Dikt om föräldraskap från 2002

När jag läser Pias – Queen of Kammebornias – blogg, kommer jag att tänka på en sak jag skrev och lade långt ned i skrivlådan för ungefär tio år sedan. Då hade jag just fått barn och just lärt känna Pia.

Hon och min kompis Magdalena, som sammanförde oss, var och är inspirationsförebilder för mig när det gäller föräldraskap. Jag minns hur vi då, 2002, pratade om frågor som hur man får ihop livet när man vill så mycket, men också vill hinna bara vara? … särskilt när man är både förälder och samma gamla människa som man alltid har varit … Både Pia och Magdalena har alltid varit så bra på att ge svar genom att överge frågorna, bara njuta av barnen och livet som det är. De hjälper mig hitta de sidorna av mig själv.

Just nu läser jag som sagt om livet hos Pia som fram tills nyss väntade ett nytt barn, och livet blev till sorg, och jag har inte ord som räcker till, för sådana ord finns så klart inte. Ändå vill jag peka dig som läser här vidare, för Pia skriver så viktigt och vackert och klokt. Och så kom att tänka på den här diktsaken; när jag skrev den handlade den om att njuta av barnen, att inte kravbelägga, att låta dem växa fritt, njuta av dem och att släppa taget om de saker man inte kan styra. Den var inspirerad just av samtalen med Magdalena och Pia. Och vattenliknelsen känns kanske ännu mer aktuell nu när jag växt djupare in i mitt föräldraskap och känner ännu större ödmjukhet och tacksamhet över mina barn.

Att vara förälder

De är våra barn
De är livet självt, upprinnande ur klara källor
ostyriga som vatten
sprudlande som fontänstrålar
och som spegelblanka, fridfulla sjöar när de sover

Känslorna flödar snabbt över
som skratt eller gråt
Längtan kluckar alltid nära vattenbrynet

Vi kan hålla fram ett kärl
och låta det fyllas – sakta eller sekundsnabbt
av deras flod
Vi väljer storleken
men de styr sitt eget flöde
och vi håller hela tiden fram nya hinkar och byttor
för att fånga och lyfta och spara

Vi kan tvätta våra själar i deras skratt
och låta det rena våra ansikten

Men vi kan inte hålla dem i våra händer för evigt
de, våra barn, som är liv, som är vatten
de söker sig till oss som störtregn och vårregn
och guppar vidare som vågor
med andra vågor
där bara några nuddar den strand
där vi står kvar

Vi är föräldrar
Vi är vattenkannor
för livets flöde

Foto: Sonen S, på bilden nio år, i ro vid vattenbrynet där kanske en dag hans egna barn kommer att leka.

Advertisements

One response to “Dikt om föräldraskap från 2002

  1. Men Linda, fina vän och människa, vad rörd jag blir, vad vackert du skriver och vad fint det är att kunna inspirera varandra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s