Skrapa på ytan vs djup: nyfikenhet som berör

Internet och media består i mycket hög grad av återberättande av vad som skedde alldeles, alldeles nyss. Det närs av ett driv, en hets, att få veta, som är ytterst mänsklig. Vad händer nu? Vad hände nyss?

Jag är absolut sådan. Det första dygnet efter jordbävningen i Sendai satt jag och följde twitterlänkar för att hitta rätt nyhetsmedier och göra mig själv en bild av omfattning och utveckling, så nära realtid som möjligt, både under dagen och natten (på natten vaknade ju Japan, och nyhetsbilder med de som räddats, övernattat i sjukhuset i Minamisanriku, med flera, kunde visas). För att få något som liknar kontroll över det ofattbara.

Och efter det kan jag dagligen följa uppdateringar, om tsunamins verkningar, om Fukushimas kamp  mot kärnkraftsläckage,  om Egypten, Libyen och Bahrain med flera länder, stora frågor som handlar om människors liv och om hur kamp för rätt till frihet och demokrati förenas med livsfara och får mänskliga övergrepp som svar.

Jag blir tyst, jag följer. Jag skapar inte, jag delar knappt, jag pratar bara en del om det med mina närmaste. Jag gör ingenting, mer än kanske skänker pengar till välgörenhet. Möjligen blir jag lite bättre på att öppna min dörr för att hjälpa en människa som ser ut att må dåligt, på att prata i tio minuter extra (jo, det var en man som dök upp, helt förvirrad, på mitt lilla kontor igår), men jag undrar ändå vad det leder till. Jag vet inte vad vi ska göra för att förändra världen, jag står inte enad och tillsammans, jag har inte hittat min väg, min ”cause”, mer än i det lilla.

Men i denna värld där vi själva klickar mellan nyhetsflashar och likasinnades reflektioner lika snabbt som vi kan läsa och blinka, vill jag  stanna upp och fånga ett par andra saker som har berört mig.

För något år sedan läste jag en bra artikel, som säger mycket till mig om det mänskliga mötet, på tidningen Fokus webbsida.

”Nyfikenhet är det främsta vapnet mot främlingsfientlighet.”

Min fars land.

”Vi är ju så mycket mer än amygdala. Vi bär på lika starka impulser av nyfikenhet, optimism och medkänsla. Nyfikenhet ger mig hopp.” skriver Martin Ådahl, i en personlig och egentligen ständigt aktuell artikel.

Jag tror att det handlar om det. Att tillägna sig nyfikenhet som en livsstil.

– – –

För någon vecka sedan såg jag dokumentären om Wikileaks på Dokument Inifrån, vet inte hur länge den ligger kvar på SVT Play, men kolla på den om du inte har gjort det och den finns.

Det är mycket i den som är berörande, men särskilt är det ett tillfälle, när soldaten Bradley Manning i en chat berättar att han kopierat och sänt vidare hemligstämplade dokument från Irakkriget som visar brottsliga handlingar (själva handlingarna är förstås också över alla bräddar upprörande, exempelvis den film som kom ut, som visar amerikanska soldater skjuta ner civila med barn i bilen, då de vill hjälpa en skadad man som blivit vittne till saker han inte skulle ha sett).

Manning berättar att han har sänt vidare dokumenten därför att ”I want people to see the truth regardless of who they are because without information, you cannot make informed decisions as a public.”

Lite senare säger han: ”I can’t believe I’m confessing this to you.”

Och får svaret: ”What’s your endgame plan then?”

”God knows what happens now. Hopefully worldwide discussion, debates and reforms.”, säger Manning. … Eller kanske är jag bara ung, naiv och dum, tillägger han senare.

Han väntar idag på en dom som kan ge upp till 52 års fängelse.

– – –

Ung, naiv och dum. Ord, idéer och människor ger mig ändå inspiration, lust och hopp. Så mycket bottnar i kommunikation, som bottnar i nyfikenhet. Men jag är väl tillräckligt gammal nu att veta att förändring går långsamt. Och jag är ändå tillräckligt optimistisk för att tro att det går framåt.

– – –

Vi lever i en värld där många kan veta så mycket mer än de kunde förut; där miljoner människor skrapar på ytan av betydelsefulla saker. Vad vi behöver nu är inte att stärka vår känsla av maktlöshet eller kollektiv skuld, vi får inte passiviseras, bara sluka all information och tappa hopp.

I denna värld tror jag att det som blir än mer viktigt är att fortsätta vara människa här och nu. Att i mötet med andra, också VARA ÖPPEN för andra. Att därmed kunna omvärdera och förändra sin egen etik, sin prioritering och sitt sätt att sortera i verkligheten. Våga riskera att göra både rätt och fel, våga VARA SÅRBAR, på samma sätt som barnet som säger ”sluta” när en kompis blir retad, på samma sätt som en medresenär säger ”nej, stanna” när en busschaufför kör innan den trasige mannen på bakersta bänken hunnit kliva av (jo, det hände förra veckan). Våga GÖRA, i nuet, i det som ligger oss nära, om det inte är något vi är särskilt lämpade att göra för dem som finns långt borta. Och på samma sätt behöver vi kunna säga, upprepa och lyssna till orden ”Jag förstår inte”, ”Jag undrar” och ”Hjälp”. Det gör oss klokare som mänsklighet och förhoppningsvis bättre på att förändra till det bättre.

Så det där med nyfikenheten … Jag tror att det är den som leder till att det skrapas vidare till djupet här och var, på fler och fler ställen i den värld där så oerhört mycket kan skrapas på ytan. Stora djup, små djup, saker som bottnar i viktiga mikrodjup som ”Hur mår jag” och ”Hur mår du” – och det viktiga här är att vi tar oss tiden att ta vara på det vi ser. Visst ser vi ständigt bevis för att den här nyfikenheten finns i människan.

Annonser

One response to “Skrapa på ytan vs djup: nyfikenhet som berör

  1. Tack Linda!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s