Category Archives: Introspektion

Handlar mest om mig själv, drömmande, självcoachande, inåtblickande. Skulle kunna märkas ”privat”.

Ledord 2015

Önskar gott nytt år med en bild av en trappa, från en vandring vid Omberg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERATrodde att jag skulle lägga ut fler bilder, direkt efter mina promenaddagar, men … man tror ju så mycket. Det viktiga är att vara i nuet. Dokumentera, minnas och reflektera kan man göra lite när som helst. Som nu, kanske. Och som då. Det var bra. Vill se till att det blir fler promenader.

Året som varit

2014 blev året då jag fick två anställningar, startade aktiebolag och hyrde kontorsrum med vänner. Det var också året då jag opererades för myom, förstod att snitt i magen tar tid att läka, och vilade upp mig bra med god och lugn planering samt ganska många veckors semester.

Det var också året då sonen fyllde 12, dottern fyllde nio, och sambon behövde skaffa glasögon (själv har jag redan glasögon, men jag använder dem för sällan). En hel del kvällar har använts till barns läxläsning, en del bågskytte (vilket avslutades under året), saxofonträning (vilket också avslutades under året), byten av kanin-toalådor och låne-hundspromenader. Det var en fantastisk badsommar med frukostar på vår rivningsfärdiga altan (när vi var hemma) och härliga stranddagar vid Burgsviks hamn och Fårös Sudersand (när vi var på Gotland) och så förstås vid Fryken (när vi var i Värmland). Det här var året då min bästa vän med familj köpte sommarhus på vacker udde i vattnet, och då svåger och svägerska köpte stenhus på hamngata.

Vi har inte köpt något, men vi hann med en resa till Barcelona, och det var roligt, det var en stad att älska. Det känns ibland som att vi knappt har hunnit med någonting, men det gör inget, för när jag tänker efter så har vi vilat, laddat, samlat. Bland annat har vi fiskat, plockat jordgubbar i eget land, hittat kantareller och skördat mängder av goda vinteräpplen. Kanske kan man önska att hinna lite mer av det sociala – träffa vänner och ännu lite mer av släkt/familj – men ja, vi har tagit det lugnt, och ja, jag har vilat mig i form, och det var ju det jag visste, jag kände, jag behövde. Och en del har jag faktiskt träffat, hunnit, gjort. Man får se det som är bra!

En del oro har det varit, främst kring sonens återkommande huvudvärk, som vi har utrett utöver hans migrän och allergier. Vi har väl inte koll på allting än, men även han har fått glasögon, och det verkar ha gjort saker bättre. Eftersom jag hoppat mellan anställning och företagande, och vi samtidigt har gjort investeringar i mitt företag, har jag också känt lite oro för ekonomi. Som egenföretagare har jag ju blivit van att inte kunna förutse intäkter, men kanske blir jag äldre, söker trygghet. Fast inte helt – året har visat mig att jag hellre gör det som jag känner är rätt när saker ställs på sin spets, än håller tyst och jobbar tryggt. Nu går jag vidare, till ett pendlingsliv, det kräver säkert mer rutiner, mer planering, mera regelbunden sömn, i utbyte mot trygghet och fast anställning. Det blir förändring, och jag ser det som en intressant förändring.

Året som kommer

Därmed är jag framme vid ledorden för kommande år. Jag känner att jag behöver fortsätta vara snäll mot mig själv, fokusera på mina behov mer än på vad jag ska klara av (även om jag gillar att drivas av mål). Det var inte så dumt det där från tidigare år med att ”be at peace” och ”let go of my need for external praise and embrace my own freedom of creativity”… 

Men det blev inte så mycket av omfamning av kreativitet – och jag tänker faktiskt inte fokusera på det i år heller. Jag tar ett litet steg vidare från att bara känna mig fridfull till att regelbundet fokusera på att bygga upp mig själv för att orka. Jag vill må bra, ha mer kondition och styrka – och då menar jag inte med fokus på några löplopp eller externa mål, men med fokus på att känna mig stark och frisk och ha god motståndskraft mot sjukdomar – med ork att göra det mesta jag vill göra i vardagen.

För jag vet ju hur det blir annars … tummar på sömnen. Skriver och skapar saker på nätterna. Säger ja till saker och hinner inte med. Städ- och husprojekt vid fel tider på dygnet. Fuskar med det fysiska och blir svagare, inte starkare. Jag ska prioritera mer av mig själv, mer av min hälsa, och det är en bra investering, det gör att jag orkar mera framöver.

Ledorden blir:

Träning. Förändring. Glädje.

Träningen har jag alltså redan motiverat ovan. Det är inte hårdträning, men mer träning och mer rörelse, vissa dagar tillsammans med barnen, dessutom (de har ju slutat med sina aktiviteter, som jag skrev ovan. Och det är ju lättare att något blir av om det inte bara är för min egen skull). Ska jag göra det här till ett konkret mål får det bli ”gör en fysisk aktivitet, inom- eller utomhus, i mer än trettio minuter minst tre dagar i veckan”.

Har jag inte gjort det regelbundet förut? Nej, inte på över tjugo år, tror jag.

Förändring – ja, det blir det av sig själv, med nytt jobb och pendling. Jag vill medvetandegöra för mig själv att jag går in i en tid av förändring, och jag vet att det ofta för med sig en känsla av att vara otillräcklig. Jag kan inte göra allt jag kunde nyss. Jag behärskar inte allt jag gör snabbt och flyhänt. Jag LÄR mig. Och det är bra, för jag älskar att utvecklas och lära mig. Men jag vill bara ge mig själv den tillåtande attityden av att veta om att jag – just lär mig. Jag får vilja allt, men jag ska inte tro att jag kan allt. Jag växer, förändras, kan bidra till att andra förändras – och det ska bli roligt!

Glädje – ja, det är kanske självklart, men jag vill ändå ha med ordet. Det finns här för att påminna mig om att uppskatta stunderna av glädje, inte skynda förbi dem. Se det som just det som är värt att skapa i sigOLYMPUS DIGITAL CAMERA. Med de här tre ledorden och utan höga krav tror jag att kombinationen av vila, arbete, utveckling och socialt liv kommer att falla på plats av sig själv. Och den kombinationen är viktig för mig, eftersom jag vet att mycket händer och jag har lätt att springa för fort.

Och kreativiteten då? Skrivandet? Ja, jag tänker att det kommer när det kommer. Först får jag bygga min egen ork. Sedan kanske det kommer. Jag hoppas, för jag vill, jag känner att det finns där. Men är det så att det ska dröja tills jag fyller 62, då är det väl så. Jag tar en sak i taget och går nu vidare på 2015.

Annonser

Dags för några frågor igen

För att hålla tempot uppe, och för att hålla #blogg100 i gång, kör jag fem frågor från listan. Jag skriver spontana, säkert inte alltför genomtänkta svar. Nog med ursäkter – döm mig inte – snabbt ska det skrivas.

  1. Why are you, you?
  2. Have you been the kind of friend you want as a friend?
  3. Which is worse, when a good friend moves away, or losing touch with a good friend who lives right near you?
  4. What are you most grateful for?
  5. Would you rather lose all of your old memories, or never be able to make new ones?

Fråga 1: Varför är du du?
När jag var tonåring klippte jag ur en vers ur en tidning en gång, för att jag tyckte den var rolig. ”Rosor är röda, violer är blå. Jag är schizofren, det är jag också.” Varför är jag jag? Jag är jag av många anledningar. Född sådan, uppväxt si och så, miljö och omgivning har bidragit till att forma mig, så klart. Jag är också många jag, jag hittar olika sidor av mig själv i olika miljöer. Ibland kan det få mig att känna mig flerdelad, jag vill inte känna mig falsk, men jag kan ändå tycka att det är ett för positivt uttryck att säga att jag är flexibel. Anpassningsbar. Jag känner mig som att mitt jag är ganska flytande, jag har lätt att uppslukas här och nu, i flera här och i flera nu. Jag har läst delar av min sambos sociologiböcker, som Goffman, Jaget och maskerna (men aldrig orkat läsa hela, konstigt nog) och känner igen mig. Så svaret blir nog det flummiga ”Jag är inte jag, jag är många jag. Av många olika anledningar. Och i det stora hela är jag nöjd i det, även om jag känner mig otillräcklig. Att känna många jag är att känna sig otillräcklig, men det är också att bejaka en strävan, att alltid vara i rörelse. Jag är jag för att jag känner mycket med många, i stort och smått, och jag är alltid i rörelse.”

2. Har jag varit den sorts vän som jag själv vill ha som vän?
Jag vet inte. Jag är nog en ganska lugn och stabil och inte så särskilt initiativrik vän, jag känner det som att världen går snabbare än jag och jag väntar in, finns där, och reagerar i högre grad än jag styr. Och då är det förstås bra att ha vänner som själva tar initiativ till kontakt eller kommer med idéer ibland, annars skulle jag bara sitta där under min korkek och känna mig asocial. Men jag tror att jag är en trofast vän, som aldrig tvekar att göra det jag kan när jag uppfattar att något är allvarligt viktigt för en vän, och som aldrig sviker ett förtroende. Och det i sin tur är egenskaper jag uppskattar hos en vän tillbaka.

3. Vilket är värre, att en god vän flyttar eller att förlora kontakten med en god vän som bor nära dig?
Jag upplever vänskap som något långsiktigt och kanske till och med intuitivt. Det är inte avgörande var man bor. Vänskap finns där över tid, både om det går tio minuter och tio år mellan att man träffas. Jag tror att man kan knyta an till sanna vänner igen ganska snabbt, även om man har varit ifrån varandra. Därför är det inte det värsta som kan hända, om en god vän flyttar. (Dessutom brukar det vara jag som flyttar. Förlåt.)

4. Vad är du mest tacksam för?
Mina barn. Det tänker nog alla som har barn. Jag är överraskad över att de är så fina, snälla och egensinniga individer som utvecklas på var sitt sätt och är så mycket bättre än jag förtjänar. För det känns ju som att man aldrig kan ge sina barn tillräckligt, aldrig kan skapa den lycka man önskar dem, de måste hitta sina vägar och skapa den själva. Här står jag som förälder i all min vänliga rörighet och förvirring, och kan bara ge dem kärlek. Och ibland ser de den inte ens. Men ibland gör de det. Och jag är faktiskt så tacksam bara över att få finnas när de finns.

5. Skulle du hellre förlora alla dina gamla minnen, eller aldrig någonsin mer ha förmågan att skapa nya minnen?
Vad är det för en fråga? Det är väl ett ganska omöjligt val? Nej, jag skulle inte vilja förlora mina gamla minnen, det vore tråkigt för alla dem jag har byggt upp relationer med under livet att mista det vi har byggt upp. Men jag brukar i högre grad tänka framåt än att vila på det som är gjort, jag vill ständigt lära mig mer, uppleva mer, så jag tror att det är ännu viktigare för mig att skaffa mig nya minnen. Och jag kan ju skaffa mig nya minnen tillsammans med de människor jag har gamla relationer med, så det borde vara det bästa alternativet att ha kvar den förmågan. Men egentligen har jag ju ganska dåligt minne – så hur var frågan, nu igen?

#12

Allt som tillåter oss att utforska fantasin vidare, är gott

Letade runt efter något att skriva om, bland saker jag sparat på datorn. Vad jag fann var avslutningstalet från min kurs Comic books and Graphic Novels, som jag skrev ner citat ur, när jag avslutade min webbkurs hösten 2013.

Det är inte min egen text, jag citerar den som del ur kursen.

”And so I say comics are literature, knowing full well that they share in the visual arts, that they are more than literature. Indeed, that they look towards some new form of literature. But literature always pushes its own boundaries, and comics are doing that now. And what is important is that they articulate the imagination in narrative and lyric. This is important because everyone needs narrative and lyric in his or her life. Everyone needs a way of expressing what is inexpressible, a way of imagining the past, the present, and the future. This is the definition of art, of the literary arts, to my mind. The literary arts are a mode of storytelling and of song that express to us the inarticulate eloquence of our imagination. And so I say anything that blocks that expression, any gate keeper who would keep that expression away from the individual, any of that is bad, is negative. And anything that allows that expression, that allows us to explore the imagination further, is good indeed, a great good. It is a great good because art is generative. And no matter what we face in our lives, no matter what hardships we endure, art is generative of some greater imagination beyond us. With art, there is always hope.”

W Kuskin, University of Colorado Boulder

Jag gillar tanken på hur serier och grafiska romaner är litteratur, och att de samtidigt är mer – att de också har en del av sitt jag i bildkonsten. Jag gillar också att det diskuteras då och då i den svenska seriedebatten idag hur den som ger kritik av serier inte bara ska kritisera texten och vilka idéer eller vilken humor som förmedlas, utan också iaktta hur bildernas dynamik och innehåll skapar spänning och driver berättelsen framåt. Bilderna – inte om de är snyggt ritade eller fult ritade – utan de uttryck de skapar enskilt och tillsammans, är det som tillsammans med läsarens fantasi och inlevelseförmåga får berättelsen att kliva utanför orden.

Professor Kuskin, som ledde kursen, anförde tesen att litteratur och konst alltid strävar efter att överskrida sina egna gränser. Det kan låta flummigt, men jag tycker att det är intressant att fundera kring. Det handlar om att söka uttrycka det outtryckbara. Vår professor pekade på hur olika serieskapare på olika sätt har tagit seriemediet vidare i nya spår, brutit mot vad som har varit ”det gängse” och då också brutit ny mark.

Orden ”Art is generative” tolkar jag som att all konst lägger grunden för ny konst att bygga vidare på. Konst och litteratur utvecklar människan – med hjälp av den egna fantasin, som kan använda andra människors fantasi och skapande som språngbräda. Det blir lite ”we are standing on the shoulders of giants”.

(Ursäkta svengelskablandningen, men jag #blogg100-bloggar, så om jag inte slarvskriver och plockar upp tankar direkt, så skriver jag inget inlägg alls. Mina originaltexter i det här fallet är på engelska, därför plockar jag in orden jag vill citera helt på engelska och funderar utifrån det.)

”Anything that allows that expression, that allows us to explore the imagination further, is good indeed.”

#7

Skulle du hellre vara ett oroat geni?

Dags att ta en fråga från de 50 idag. Jag påbörjade ju mina svar innan #blogg100 startade. Sparade en hög med frågor, för att ta till när det behövdes för att komma igång att skriva.

Dagens fråga:

? Would you rather be a worried genius or a joyful simpleton?

Eftersom rubriken för frågorna är ”50 questions that will free your mind” antar jag att det är här man ska komma på att man hellre är fri, lycklig och obekymrad än att man har onödiga ambitioner och är onödigt fixerad vid hur det ska gå eller hur man framstår inför andra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det där. Känner mig som om frågan vill pressa in mig i ett fack, och det får mig att vilja svara ”Jag vill hellre vara ett oroat geni”, av ren motvallslust. Oavsett vilket – jag tycker att man ska få vara som man är. Det är inte vad andra tycker eller andras bedömningar som spelar roll. De flesta människor är genier inom något område och dårar i något annat, det finns ju liksom så många dimensioner i livet att det alltid går att hitta tillfällen att göra bort sig. Och det gör ingenting. 

Jag minns att jag läste boken Konsten att njuta av livet, av Lin Yutang, för ganska många år sedan. Jag minns inte innehållet exakt, så jag kan ha fel, men jag har för mig att mycket i den boken handlar om att välja medelmåttans väg. Det enda jag inte riktigt gillar med det tankesättet är att det känns som att människor då inte borde ha ambitioner. Att vilja utvecklas, växa, behöver inte vara på bekostnad av andra. Jag tror att jag skulle vilja vara ett oroat geni, om jag måste välja, och jag tror att den här oron också är en del av livet, i alla fall för många människor. Ibland kan oron bli en motor. Och jag tycker om att röra på mig. Min oro fungerar oftast inte tillräckligt mycket som en motor, inte för att jag ska utveckla mig själv till ett geni, i alla fall, för jag har ganska lätt att kliva ur och anta ett mindre ”worried” läge. Det är säkert bra, egentligen, och jag är ganska nöjd och ”joyous”. Men man kan ju alltid vilja vara något mer.

För övrigt vill jag säga att simpleton är ett ganska skönt ord. Jag vet att det kan översättas till ”dummerjöns”, men det låter bättre när man utgår från ”simple” som i enkel, outvecklad, okomplicerad. En ”enkling”. Jag tänker på det värmländska ordet ”sköning” (uttalas med sche-ljud först, och värmländskt ö). Det borde absolut vara den korrekta svenska översättningen. 🙂

#5

50 frågor som befriar ditt sinne

Funderar lite på Blogg 100. Just nu håller jag på med mycket – byter jobb, skapar förmodligen många nya rutiner. Det känns som att det kunde passa bra i år.

Dessutom lyssnade jag just på en podcast med Queen and King of Kammebornia, Pia och Dennis, och Pia pratar bland mycket annat om den fria viljan, där det ändå är tydligt att vissa val är självklara, om vi lyssnar på och följer det vårt eget hjärta säger att vi måste göra. Våra hjärtan kan vilja olika, förstås, det är inte samma sak för var och en. Men jag vet inte. Jag ser alltid så många olika vägar, så många olika lösningar, som alltid känns rätt i olika sammanhang. Funderar en del över det där. Och gör ofta det som jag känner är rätt i stunden. Jag tror att jag är ganska fri.

Sedan såg jag orden 50 questions that will free your mind, någonstans i ett inlägg på Martin Ackefors blogg, som jag hittade via Twitter. Fick för mig att det vore roligt att skriva ett snabbt och spontant inlägg. Att prova att besvara frågorna. Så det gör jag nu …

Heart

1. How old would you be if you didn’t know how old you are?

Någonstans i mitten av livet. Känner mig nöjd, växande mentalt och visdomsmässigt, men ändå hyfsat erfaren. Känner att kroppen inte riktigt vill och orkar allt jag vill, men på ett sätt som är okej, jag kan känna smärta, men är också envis nog att klara det mesta jag behöver. Så ja, jag känner att jag är någonstans mellan typ 30 och 50, även om jag kan ha en åttaårings humor och en åttioårings funderingar, ibland.

2. Which is worse, failing or never trying?

Never trying, förstås. Att misslyckas är ändå att utvecklas. Våga är bra.

3. If life is so short, why do we do so many things we don’t like and like so many things we don’t do?

En del av livet är också att upprätthålla respekten för andras liv och deras lycka. Inte på bekostnad av sig själv, förstås. Men en del saker behöver göras, och andra, till exempel tråkig städning och hårt kroppsarbete, ger en användbar kontrast till lycka, vila och behaglig ledighet, utöver den nytta de praktiskt ger. Och om vi inte gillade fler saker än de vi hann med att göra, då skulle vi ju verkligen ha tråkigt, eller hur?

4. When it’s all said and done, will you have said more than you’ve done?

Kanske, vissa saker. För vi kan ju inte säga när det tar slut. Jag kommer säkert att ha haft ambitionen att göra mer än jag har hunnit. Det är inte förbjudet att prata om att vilja skriva en, två, sju, många … böcker. Men jag tror att jag i stort sett står för den jag är och det jag gör, utan allt för många överord.

5. What is the one thing you’d most like to change about the world?

”Se människan, inte principen.” Om vi alla kunde tillägna oss tillräckligt mycket empati för att se och möta varje person vi möter med respekt och grundläggande välvilja, så skulle vi i ännu högre grad kunna komma överens. Lyssna och lösa. Dela i stället för att kriga eller skapa hunger. Ge utrymme och öppna för nyttan med mångfald. Inte försöka göra alla lika, utan förstå att vi berikas av alla varandras erfarenheter.

6. If happiness was the national currency, what kind of work would make you rich?

Jag tror hela tiden att jag vill skriva ”skrivande” här. Men det sanna svaret är att det är de små, enkla sakerna i vardagen som gör det. Mitt jobb skulle vara att underlätta andras relationer, liv och deras förmåga att komma närmare sina mål. Få bra saker att hända. Jag är en katalysator, en lyssnare, en problemlösare som täcker upp och fyller hål, och ja, jag är lycklig av det. Men jag tror också att jag skulle kunna överleva ekonomiskt – lyckomässigt – på att skriva, alldeles på egen hand, för rena lyckan i skapandet. Är inte säker, dock. Och för att vara ärlig – jag skulle aldrig känna mig lyckomässigt så rik som jag gör i relation med andra.

7. Are you doing what you believe in, or are you settling for what you are doing?

Jag tror att jag alltid väljer att göra saker jag tror på, tar jobb som överensstämmer med saker jag vill stödja. Har försökt att göra så i hela mitt liv. Är lite stolt och nöjd över det.

8. If the average human life span was 40 years, how would you live your life differently?

Vet faktiskt inte. Jag ångrar ingenting specifikt. Kanske fått barn tidigare, för  att ha fått se dem bli vuxna. Eftersom jag är 40 år, så skulle jag just nu förmodligen inte leva alls, men jag hade fått leva lycklig den tid jag fick.

9. To what degree have you actually controlled the course your life has taken?

80 % kanske? Så känns det.

10. Are you more worried about doing things right, or doing the right things?

Jag är nog inte så oroad alls. Men jag söker nog mer efter att välja ut de saker som är rätt för mig att göra.

11. You’re having lunch with three people you respect and admire.  They all start criticizing a close friend of yours, not knowing she is your friend.  The criticism is distasteful and unjustified.  What do you do?

Jag berättar att hon är min vän. Jag lyssnar på kritiken för att förstå om det finns något att förstå från deras sida, jag förklarar att jag tycker att de dömer henne fel, och om jag kan, utan att lämna ut några personliga saker om hennes privatliv, förklarar jag hennes situation för dem. Eftersom de är personer jag tidigare har respekterat, så vill jag att de ska ha en chans att se var de gjorde en felaktig bedömning. Men jag skulle aldrig göra det på bekostnad av att dela information om saker jag känner till i förtroende om min vän.

12. If you could offer a newborn child only one piece of advice, what would it be?

Be youBe you. Våga vara dig själv, lär och utvecklas, men låt ingen annan säga till dig vad du är. Du är du, och du kan och kommer att växa, du har allt inom dig.

13. Would you break the law to save a loved one?

Ja, det skulle jag nog, i de flesta fall.

14. Have you ever seen insanity where you later saw creativity?

Intressant fråga. I mig själv? 🙂

15. What’s something you know you do differently than most people?

Jag ser fler sidor av varje sak, än vad de flesta människor gör. När jag sitter på ett möte kommer jag inte ihåg hur varje människa ser ut, jag kanske inte ens känner igen personerna (jag har viss ansiktsdyslexi), men jag kan oftast förstå hur varje person tänker och resonerar i de olika frågor som har diskuterats, jag inser ofta varför, och det händer att jag vet precis vilka argument som ska läggas fram, i vilken ordning, för att personerna på mötet ska bli överens. Det jag tror är annorlunda är att jag tar in vad dessa – flera olika – personer sänder ut, samtidigt. Det kan vara upp till 7-8 personer, ibland fler. Men – när vi har gått ut från rummet – om jag inte skriver och tecknar ner vad jag tänker – så har jag tappat människorna, jag minns det här utifrån vem som satt var i rummet. Konstig typ av minne och perception.

16. How come the things that make you happy don’t make everyone happy?

Vi är alla olika. Det är väl bra att vi gillar olika saker, det skapar variation. Det gör också att det är kortare köer på bibliotek än på nöjesfält, och därmed lätt att låna böcker. 🙂

17. What one thing have you not done that you really want to do?  What’s holding you back?

Klarat att skriva klart min första roman. Och alla de andra jag vill skriva. Det som håller mig tillbaka är rädslan för att misslyckas, att jag hittills inte har sett att det blivit så bra som jag vill att det ska bli. Det är inte bra alls. Och jag vill verkligen skriva en bra roman. Men jag vet ju att jag är envis. Jag behöver bara mer tid, fler erfarenheter, gå ett steg i taget och så plötsligt lossnar det, när jag är cirka 72 år eller 112.

18. Are you holding onto something you need to let go of?

Vet inte. Ibland är det bra att släppa saker för att de ska lossna (apropå det där med roman i förra meningen). Men jag tycker att jag har försökt göra det också. Det finns säkert fler saker jag håller kvar i. Jag gillar att hålla kvar. Värt att fundera på.

19. If you had to move to a state or country besides the one you currently live in, where would you move and why?

Jag tror att jag skulle klara att bo precis var som helst. Men San Fransisco är underbart! Och jag älskar mycket med Japan, men jag skulle sakna stora, tysta granskogar.

20. Do you push the elevator button more than once?  Do you really believe it makes the elevator faster?

Nej, inte hissknappar. Men på datorer dubbelklickar jag ofta på ikoner flera gånger, och försöker sätta fart genom att klicka på enterknappen. Jag är nog ivrigare när jag skriver än när jag åker hiss.

Pausar här. Trettio frågor kvar. De kan vara bra att ha att skriva om, ifall jag jobbar vidare med Blogg 100.

  1. Would you rather be a worried genius or a joyful simpleton?
  2. Why are you, you?
  3. Have you been the kind of friend you want as a friend?
  4. Which is worse, when a good friend moves away, or losing touch with a good friend who lives right near you?
  5. What are you most grateful for?
  6. Would you rather lose all of your old memories, or never be able to make new ones?
  7. Is is possible to know the truth without challenging it first?
  8. Has your greatest fear ever come true?
  9. Do you remember that time 5 years ago when you were extremely upset?  Does it really matter now?
  10. What is your happiest childhood memory?  What makes it so special?
  11. At what time in your recent past have you felt most passionate and alive?
  12. If not now, then when?
  13. If you haven’t achieved it yet, what do you have to lose?
  14. Have you ever been with someone, said nothing, and walked away feeling like you just had the best conversation ever?
  15. Why do religions that support love cause so many wars?
  16. Is it possible to know, without a doubt, what is good and what is evil?
  17. If you just won a million dollars, would you quit your job?
  18. Would you rather have less work to do, or more work you actually enjoy doing?
  19. Do you feel like you’ve lived this day a hundred times before?
  20. When was the last time you marched into the dark with only the soft glow of an idea you strongly believed in?
  21. If you knew that everyone you know was going to die tomorrow, who would you visit today?
  22. Would you be willing to reduce your life expectancy by 10 years to become extremely attractive or famous?
  23. What is the difference between being alive and truly living?
  24. When is it time to stop calculating risk and rewards, and just go ahead and do what you know is right?
  25. If we learn from our mistakes, why are we always so afraid to make a mistake?
  26. What would you do differently if you knew nobody would judge you?
  27. When was the last time you noticed the sound of your own breathing?
  28. What do you love?  Have any of your recent actions openly expressed this love?
  29. In 5 years from now, will you remember what you did yesterday?  What about the day before that?  Or the day before that?
  30. Decisions are being made right now.  The question is:  Are you making them for yourself, or are you letting others make them for you?

En vacker programförklaring inför 2013

Hittade den här fina Declaration of Intention via Etsy, och den inspirerade mig. Den är handskriven av Emily McDowell och kan köpas som väggaffisch.

il_570xN.407988335_rfhoFunderade ett litet tag, och så här blev min variant:

This year I will be at peace.

I will let go of my need for external praise

and embrace my own freedom of creativity

I will honor my inner voice

and love my family.

I will stand up and share my simple life with the world.

Jag lägger märke till att min egenskrivna programförklaring verkar handla mycket om mig själv. Jag inser att den nog bör det, om det jag skrev i förra inlägget ska stämma. Jag vill leva i utveckling och jag vill känna att jag bidrar – för att orka det behöver jag planera in egen tid, både för vila, familj och egen kreativitet. Jag behöver känna att det räcker; att mitt enkla liv duger lagom gott att dela med världen, när världen då och då dyker in i mitt liv. Ingen prestationsångest, bara ett lugnt välkomnande och en vilja att endast svara upp mot egna krav. Krav som är små, men kanske svåra: att lyssna till vad jag vill och vad jag behöver.

Planer 2013

Jag brukar ju göra något slags årsfundering. Sätta mål, se vad jag uppnått, se framåt. Här kommer några tankar så här näst sista dagen av 2012.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag letade bland tidigare inlägg för att hitta mina gamla målsättningar. Ser att de var ambitiösare än jag mindes dem. Jag kom ihåg dem som ”strävsamhet”, men det var mitt ledord från 2011. Under 2012 planerade jag att bejaka alla projekt jag hade på gång. Jag ville gå vidare i mina skrivande processer. Det har jag gjort – men marginellt, mest har jag jobbat med andra saker. Okej, det är ju i sig ett slags processer att gå vidare i också. Utvecklande och inkomstbringande. Så jag tycker att jag får godkänt på min måluppfyllelse – mest för att jag vill vara snäll mot mig själv, men ändå godkänt.

Jag ville också pyssla mer mer programmering, för skojs skull. Det blev nära nog noll och intet. Det gör inget. Kanske blir det något lite mer i år. Men bara kanske. Sonen fick gå på appkollo i somras och det var en rolig och utvecklande upplevelse, förstår jag. Idéer finns det gott om, både hos honom och hos mig, så vi får se om det kan bli något digitalt projekt eller jobbuppdrag under 2013 – det skulle vara grymt kul. Men jag lägger det på den nivån. Grymt kul-nivån. Det kan räcka så. Inga krav.

Jag skrev också ”Och det utesluter förstås inte vanligt arbete, familj, vänner, liv och andra roliga projekt. Skrivandet, en sak i taget och att må bra själv ligger kvar i fokus.” Det är väl mycket så det här året har varit. Vanligt arbete, familj, vänner, liv. Må bra, en sak i taget. Kanske kunde jag ha haft mer tid för vänner, men jag ska inte klaga. Men vill jag mer än så här under 2013?

Ja, jag vill mer när det gäller mitt skrivande. Jag vill verkligen testa, utforska, skriva klart. Inför i år har jag gett mig själv bättre skrivredskap och jag ska göra vad jag kan för att ge mig en bättre planering med avsatt tid för att utveckla mitt berättande. Jag vill att mitt egna berättande ska kunna ge mig åtminstone någon form av inkomst igen, i år.

Och för att detta mål inte ska avskräcka mig från att göra något som är så roligt som att skriva, för egen vinnings skull (jo, det känns så hemskt förmätet att tro att jag skulle kunna, så det sättet att tänka skrämmer mig ofta), så tänker jag att jag ska se till att ungefär en tredjedel av det jag drar in (om det nu blir något) ska gå till bättre behövande. Den som har läst mina inlägg här på Trotsig Frizon vet att jag gärna bidrar till Unicefs verksamhet, bland annat som världsförälder – det är en verksamhet jag tror på, och som jag hoppas gör skillnad. Framför allt vill jag bidra till att öka chanser till utbildning för barn i världen, för det tror jag är något som gör skillnad på längre sikt. Jag vill också bidra till att öka människors möjlighet till egen försörjning, och förstås rent generellt till att lindra nöd. Jag vet förstås att ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En inspiration och förebild är Teskedsorden.

”Teskeden är en symbol för handling. Amos Oz menar att den människa som vill släcka en eld hämtar en hink vatten och öser över elden. Om hon inte har någon hink tar hon ett glas och om hon inte hittar ett glas tar hon en tesked. Och om vi alla bidrar, även med en liten insats, kan vi faktiskt släcka elden – den farliga eld som fanatismen utgör i dagens värld.”

… och det känns ju både viktigt och aktuellt inför år 2013.

Ordet för året – ja, det hittar jag flera gånger här ovan i min egen text. Jag har skrivit ordet ”utveckla” i olika former minst tre gånger. Främst handlar det om att utveckla mitt berättande. Ordet ”bidra” finns också med i mina tankar. Nu är jag öppen och nyfiken på vad det kan leda till.

Sammanfattning av årsmål 2013

Jag är öppen och nyfiken.
Jag schemalägger tid för mig själv och egen utveckling, där skrivandet är fokus. Och sen: vi får se.

Bilder: fram- och baksida av trycksaken ”A hairy yak” för Save the Children, ett av mina favorit-copywriting-exempel, egenfotograferat. Upphovsmän är av mig okända.