Människor

”Människorna är fina, de kan nicka och blinka,
lägga huvudet på sned med nacken och låta som
fåglar ibland. De är smala upprättstående djur
med ögon som är stilla på själva ytan men rör sig
blixtsnabbt inuti. Sådana varelser har aldrig
tidigare funnits. Inte med kläder. Inte med
klädnypor. Inte med tallrikar. Inte med sylt. Inte
med sånt.”

Thomas Tidholm, första strofen ur dikten Människorna, läst i diktsamlingen Blandade dikter 1964-2004. Andra strofen är ännu bättre, om spåren som är minnen, och resten handlar om onödighet som genomsyras av såväl ego som sökande och någonunderstans ett slags vänlighet, som i alla fall jag tycker mig läsa in – men det är väl för att jag är obotlig optimist om människors och livets godhet. Läs den när du råkar hitta den!

Det finns så mycket att skriva om, mycket har varit roligt och noteringsvärt. Gotlandstur med dotter, museitur med son, projektavslutning i magiskt oktoberkvällsguld på gården Landshammar, vänners sagobröllop och mera kärlek än magont, läsupplevelser över de vanliga (Igelkottens elegans, Vägen och så Jonna Björnstjärna), höstluft och allt möjligt. Tror att jag kanske skriver mer om dem senare, eller så blir det inte så … Vem vet?

Boken Vägen får mig för övrigt tillbaka i tankarna till Thomas Tidholm och tillvarons meningslöshet kontra meningsfullhet. De förbinds långt under orden. O, om jag någonsin kunde förbinda ord med mening så som de kan!

Fotot ovan är i alla fall från Gotlandsfärjan, där jag på hemvägen fick sitta helt ensam i flera timmar och bara försjunka i Muriel Barberrys bok, helt utan sjösjuka (som jag annars alltid får om jag försöker läsa och åka något samtidigt). Och se på mig själv uppifrån ibland, via spegeltaket. Det är inte alltid man ser sig själv utifrån, i ett helt avkopplat läge. =)

Annonser

2 responses to “Människor

  1. Meh… Här har man just med lycka och tillförsikt ställt in Wieslawa Szymborskas dikter i bokhyllan – inte läsas en stressig hemkomstkväll med gnälligt övertrötta barn klagande i bakgrunden, spar den till en annan dag, snart, snart – och det var HELT och hållet ditt fel. Och så börjar hon skriva om någon annan diktsamling som inte ens går att få tag på…!

    Nåväl – Igelkottens elegans har jag åtminstone införskaffat och läst första sidan av, och därvid undrat VAD det är som gör att texten känns fransk, vid blotta anblicken och första prövande munsbitarna… Jag vet inte, men jag hör åtminstone cafésorl och dragspelsmusik i bakgrunden när jag läser. Men det kanske bara är jag…

    🙂

  2. Haha, ja, Szymborska är värd det, det kan jag tycka i alla fall! Övriga inspirationsmunsbitar kan bytas med varann i lugn och ro, dikter hinner vi väl läsa även när vi är pensionärer, eller hur? Och NÄR ska vi egentligen börja stafettblogga?

    Igelkottens elegans håller jag med om känns fransk från början, jag tror att det är strukturerna som är uppbyggda för vem som ska prata med vem och hur … Måste säga att jag störde mig på den yngre av huvudpersonerna från början och ganska långt in i boken, och att jag var glad att jag hade ostörd läsning så länge för att verkligen trilla in i berättelsen, som känns lite väl uberdetaljrik och därmed händelselös de första dryga hundratalet sidor – men som jag sedan blev kär i. Portvaktstanten skulle kunna vara en Jennyansk karaktär, det tror jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s