Kvinnoperspektiv, privilegieperspektiv

Det finns många – helt olika – saker jag har tänkt att jag vill skriva bloggtexter om. Bloggtexter är ett sätt att samla tankarna. Därför är det bra att det är dags för #blogg100, för då kanske det blir flera olika saker skrivna, flera olika tankar samlade. Tidigare år har jag bara varit med som läsare.

Nu sätter jag igång. Mitt första inlägg handlar om läsning.

Det finns böcker som letar sig omkring i huvudet både under och långt efter läsning. De lägger till lager efter lager mellan och ovanpå läsarens tankar.

Alldeles nyss var det så för mig. Jag läste Agaat, av Marlene van Niekerk.

Agaat_

Tänk dig en bok som handlar om en gammal kvinna, Milla de Wet, som är döende, bunden vid sängen av förlamning, och som knappt kan tala längre. Tänk dig att hon blir omskött av sin trogna sköterska, Agaat, som kvinnan själv har tagit hand om, och – som hon ser det – uppfostrat sedan hon var barn. Kvinnan är helt i händerna på sköterskan, utlämnad till hennes goda vilja och godtycke. När kvinnan tänker tillbaka på sitt liv och historien rullas upp förstår vi hur sköterskan i praktiken blev upplärd till slav, i den beroendeställning hon var, och i det Sydafrika som boken skildrar. Nu är Agaat i överläge, och mycket av boken kretsar kring hur hon behandlar kvinnan i den dagliga omsorgen. Vi förstår att Agaat är arg, frustrerad, än mer när vi förstår vad hon har varit med om. Men kvinnan ur vars perspektiv boken berättas förstår inte varför.

Historien är större än spelet mellan de två kvinnorna. Milla de Wet, vit, rik godsägare, har levt i en mycket privilegierad ställning. Men också hon har varit i beroendeställning, framför allt gentemot sin man, som föraktade henne och ibland misshandlade henne. I perioder har hon arbetat hårt, och i perioder har hon varit passiv. Är hon rätt person att lasta? Boken tar ett starkt privilegieperspektiv, men ett ännu starkare kvinnoperspektiv. 

Jag såg ett bra citat om vad det innebär att tillhöra en privilegierad grupp, alldeles nyss, men jag har glömt bort det. Kanske någon kan tipsa mig med en länk? Det handlade om att det är tydligt tecken på att man tillhör den grupp som normen sätts utifrån, när man själv säger att normen och fördelarna inte spelar någon roll – ”för jag har aldrig upplevt det som ett problem”, ungefär. Jag sökte runt lite och hittade den här länken, till Maggie Mae, som beskriver det vad det innebär att vara privilegierad, och intersektionalitet, på ett bra sätt.

Slutsats, då? Ja – boken är jobbig att läsa. Den är hemskt bra. Berättelsen kryper fram långsamt och vi förstår gradvis både elände och små, små stunder av lycka. Språket är vackert, fint ibland och grovt ibland, boken rymmer många nyanser. Men framför allt är den lärorik, därför att den rotar bland tankar som jag inte alltid har, som nordeuropeisk, privilegierad människa. Och den tar inte ställning, den beskriver bara sin egen historias förhållanden, den lämnar åt läsaren att tycka eller fördöma, eller inte fördöma alls.

blogg100-logotype

Det är det jobbigaste av allt. Att inte alla ser, och ensidigt dömer bort de odrägliga förhållanden vi låter många människor leva i. Det gäller mig också. Och det är därför det gör ont.

#1

Och jaha, nu publicerar jag detta nio minuter över midnatt. Bara att konstatera att #blogg100 säkert handlar om hundra nätter för mig, snarare än hundra dagar. =)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s