheten, värme från hud nära, nästanberöring.
Mjukt mätande av vuxet varande, sakta närmande, fördjupande, uppgående i varandra.
Det saknas mig ork.
Det saknas mig tid.
Det saknas mig kyssar i skymningen.
Det saknas mig skymning. Den lugna, svala tiden när det starka solljuset som visar allt övergår i vacker kvällsglöd. När de skarpa kontrasterna mildras. När gränserna suddas ut och skuggorna blir rörliga. Rätt och fel kan vara samma sak, invant och nydanande kan vara samma sak, du och jag kan vara samma sak.

När något sker emellan oss, som inte är jag, som inte är du.
Som inte är barns växande och andras behovstillvaratagande. Som bara är.

Du fattas mig ibland, i närheten, i kringheten.
Inuti. Och framför mig, på utsidan.
Vi är överväxta av klätterväxter, täckta av vardagsbekymmer.
Ibland är vi nära, omslingrade på lika villkor, kämpar milt och utan machete.

Ibland behöver vi slingra oss ut, för att andas, för att se varandra igen.

– Hej, jaså du kom in nyss, jaså du lagar mat, jaså du lugnar barnen och ger mig skapandeutrymme, och här sitter jag med ont i huvudet vid datorn och lyssnar på sorlet och ber dig knäppa på fläkten på en högre hastighet för att det luktar stekos och svarar ”nej” på alla mammafrågor konsekvent utan att lyssna på vad som sägs. Och utan att höra att det har upphört.

Du ler mot mig, står stilla en stund och ser på mig där jag sitter vid datorn.
Först undrar jag varför. Du fortsätter stå stilla, din blick är mild och ditt leende är oförändrat.
Jag blir sakta varmare inombords. Jag vet att du har en varm mjuk plats mellan halsen och axeln, där jag kan lägga mitt ansikte. Jag tror du vet vad jag tänker på.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s