Att ta med inför 2012

Först några spontana listutnämningar.

Årets blogginlägg från 2011: Fredrik Backmans Personligt meddelande
En text riktad till en kvinna som körde för fort (nej, det var inte jag). Får mig att tänka på att inte ha så bråttom och att se vad som är viktigt i livet. Läs!

Årets nyhetsbrev från 2011: Fotosidan
För att det alltid är faktafyllt, användbart och intressant. Det ger mig tilltro till att innehåll och kvalitet fortfarande regerar. Att den som länkar till det som är relevant, oavsett om det är producerat av egna eller andra, vinner i längden. Ett annat  nyhetsbrev som förtjänar att nämnas är Uppdragsmedia – med sina nästan maniskt bra länksamlingar. Fotosidan vinner dock på utformning med både text och bild, medan Uppdragsmedia i min mejllåda egentligen bara är en  prenumeration på bloggen via rss.

Årets bok: novellen.
Med utgivningar som Novellix (som även finns med bland på svenska Språkrådets nyordslista) och böcker som Nam Les Båten känns det som att novellen har vunnit mark i år. Boken Båten uppskattade jag för att varje novell var så olik den föregående, det var så totalt olika personer som berättade helt olika historier, men med röster som kändes helt äkta och sanna.

Vill också nämna Sofi Oksanen för samma typ av äkthet i berättarrösten i boken Utrensning, samt Niceville av Kathryn Stockett. Och nu ser jag att båda dessa böcker gavs ut under 2010, men, äh, jag läste dem 2011, så jag nämner dem ändå.

Årets digitala inspiratör: Derek Sivers
Derek Sivers drev det mycket mänskliga skivförsäljningsstället CD Baby under tidigt 2000-tal. Företaget stack ut med personliga texter i sin kommunikation och som distributör av många små musikutgivare. Här kan du läsa mer om hans historia och om varför du behöver ett eget företag: http://sivers.org/laboratory. Han skickar också små nyhetsbrev – ganska sällan, men alltid med något tänkvärt – och de har gett mig mycket inspiration genom åren. Som det här, om hur man ska sluta prokrastinera (=skjuta upp saker):

“When do you go running?”

“When the time is right.”“When is the time right?”

“When it’s a nice day, and I’ve finished my work, and I haven’t just eaten, and I’m feeling energetic.”“Repeat that last sentence, changing ‘and’ to ‘or’.”

“When it’s a nice day, OR I’ve finished my work, OR I haven’t just eaten, OR I’m feeling energetic.”“That sounds like a better plan.”

I Derek Sivers texter känner jag liknande tankar och samma starka, varma energi som finns hos mina vänner Stefan Olsson och Marcus Frödin på Universe Imagine, liksom hos vännen Tomas Xavier som bland annat bloggar på Entreprenörskap.nu. Och absolut inte bara en tro på metoder och tankesätt (vilket det kan låta som utifrån ovanstående citat), utan en tro på människan, sådan som hon är, hon får vara som hon vill: var och en har sitt eget rätt.

Årets liten-blir-säkert-stor: Berättarministeriet
En idé jag har berättat om förut, men som jag tror mycket på. Att stärka barn genom att lyssna till och uppmuntra deras berättelser, dessutom på ett roligt och lekfullt sätt. Vi behöver det. Både barn och vuxna. Både i skolan och i samhället i stort. Berättarministeriet kom igång under 2011 och jag har gått utbildningen för att ställa upp som volontär. Jag har också känt mig än mer inspirerad att ta vara på nuet och berättelserna hos mina egna barn. Kanske låter det fånigt, men så enkelt är det. Ibland behöver man en puff för att verkligen lyssna, för att verkligen kommunicera, för att vara i nuet.

Sedan min fundering kring valspråk eller eventuella mål för 2012.

Strävsamhet

Inför 2011 minns jag att jag valde ordet strävsamhet. Jag planerade att få in den lugna strävsamheten i mina egna projekt, att skapa regelbundna skrivtider och skapa på en mer professionell nivå, åtminstone till arbetssättet. Det gick sådär. Till och med ganska bra, kanske.

Vad jag behövde var nog inte främst strävsamhet, utan lugn. Jag har tagit mig mer tid för mig själv, inte för egna projekt, utan för vila, läsning, barnen … Att se livet. Till stor del för att jag behövde det. Till viss del som undanflykt från skapande och prestationsångest. Men det har varit ett fint år.

Några vårmånader strävade jag på riktigt bra, under sommar och tidig höst jobbade jag långsammare än jag hade önskat. Jag tog fler ledighetsperioder än jag någonsin har gjort, mest under sommaren, men också fördelat över hela året (Londonresa, Danmarksresa, vårresa till vänner i Växjö och höstresa till Gotland, utöver de sedvanliga sommarturerna). I oktober och november höjdes produktionstakten igen, men den var aldrig uppe i überspeed. (På gott och ont, antar jag – jag gillar verkligen att känna när min überspeed kickar igång.)

Så här i efterhand känns det som om 2011 års ord kunde ha varit inåtvändhet eller långsamhet. Långsamhet och lugn ligger nära strävsamhet. Strävsamhet är inte särskilt roligt, i värsta fall saknar den gnista. Gnistan har jag i stället känt i vardagslivet, i ledighet, på resor och med familj, inte alls i så hög grad i projekten som jag hade trott att jag skulle göra. Gnistan fanns där i nuet. Men den gick inte att lagra eller spara, inte att dokumentera eller dela.

Jag behövde ha det här året, men jag vill hellre göra mina saker med större glädje, kraft och iver. Jag har vilat nu, kanske blivit mer som mig själv igen. Jag tror att det jag behöver inför 2o12 är …

Mod

”I must become a lion hearted girl” är en textrad jag råkade fastna för i en låt av Florence and the machine. Låten handlar om att ha ”a rabbit’s heart”, men att känna att man behöver våga växa, våga offra. Att våga riskera att offra något är svårt, till exempel att offra en fast inkomst; det är klokt att offra en högre inkomst mot en lägre för att vinna välmående. Men det är farligt och läskigt och galet att våga offra en trygg inkomst mot en osäker förhoppning och högmodet att försöka vara något annat än vad man kanske egentligen är (såsom författare).

Men hur ska man någonsin veta vad man är, om man inte testar sina gränser och låter sig utvecklas? Hur ska man annars någonsin bli klokare, i stället för att bara bli fegare, som många säger att man blir, med åren? Vilka offer som är rätt att göra och hur stora eller små risker det egentligen handlar om, det får jag väl känna efter i situation för situation. Jag tror egentligen att jag vet det ganska väl. Året 2011 har gett mig mer perspektiv på livet, jag vet att sätta värde på vad jag har utan att känna krav på att vilja ha mer, och jag är tacksam.

Mod är vad jag behöver, om jag vill fortsätta skriva och våga ha hopp om att andra kan uppskatta att läsa det jag skrivit. Om jag vill prova om jag kan göra det till ett yrke att leva på egna – inte bara andras – ord. Exakt vad jag vill prova vet jag inte. Det handlar inte bara om att skriva – det handlar faktiskt mest om att våga, igen. Att utvecklas.

Avslutar det här inlägget med ännu ett citat av Derek Sivers:

”Whatever scares you, go do it.”

Yup, I will. Redan gjort, gällande en sak, faktiskt. Och det ska bli flera.

(Foto: eget, Elise vandrar över Hoburgens klippor, Gotland, sommaren 2011)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s