Amningslitteratur

Men jag ville ju också skriva några rader om något som blev läsperioder i mitt liv –  månaderna då jag ammade barn.  Jag ville ha ganska stora böcker, som funkade att lägga uppslagna på soffbordet framför, och som räckte länge. Här är min lista över amningslitteratur:

När S var amningsliten läste jag:


Idioten, Fjodor Dostojevski

En av de bästa böcker jag har läst, kanske för att jag inte hade några förväntningar. Ville bara passa på att testa något tungt, ryskt, för att jag inte läst det innan. Det var en fördel att jag ammade, för då satt jag kvar och läste tillräckligt länge för att komma in i den på djupet. Jag uppskattade snällheten och viljan att göra väl, oförmågan att förställa sig, hos huvudpersonen – det passade liksom in när man också har sina sinnen öppna för livet med sitt första barn. Idealistiskt, stort, vad är egentligen människan, vad ska det bli av samhället, socialt liv, kärlek, historia. Fast det som var svårt, det var att hålla reda på alla personer, särskilt eftersom de har ryska smeknamn. Varya, Kolya – vänta nu, vad hände med Varvara och Nikolai … Detta och amningdimma = svårt. Rekommenderas ändå, vill du läsa den, läs när du har gott om tid att sitta stilla och gå in i ett stadium av förundrad melankoli.


Pojken som kallades Det, Dave Pelzer
Rekommenderas INTE som amningslitteratur, buhuhuu, man är ju redan känslig som nybliven förälder och att då läsa om en mamma som blivit galen och om barnmisshandel, sant deprimerande! Hur kunde jag överhuvudtaget komma på tanken att läsa den? Den kom som present med någon bokklubb eller liknande och låg där tillgänglig. Alltså, missförstå mig inte – det är klart att den bör läsas, den är gripande, sorglig och på många sätt viktig, barn far illa. Människor behöver hjälp. Men inte just då. Storgråt (men jag var ändå tvungen att läsa den till slut, för att säkerställa att pojken fick det bättre, kunde ju inte lämna honom mitt i eländet i boken).


Jerusalem, Selma Lagerlöf
En välberättad historia, lättare att följa och smälta än de båda ovanstående. Handlar i likhet med de två ovanstående om människor och val (eller oförmåga till val, ett kall, personer som oundgängligt går/drivs mot förändring). Detta som tema gör litteratur stor, kan jag känna, och under min amningsperiod var jag verkligen genuint intresserad av att läsa berättelser om människor. Jerusalem befäste Selma Lagerlöf som en av mina favoritförfattare, och det var innan jag hade läst Kejsaren av Portugallien.


American Gods, Neil Gaiman
Ytterligare en tegelsten, inspirerad av lusten att passa på medan jag sitter stilla. Jag har uppskattat Gaimans tidigare böcker, och den här var något annorlunda, mörkare, mer nutida och samtidigt mer mytisk. Den här boken är mer en resa då man försöker lista ut vad som pågår, än en bild av en människas inre liv och förändring. Den är likväl underhållande, särskilt genom tecknandet av olika miljöer och bipersoner som figurerar här och var, en drömsk karnevalskänsla.   Jenny har nyss läst boken och hon beskriver den väl på sin egen plats.

Kanske ska tillägga att sonen åt under mycket lång tid varje gång han ammades. Det gav mig läsro och ryggont (men det senare löstes genom att pallra upp både böcker och kroppsdelar med kuddar i soffan där jag satt). I efterhand kan jag fundera på om mjölken hade runnit till fortare om jag hade läst gladare och roligare böcker … Hittills verkar hans personlighet luta mot ”klok och omtänksam, uppfinningsrik men lite melankolisk” – kan man säga att han fick det med bröstmjölken …? 🙂

När E var amningsliten läste jag:


Anna Karenina, Lev Tolstoy
Oj, herregud, vilken fantastisk bok.  Med smärta följde jag en ung gift mor, som tog helt felaktiga steg driven av kärlek, och därmed förlorade relationen till sina fantastiska barn, återvann den och förlorade den igen. Allt så oerhört uppslukande och sorgligt. I bakgrunden också en lyckligare relation (som jag i efterhand har inbillat mig att jag läste i Idioten, men den var ju bihistorien i den här) mellan Levin och Kitty och en far som bryr sig om sina barn (har jag för mig). Både mjukhet och smärta. Dramatik! Givetvis förstärkt av att jag – som har lätt att gråta till film och böcker i vanliga fall – hade varma, luddiga, kärleksfulla, rödögda hormonruscher.


Vredens druvor, John Steinbeck (i mitten på bilden av min hylla här ovan)
Vilken människoödesskildring. Den här boken är utan tvekan på topp tio över de bästa jag har läst. Den här är gripande även om man inte lider av lättrördhet, vill jag lova. Varje person är så vältecknad och jag bryr mig om hur det går för hela sällskapet, och så är livet så grymt. Människan så grym. Jag vill vara god, tillhöra de goda och ädla (detta är särskilt skrivet med tanke på min yrkesbakgrund; jag  jobbar ju med reklam, och reklam har spelat en viktig roll för sin tid i boken), låta mina barn växa upp i en värld som är bättre än så här. Men det är jag inte, ingenting är bättre, även om det är andra människor vi behöver jobba för att förändra villkoren för idag. Nyttig läsning.


Borta med vinden, Margret Mitchell
Nämndes i ett tidigare inlägg här på Trotsigfrizon alldeles nyss, så jag skriver inte mer nu. Eller jo, jag vill skriva att paralleller kan dras till Anna Karenina, och att det kanske är därför jag uppskattar att Scarlett är så praktisk, handfast, räddar sitt hus och förändrar saker för människor omkring sig. Hon blir inget offer, hon gör saker. Men lika illa går det ändå. Och – ack – stackars barn, igen! Borde man inte hålla sig ifrån romantiska tragedier? Eller var det just vad jag ville läsa, för att känna min kärlek och lycka extra stark?


Ringens brödraskap, JRR Tolkien,
Sagan om ringens nyöversättning av Erik Andersson.
Jag tycker mycket om Sagan om ringen och har läst den  i sin helhet först när jag var 11 år och sedan någon gång i slutet av 1999-2000-talet (när jag först hörde rykten om att det skulle göras filmer av den).  Nu tyckte jag att det var dags att ta mig an den då nyutkomna nyöversättningen. Jag kom till Vattnadal. Rivendell. Som skulle heta Riftedal, men jag tyckte att Vattnadal var vackert, att det nya namnet blev hårt och kändes som ett annat alvrike än det jag hade tänkt mig. Där fastnade jag, och där ligger bokmärket än.

Dottern åt snabbare, så även om jag kunde amma henne längre tid hann jag inte läsa så mycket mer. Dessutom handlade ju mycket av hennes amning om att läsa för storebror, då 3,5 år, ifall han var hemma och vaken. Hon har onekligen en lite mer dramatisk karaktär än storebror – där han vill mildra drar hon sig inte för en rejäl konflikt, där något behöver göras går hon in och gör. Jag får väl le åt att hon verkar ha fångat upp något från Scarlett O’Hara. Dessutom är hon jobbigt mycket mer utseendeintresserad och romantikfascinerad – vilket varken jag eller sambon är i vanliga fall (min stora romantikläsarperiod är just den som beskrivs här ovan, utöver det här har jag inte ens orkat igenom Wuthering Heights eller Stolthet och fördom).

Jag undrar lite över …

Borde kanske bra böcker förses med varningstext … ”Kan orsaka stora humörsvängningar och dramatiska hormonutsöndringar vid amning?”

Undrar om det skulle kunna påverka barn, det mamman läser, den där första tiden? De känner ju av närheten så starkt, förälderns hormoner och doft blir ju en del av hur de upplever världen. Vem vet – har jag påverkat dem, månntro? Och vad är i så fall bästa läsning med en baby vid bröstet? Pollyanna, Heidi och Lilla huset på prärien?

Jag hade en stark motvilja mot våld, deckare och skräckfilmer under senare graviditetstiden och under den första hemmatiden med barn – och det känns ju vettigt när jag tänker tillbaka på det. Vad jag hade är en dramatisk människoödes- och fantasiläsningslängtan. Så det här är vad de fick. Nu får vi se hur det går. (Vill lägga till att jag inte tar det här som en allvarlig fundering, ifall någon undrar över min mentala sundhet just nu, men jag tyckte det var roligt att skriva ner, också för att förnya mitt minne av böckerna).

Advertisements

One response to “Amningslitteratur

  1. Åh, jag hade sådana ambitioner att läsa när jag ammade – fast därav bidde det intet. De stunderna fylldes av ont och ångest och en jämrans massa grubbel och ält om hur jag borde förhålla mig till livet där och då. Jag hade TVn på istället, och blev expert på villaliv och antikvitetsrundor i södra England, eftersom jag mest såg BBCs förmiddagsunderhållning, som bestod av diverse hushållsorienterade realityprogram… Inte riktigt samma stuns som Anna Karenina och Dostojevski… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s