Enkelt om diskussionen ”Vem är Hugo Rask?”

Nu var det länge sedan jag skrev här. Ville bara titta in och göra en kommentar om Lena Anderssons oerhört välskrivna bok Egenmäktigt förfarande och diskussionen som har blossat upp, där filmregissören Roy Andersson uppenbarligen officiellt har tagit på sig att vara den verkliga förlagan till romanpersonen.

Diskussionen går mellan att det är ett skvallerfaktum som nu har blivit uppdagat och att författarinnan själv säger att det bara är Hugo Rask som kan vara Hugo Rask. Jag håller med om att litteratur har litteraturens frihet och tycker att boken är värd sin läsning oavsett hur många personer som är förlagor till bokens olika roller.

Vad ”Jag är hugo rask” betyder egentligen

Diskussionen blir intressant därför att rollen som Hugo Rask är rollen som ”den åtråvärde”, någon som kan bete sig ganska svinigt, och ändå fortsätta vara älskad, eftertraktad. Rollen som Ester Nilsson är rollen som ”den som förödmjukar sig”, längtar, desperat håller kvar vid något som är över. Vid första anblicken är det ett klart bättre läge att vara Hugo Rask. Samhälle och gruppdynamik premierar oftare den som är Hugo Rask (detta blir intressant också utifrån bokens personers samtal om maktanalys, men det är en ytterligare dimension av boken som inte får plats i det här inlägget).

Genom att placera in Roy Andersson i rollen som Hugo Rask petar vi också in Lena Andersson i rollen som Ester Nilsson.

Mitt förslag är kanske lite elakt.

I stället för att höra Roy Anderssons uttalande som ”Jag är Hugo Rask”, kan man lyssna till vad han egentligen säger, och översätta hans uttalande till:

– Mina närmaste (och/eller några före detta närmaste) tycker uppenbarligen att jag verkar ha betett mig som Hugo Rask.

Hugo Roy

Detta vore ett mer korrekt erkännande och uttalande, eftersom han ju enligt egen utsago inte ens har läst boken. Det är också ett steg riktigare i förhållande till Lena Andersson, som kanske, och kanske inte, har betett sig som Ester Nilsson. Fiktiva historier är fiktiva, även om de har hämtat stor näring från verkligheten.

Att lämna och att lämnas

I boken tycker jag också att det är värt att lägga märke till att till och med Ester Nilsson (bokens huvudperson) beter sig lite som Hugo Rask, i början av boken, när hon helt egenmäktigt bortser från sitt dåvarande förhållande, som åtminstone verkar präglas av en hel del ömsesidigt förtroende, för att se vad det kan bli med denne Hugo.

Med detta vill jag säga att jag, när jag läste boken, inte nödvändigtvis såg varken Esters eller Hugos agerande som typiskt kvinnligt respektive manligt agerande. Jag tror att de flesta någon gång har varit i båda positioner och det är det raka berättandet, utan fördömande, kring detta, som är bokens storhet. Det är jag som läsare som dömer vem som gör rätt och fel, och var någon beter sig ”jobbigt, pinsamt”, aldrig författarinnan.

 

Och om detta ”dömande” under läsningen påverkas av vem som är kvinnan och vem som är mannen, ja, då är boken ännu mer intressant i samhällsdebatten. Vilket beteende är okej, för vem? (Jag kan liksom se den här boken spelas upp som film, men med omvända könsroller och Sverrir Gudnasson i rollen som motsvarar Ester Nilsson, och O, vad alla skulle fördöma Hugo i stället för att ropa att Ester påminner om jobbiga sidor hos en själv.)

Vissa roller tillskrivs automatiskt vissa egenskaper vid läsningen, utifrån läsarens generaliseringar. Intressant att tänka på det, som läsare.

Och Å, vad jag vill kunna skriva så.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s