Category Archives: Läsupplevelser

Böcker, böcker, böcker – här kommer att fyllas på med allt fler kommentarer om favoritböcker och andra läsupplevelser.

Enkelt om diskussionen ”Vem är Hugo Rask?”

Nu var det länge sedan jag skrev här. Ville bara titta in och göra en kommentar om Lena Anderssons oerhört välskrivna bok Egenmäktigt förfarande och diskussionen som har blossat upp, där filmregissören Roy Andersson uppenbarligen officiellt har tagit på sig att vara den verkliga förlagan till romanpersonen.

Diskussionen går mellan att det är ett skvallerfaktum som nu har blivit uppdagat och att författarinnan själv säger att det bara är Hugo Rask som kan vara Hugo Rask. Jag håller med om att litteratur har litteraturens frihet och tycker att boken är värd sin läsning oavsett hur många personer som är förlagor till bokens olika roller.

Vad ”Jag är hugo rask” betyder egentligen

Diskussionen blir intressant därför att rollen som Hugo Rask är rollen som ”den åtråvärde”, någon som kan bete sig ganska svinigt, och ändå fortsätta vara älskad, eftertraktad. Rollen som Ester Nilsson är rollen som ”den som förödmjukar sig”, längtar, desperat håller kvar vid något som är över. Vid första anblicken är det ett klart bättre läge att vara Hugo Rask. Samhälle och gruppdynamik premierar oftare den som är Hugo Rask (detta blir intressant också utifrån bokens personers samtal om maktanalys, men det är en ytterligare dimension av boken som inte får plats i det här inlägget).

Genom att placera in Roy Andersson i rollen som Hugo Rask petar vi också in Lena Andersson i rollen som Ester Nilsson.

Mitt förslag är kanske lite elakt.

I stället för att höra Roy Anderssons uttalande som ”Jag är Hugo Rask”, kan man lyssna till vad han egentligen säger, och översätta hans uttalande till:

– Mina närmaste (och/eller några före detta närmaste) tycker uppenbarligen att jag verkar ha betett mig som Hugo Rask.

Hugo Roy

Detta vore ett mer korrekt erkännande och uttalande, eftersom han ju enligt egen utsago inte ens har läst boken. Det är också ett steg riktigare i förhållande till Lena Andersson, som kanske, och kanske inte, har betett sig som Ester Nilsson. Fiktiva historier är fiktiva, även om de har hämtat stor näring från verkligheten.

Att lämna och att lämnas

I boken tycker jag också att det är värt att lägga märke till att till och med Ester Nilsson (bokens huvudperson) beter sig lite som Hugo Rask, i början av boken, när hon helt egenmäktigt bortser från sitt dåvarande förhållande, som åtminstone verkar präglas av en hel del ömsesidigt förtroende, för att se vad det kan bli med denne Hugo.

Med detta vill jag säga att jag, när jag läste boken, inte nödvändigtvis såg varken Esters eller Hugos agerande som typiskt kvinnligt respektive manligt agerande. Jag tror att de flesta någon gång har varit i båda positioner och det är det raka berättandet, utan fördömande, kring detta, som är bokens storhet. Det är jag som läsare som dömer vem som gör rätt och fel, och var någon beter sig ”jobbigt, pinsamt”, aldrig författarinnan.

 

Och om detta ”dömande” under läsningen påverkas av vem som är kvinnan och vem som är mannen, ja, då är boken ännu mer intressant i samhällsdebatten. Vilket beteende är okej, för vem? (Jag kan liksom se den här boken spelas upp som film, men med omvända könsroller och Sverrir Gudnasson i rollen som motsvarar Ester Nilsson, och O, vad alla skulle fördöma Hugo i stället för att ropa att Ester påminner om jobbiga sidor hos en själv.)

Vissa roller tillskrivs automatiskt vissa egenskaper vid läsningen, utifrån läsarens generaliseringar. Intressant att tänka på det, som läsare.

Och Å, vad jag vill kunna skriva så.

10 frågor om läsning

Varjedagsbloggandet fick ett hastigt slut när jag fick en snabb tid för operation av myom på min livmoder, och jag levde en ganska datorlös tillvaro för ett tag.

För att komma igång igen (inte varje dag, men kanske någon gång i veckan i alla fall), startar jag med en rad frågor, hittade på 101 books.

  1. What’s the first book your remember reading?

Jag minns förtjusningen av att själv läsa böckerna om Pip-Larssons, de hette bland annat Kastrullresan, skrivna av Edith Unnerstad. Från dem minns jag tydligt att jag läste dem själv, att de var kapitelböcker tänkta för större barn, och att jag funderade över vem av barnen som var jag-berättaren. Jag skulle tro att jag var fem år då, för jag vet att jag lånade den första på ett bibliotek som inte var i Torsby där jag bodde från att jag började i förskola (hösten då jag fyllde sex år), och jag ägde aldrig just dessa böcker själv, så därför tror jag att det verkligen är den tidiga läsupplevelsen jag minns.

Från bilderboksläsning minns jag Hus är gott, sa Oscar och historien om en ko som inte kunde råma, utöver Barnens skattkammare, som jag läste många gånger utan och innan.

2. Name a movie that you think was actually better than the book.

Watership downWatership down – Den långa flykten – tyckte jag var fantastisk som film. Jag har försökt läsa boken några gånger, men bara orkat börja på den, inte fastnat i den. Kanske är den jättebra när man väl fördjupar sig i den?

I övrigt vet jag inte, oftast har jag antingen sett filmen, eller läst boken, och när det gäller de tillfällen jag har både läst och sett, så har jag hittills alltid tyckt att bokläsandet har förhöjt filmupplevelsen – och att de ytterligare dimensioner man får genom boken alltid varit värda sin lästid.

3. You have to pick one format to read in the rest of your life (you can’t have both)—digital or paper?

Digitalt, för jag tror att jag har större chans att få fler böcker tillgängliga för läsning då. Även om jag älskar papper. Tänker leva länge än. Gillar digital läsning (även om jag gillar papper mer), men tillgången till både gamla och nya böcker, även böcker i smala upplagor, är en viktig fördel för digitalt när jag tänker framåt.

4. Beach reading or mountain cabin reading?

Strandkant nära skog, men i sol, så att det inte är så många myggor och flugor. Men allra helst soffläsning, sängläsning, hemmaläsning, och sedan vandring med eller utan böcker.

5. Favorite punctuation mark?

Först punkt. Sedan kommatecken, jag gillar bisatser. Talstreck – och tankstreck – kommer nog på tredje plats.

6. Most annoying grammatical error?

Felstavade ord eller uttryck, särskilt när de låter som om de betyder som något annat än de är menade att betyda. Till exempel ”ytterligare”, som låter som något som ligger allra längst ut, eller ”till bredden fyllt”, som inte är bräddfyllt, utan liksom har brett ut sig på ett sätt som inte vätskor kan.

7. Book you’re most embarrassed to have never read

Tycker inte man ska skämmas för vad man inte har läst. Men när många har läst en bok eller en författare blir jag ofta nyfiken, jag vill läsa den om jag kommer över den, och om jag får tiden. Det finns massor med klassiker som jag inte har läst. Saknar fortfarande flera Charles Dickens, bland andra David Copperfield, A Tale of Two Cities, och jag är inte ens säker på om jag har läst Oliwer Twist, trots att jag tror att jag minns den. Har heller aldrig orkat läsa något av Hemingway, jag har försökt flera gånger men blivit uttråkad. Samma sak med Marcel Proust. Och hyllade Knausgård. Jag skäms lite för att ha dömt dem som mossiga män, när jag tror att de kanske står för läsupplevelser egentligen – men allt har sin tid, så när jag tänker medvetet låter jag bli att skämmas.

8. Book you’re most embarrassed to have read?

Tycker samma sak här – att man inte ska skämmas för det man läser. Att läsa är bra, no matter what. Men ibland när jag läser ungdomsböcker och young adult-böcker så känner jag mig lite pinsamt gammal, ifall jag blir sedd med boken offentligt. Som Hungerspelen, Cirkeln, Twilight, Battle Royal. Känslan kan smyga sig på. Borde inte jag vilja läsa om äldre personer som upplever vuxna och ”verkliga” problem, inte fantasi eller ung kärlek och tvång att mer eller mindre blodigt döda? Jag slår bort den känslan, låter mig fastna i böckerna och älska det fängslande berättande jag hittar i dem. Tänker så här: Alla har varit unga, på samma sätt som alla har varit barn, så ungdomsböcker och barnböcker angår oss alla. Heja läsning av alla böcker!!

9. Are you a morning person or a night owl?

Nattuggla. Ingen tvekan här.

10. If you have kids, how much control do you want to have (or did you have) over what they read?

Än så länge har jag ganska mycket kontroll. Det är oftast jag som föreslår vad de ska läsa, jag tänker ut något som jag tror ska passa respektive barn, och försöker lägga fram boken i rätt tillfälle för att de ska nappa. Ibland gör de det. Jag skyr inte för ämnen som Hungerspelen, när man är i 11-12-årsåldern, för jag tror att det är värt mycket att få upp läs-suget. Vi diskuterar också böcker ganska mycket i min familj, så jag tror att jag vet ganska mycket om vad mina barn tänker om det de läser. Än så länge. Jag är medveten om att det kan förändras, och jag tror att läsning bör ha rätt att få vara privat. Jag tror att mina barn har växt upp till att ha en så pass mångsidig och empatisk syn att de kan ta till sig respektive sortera bort värderingar de läser i böcker på egen hand – till exempel har dottern och jag haft en egenpåhittad ”skrattläsning” av alla Barbies bilderböcker, där vi bedömt vilka roller och biroller tjejer och killar fick, och både hittat saker vi gillar och saker vi dissar, när vi läst dem tillsammans nu när hon är åtta år (det var annat när hon var sex).

Som vuxen kan jag helt ogilla en hel del i dessa böcker (grunda könsroller, ytlig fixering), men jag tror att det är en tillgång som barn att kunna se på dem med mångfacetterade ögon och kunna ta till sig och förkasta på egen hand, jag tror att det här tränar ett barn inför övrig reklamutsatthet och mediepåverkan. Så läsa fritt – prata om världen – välja själv hur man vill diskutera – tror jag mer på än att styra.

Själv då? Vilken är den första boken du minns läsupplevelsen ifrån?

Gunna Grähs – jag förstår dig nu!

Jag läste för ett tag sedan i boken En fanfar för bilderboken, som jag hittade och spontanlånade på biblioteket. Gillade den!

Några citat, i det här fallet ur en av texterna skrivna av illustratör, konstnär och berättare Gunna Grähs:

”Barnet söker efter mening utifrån sina egna villkor. Och ingen kan i förväg avgöra vad som kommer att skapa intresse. Barn är individer. Men de är också växande, med allt vad det innebär. Förmågan till inlevelse, upplevelse och utlevelse kan vara ändlös, men referenser och erfarenheter är ännu begränsade. Och barnhjärnan är ännu under utveckling.”

”När forskare t ex hävdar att det lilla barnet saknar insikter om djupverkan i bilden – då innebär det faktiskt att det centralperspektiv vi alla sliter så hårt för att bemästra egentligen är ganska bortkastat. /…/ Själv älskar jag slagskuggor, jag behöver dem för att gestalta starkt ljus och rumslighet. men små barn tycks vilja läsa skuggan som en betydelsebärande form. En unge sa en gång: ”titta, hon står på en pepparkaksgubbe!” För mig innebär det här värdefulla insikter som man kan förhålla sig till i berättandet. Jag tar inte bort skuggan – jag behåller den när den behövs för kompositionen och uttrycket. Men jag excellerar heller inte i den. Jag tonar ner den, jag kanske ställer en kartong äpplen på den. Jag förstärker i stället det reella skeendet runt omkring den.”

… och på det sättet tror jag att Gunna Grähs lär barnet att läsa skuggor i bilderna. Jag tror att hon lär barnet allt möjligt. Kanske till och med ganska ofta saker som gäller skuggsidor, faktiska och metafysiska, eftersom hon aldrig drar sig för att skildra konflikter, ilska och andra starka känslor.

Jag förstår det nu.

Jag minns att jag var liten och blev orolig av hennes bilder, som jag framför allt såg i tidningen Kamratposten. Jag frågade mamma ”Varför har de med henne i tidning efter tidning, när bilderna är så fula och människorna ofta är så arga?” Mamma tittade på bilderna ett tag och sa sedan lugnt ”Det kanske är något annat barn som behöver dem.” Jag undrade lite över det där. Vilka andra barn skulle kunna behöva de där konfliktfyllda bilderna? Hur såg de barnen ut? Hur läste de – läste de för att bli arga?

”Det sättet att teckna och läsa bilder kanske inte är rätt för dig, just nu, men det kanske är rätt för någon annan”, sa mamma klokt, så som jag minns det idag i alla fall. Å andra sidan tror jag att hon vid något annat tillfälle ondgjorde sig över någon konflikt med öl- eller spritflaskor på bild, och tyckte att ”det där” väl inte var något man behövde visa för barn. Så det fanns ändå en moraliserande bild kring vad som borde vara med i barnlitteratur, och själv var jag ytterst ordning- och moraluppskattande, jag tyckte nog att till och med Pippi var jobbigt bråkig.

Betydligt senare träffade jag en konstnärlig kompis, och jag märkte att vi tyckte lika om en del av de saker vi hade läst som barn, så vid något tillfälle ondgjorde jag mig över Gunna Grähs och hennes bilder.

Hon sa ungefär ”Jamen, de var väl härliga! Hon är så bra på att lyfta fram kantighet och känslor. Hon är på något sätt en förebild för mig i det jag målar.”

Vi pratade inte om det mer, och jag tänkte att hon hade fel.

Gunna Grähs, jag har förstått nu. Det känns som att du alltid har gjort din grej, medvetet och konsekvent. Det ska du ha all heder för!! Och till slut har jag lärt mig läsa, jag som har läst ord sedan jag var fyra år, och som alltid har tyckt mig själv vara hyfsat vidsynt – precis nu har jag lärt mig något av det viktigaste med att läsa berättelser i bilder. Att man alltid kan lära sig att se mer. Identifikation med olika känslor och sinnestillstånd behövs. Och vi människor är som barn, så länge vi är nyfikna: ständigt lärande, ständigt växande.

Fritz Ståhl nätbokhandel

Detta inlägg är inte sponsrat. (Inga inlägg på min blogg är sponsrade.)

Det finns en nyligen återöppnad webbokhandel som heter Fritz Ståhl, som idag drivs av Litteraturmagasinet, och jag vill skriva en rad för att rekommendera den. Den har den där känslan, som jag vill att en bokhandel ska ha.

Den rekommenderar böcker. Skriver en hel del text om dem. Känns lite mer personlig: det känns verkligen att de som driver bokhandeln läser böcker. Och de kör bland annat veckans pocket för 9:-, vilket är ett roligt erbjudande för pocket som man kanske annars inte skulle ha läst. Därför gillar jag den.

Och jag länkar, för att ägarna ber fler personer att skriva och länka, via sin sida på Facebook, i en ovanlig och känslofyllt argumenterande text. Det hade jag kanske inte gjort om jag inte hade gillat Litteraturmagasinet från början, men nu gör jag det. Jag gillar AdLibris också, jag kommer säkert att fortsätta handla ibland även där, och att ibland köpa mina Kindle via Amazon, OCH gå ut och lokalhandla i den Akademibokhandel som ligger i vår lilla stad. Och förstås på plats i Science Fiction-bokhandeln, som jag tycker är ett helbra koncept. Men jag gillar mångfald. Och jag gillar bokhandlar. Så heja, Fritz Ståhl, jag kommer säkert och handlar hos er snart. När jag har pengar. =)

#17 #blogg100

 

Kallocain på öppet arkiv

Vi avbryter skrivandet för ett viktigt meddelande hittat via Twitter.

Kallocain tweetHar inte hunnit se den än, men eftersom boken Kallocain av Karin Boye var en god läsupplevelse förväntar jag mig kvalitetsfilm. Kallocain visas alltså i två delar på Öppet arkiv, inspelat 1981, med Sven Wollter som Leo Kall, Helena Brodin som hans fru Linda, och jag ser bland annat fram emot att se Per Oscarsson i rollen som Försöksperson 135.

Dessutom känner jag att min kropp behöver lite helgledighet, i stället för skrivande just nu. Så skrivandet blev kort, och kort är också bra.

# 15

Vackert berättande

Dagens inlägg blir några sidor ur en bok som imponerade stort på mig nyligen. Jag har hört sägas att barnboken Hugo Cabret av Brian Selznick skulle vara en läsupplevelse. Jag hade inte riktigt förstått varför. När jag hittade boken på biblioteket tänkte jag att den var tjockare än jag hade väntat mig.

Hugo Cabret

Jag hade inte sett filmen, men jag läste att boken vävde in delar av den rörliga filmens historia tillsammans med en stor mängd fantasi. Vad jag inte hade väntat mig var att stora partier i boken var blyertstecknade bilder.

ManEyeHugoBilderna täckte hela sidor, hela uppslag, och förde berättandet framåt ordlöst. Det var så vackert. Och fungerade så bra. Roligt att det går att göra sådana böcker!

#9

Här tycker jag att ni ska rösta i stället

Litto – Litteraturmagazinets litteraturfestival. Roligare och mer intressant än Melodifestivalen. Men det hade varit intressant att få en snabbrepris av alla böckerna – undrar hur en sådan skulle kunna se ut.

Välj mellan 30 olika böcker. Min favorit är nog Vredens druvor. Eller Utvandrarna. Eller … osv, osv.

vrede

#8