Category Archives: Livet är en barnlek

Eller inte. Men det kan vara det, i små eller stora stunder. De brukar vara värda att bevara.

Läxor

Läxor kan verkligen suga musten ur en kväll. Två barn. Den ene hade läst på geografin, men sparat svenskan till sista dagen, och har kvar engelska glosor som egentligen är till i övermorgon, men som brukar kräva två dagar för att de ska sitta kvar i huvudet. Detta gjordes, under stort pustande och stön. Den andra hade halsont förra veckan och jobbade nyss raskt ikapp sin matte och sin svenska, men så var det ju en svenskläxa utöver detta också, som blev ihågkommen först vid läggdagstid. Nu hade hon ju läst texten två gånger redan, och den skulle läsas tre, så det var ju ingen fara. Men sedan skulle det skrivas meningar och ritas fruktsallad – och det kan ritas, noggrant, med rätt färger och rätt frukter, och nåde den som råkar rita en jordgubbe när det står att det ska vara favoritfrukter … (vilket läraren säkert inte har någon synpunkt på, men barnet – barnet vill göra rätt och ställer krav på sig själv, och vill faktiskt inte göra det som är emot instruktionerna, ”för vad är det för idé att göra något om man inte gör det rätt”. Och jag säger ”gör det som du vill, gör det på ditt sätt” och hon suddar och ritar om två gånger till innan hon blir nöjd och säger ”det här är mitt sätt”.) Tror att jag har tänkt på läxor från klockan 18 till kl 21.30 idag.

Min text här handlar nog inte om läxornas vara eller inte vara – fast jag vet att det är en het debattfråga. Mitt inlägg är bara en bekräftelse på att läxor tar tid. Det här är en normal vardagskväll att räkna med, och jag tror att båda våra barn mår bra av sina läxor, på var sitt sätt.

Den ena får skriva och skapa under arbetsro, hemma, och när hon inte lägger för mycket press på sig själv så märker hon hur meningarna nästan skriver sig själva, jag ser att det gör henne glad. När hon ska läsa vissa texter flera gånger, enligt instruktionen, så tramsar hon loss ibland och läser med lustiga röster, eller sjunger texten, för att det ska kännas mer meningsfullt, men aldrig att hon skulle låta bli att göra som det står.

Den andre får en nödvändig repetition av vissa saker, som glosor – jag, som ändå har haft ganska lätt att lära, har svårt att förstå hur man kan lära sig ett språk (inklusive både uttal och stavning) utan att då och då nöta in en lista med glosor. Men jag vet att det finns många olika lärstilar, så det finns säkert vägar som passar andra bättre. Dock – tills vi hittar dem – så behöver sonen nöta in sina glosor. Det görs, men inte utan protester, och ofta med resultat att någons (mitt eller någon annans) tålamod tar slut ett par gånger, vi får ladda om, och sedan köra om igen.

Och jag vet att jag absolut inte har det svårast. Vi är två vuxna i familjen, vi har dagjobb och oftast inte kvällsjobb, vi har en lugn miljö omkring oss. Vi har barn som oftast håller sams, biter ihop och laddar om, även om det ofta blir bråk kring vem som pratar när och vem som stökar hur, när läxorna ska göras. Vill bara säga det – att läxor tar tid. Och att det ska bli intressant att se hur jag som förälder kommer att hantera kvällarna under högstadiet och gymnasiet … Man lär väl så länge man lever.

Ett slarvskrivet blogginlägg, #16, i #blogg100.

Annonser

Världsbokdagen 2012 och kartongkonstverk

Ser på Twitter och Facebook att det är Världsbokdagen idag, den 23 april. Världsbokdagen är en fest- och temadag för att uppmärksamma böcker, författare, läsning och tillgång till information över hela världen, instiftad av UNESCO.

Här firar vi som en vanlig dag. Läser ungefär lika mycket som vanligt, det vill säga när vi hinner och kommer åt. Men det är klart att vi vill hylla boken!

Dottern gjorde en modellbokhylla (se ovan) av gammalt kartongpapper, inspirerad av Caine’s arcade-filmen. Jag tycker att modellen blev så fin att den skulle vara med här i bloggen – och filmen bör inte missas, ifall du gillar barn, kreativitet eller entreprenörskap. Ämnet är inte böcker, utan spel, men både böcker och spel talar till kreativitetsådran, som jag ser det.

E:s bokhylla är också ett spel. Tricket är att bära den så långt som möjligt utan att böckerna ramlar ur hyllan. Hon har alltså gjort små böcker i papp, som står i hyllan. Böckerna har olika innehåll; här nedan syns till exempel en bok om blommor …

Påskris och äppelblom

Eftersom vi alltid brukar vara ganska sena med att beskära äppelträden (och vi beskär dem försiktigt, och vi brukar få rikligt med frukt ändå), och eftersom jag gillar blommor mer än fjädrar, så brukar vårt påskris se ut så här:
Det varar bara några dagar, men det gör mig ändå alltid glad. Glad blomvår på dig!

Böcker som skapar läslust

Sonen har tidigare inte haft samma läslust som resten av familjen. Han tycker inte att det är så lätt att sätta ihop bokstäverna till ord. Det tar tid, kräver stor möda. Därför har han också svårt att komma igång med eget läsande.

Då blir det extra viktigt att boken ser lockande ut. I första och andra klass gillade han bara att enkla faktaböcker när han skulle läsa själv. Nu i tredje klass börjar det lossna. På egen hand har han nu läst Spiderwick (med motivation att han skulle få se filmen när han högläst boken klart för mig) och Jo Salmsons De stulna barnen.

Vi har alltid läst mycket högt, och favoriter för att få honom att sitta stilla och lyssna har varit böcker som serien ocm Almandrarnas återkomst (när han var yngre) och nu Harry Potterböckerna (vi har nått början av bok fem, så vi har hållit på ett tag). Vi har också kikat in i Astrid Lindgrens fantastiska produktion för lite äldre barn, såsom Ronja Rövardotter och Kalle Blomkvist. Bland högläsningsfavoriter måste jag förresten också nämna Kate DiCamilo och böcker som Trollkarlens elefant, för allt jag har läst av henne är spännande och vackert på samma gång, barnen har gillat dem lika mycket som jag. Hennes historier fångar magiskt in lusten att få veta hur det går och böckerna är lätta att högläsa.

Omslaget spelar bevisligen roll

Med allt det här som bakgrund har jag känt mig ganska säker på att Mio min Mio skulle passa sonen bra för egenläsning, men varje gång den har glidit fram vid sidan av andra böcker har han ratat den.

Nu handlade jag pocketböcker och köpte nyutgåvorna av Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för att ha som present i ett annat sammanhang, till ett annat barn. Då såg han Mio min Mio med det nya omslaget av Peter Bergting (se bild här ovan i detta inlägg).

”Va, är det en sån bok?”, utropade sonen, med lysande ögon. ”Varför har du inte sagt nåt? Jag har inte fattat att Mio min Mio är en spännande bok.”

Så nu har han börjat. Man ska väl inte rekommendera pocketböcker till en ovan läsare, för då är ju kombinationen av luftigt satt text och bilder en viktig del av läsupplevelsen, men han är ju inte helt ovan, och han är nio år.

Och det viktigaste var ju att han blev SUGEN på att läsa den. Det känns som att det funkar. Så tack, Peter, och tack, Rabén & Sjögren.

Så här såg omslaget ut i originalutgåva, vilket uppfattades som ”inte en sån bok”, enligt sonen … Kanske lite för mild och snäll, kanske lite för mycket frisyrer från 1970-tal obestämt decennium under 1900-talet?

Motivationen att få ta del av historien har nu äntligen blivit så stor att bokstäverna inte längre upplevs som ett hinder. Jag väntar med att hurra högt, och jag följer ivrigt hans läsning i smyg genom att vara närvarande men utan att störa.

Lego

Armour, weaponry, and gear shop.

Sommaren är ett äventyr

 

En bild av förra veckan

En del regn och en del sött. Så smakar sommaren.