Category Archives: Nutidsreflektioner

Om medier, data, miljö och kommunikation – nutidsreflektioner från den del av luften mitt företag andas.

Formex vs Bokmässan

När jag går på Formex tänker jag ”Herregud vilken otrolig massa prylar, så mycket som är helt förbaskat onödigt.” Även om det är mycket som är roligt, snyggt, kul, inspirerande.

IMG_6830

När jag går på Bokmässan tänker jag ”Herregud vilken fantastisk mängd böcker, hur ska de nå ut till de personer som borde läsa dem, så mycket som är helt fantastiskt makalöst.” Även om det är samma typ av överflöd. Men jag ser liksom en användning för allt.

Böcker

Jag antar att det borde säga mig var jag hör hemma.

(Båda bilderna är från Formex 2013.)

Annonser

Idéer för en köpfri månad

Man samlar på sig saker. Men använder man dem? Många saker ligger bara och dräller, och månaderna innan vintern övergår i vår är den tid jag är allra tröttast på det jag har i högar och garderober. Vill byta ut, skaffa nytt.

Men vad hjälper det att byta ut och skaffa nytt? Det blir ju bara snart till gamla saker, som ligger drällande på samma sätt. Bättre då att bromsa skaffandet. Passa på att rota och rensa. Jag vill, jag tror att jag ska! Dessutom vore det ytterst lämpligt, ekonomiskt, eftersom jag var ledig alla mellandagar och inte har fakturerat något för mina januarijobb ännu.

Februari kan bli min köpfria månad. Ännu har jag faktiskt inte handlat något.

Undantag:

Jag tänker göra undantag för 1) vettig mat, 2) kloklippning för kaninen, 3) bensin &/eller tågbiljetter samt 4) tapeter och färg eftersom vi äntligen ska tapetsera om i hallen.

I övrigt borde vi klara oss på det vi har.

Tips att använda

– Rensa igenom garderoben. Behåll kläderna som går att använda, gör en hög för laga & stryk så att vissa saker blir uppfräschade, gör en hög med kläder som sällan används och låt dem få ett nytt liv under några dagar för att prova andra stilar än vanligt, och ge bort resten, förutom det som är helt utslitet = kasta.

– Läs böcker från bokhyllan och biblioteket. Inget köpa. (Oj, shit, det är bokrea. Kanske kan jag få göra ett undantag här, om jag är duktig med resten).

– Pynta med naturmaterial. Läste det här tipset på en blogg om att ta en köpfri månad … som om jag brukar pynta så mycket … men jag har ju lust ibland. Kan skippa färska snittblommor ett tag till och ta in plommonträdskvistar i stället. Fina stenar … Kanske det. Jodå.

– Skor … Putsa! De flesta ser inte helfräscha ut, men jag hatar att köpa skor, så det gör inget.

– Godis och choklad … Ja, det blir svårast att inte köpa. Lovar att köpa lördagsgodis åt barnen, men sedan får det vara. Kan nöja mig med apelsiner och morötter (det kan ju räknas in under vettig mat).

– Hemlagat i stället för jobbluncher.

Vad handlar jag mer?

Javisst, ja, ett USB-minne behöver jag. Det kommer jag att låta mig köpa. Men inget annat, inget extra.

Okej. Då kör vi då!

fint trassel

Foto: trasslig blomma i ett fönster som inte behöver pyntas. Däremot putsas, men det är en annan fråga. Februarisolen blir fin när den filtreras till ett mjukare dis. 🙂

The goal of a good book

Nu har jag gott om inspiration att läsa bloggar, apropå initiativet #blogg100, där ett mycket stort antal personer valt att satsa på att skriva minst ett nytt inlägg varje dag i 100 dagar. Det skrivs mer, och inspirerat känns det också. Oj, så många de är!

Sedan finns det andra de som skriver ungefär minst varje dag, ändå. Ett antal #blogg365, om man vill se det så. Som min vän the Queen. Och Monster-Karin. Och just nu jag, på 365 days of storylog, om jag lyckas. Vi kan kanske haka på, om vi vill, men jag har inte gjort det. Känner det som att jag har min utmaning klar ändå.

Idag hittade jag ett citat hos Seth Godin (han borde väl också höra till #blogg365, förresten?). Han skriver om behovet av ”slow media”, långsamma media, mitt i dagens medialandskap. Som jag läser hans text kopplar jag direkt till kvalitetsbegreppet – som många på #blogg100 pratar om, men som jag och Jenny också just har diskuterat när det gäller utveckling av eget skrivande.

Godin skriver ungefär att idag, när det finns ett obegränsat utrymme för att uttrycka sig med obegränsad längd, så är inte målet längre att vara ännu snabbare eller att höras ännu mer. (Han pratar om podcasts, men jag tolkar det som att hans resonemang lika gärna kan handla om andra uttryckssätt). ”Instead, the goal, like the goal of a good book, is to say something worth saying, and to do it in a way that’s worth waiting for.”

the-goal-like-the-goal-of-a-good-book-is

Målet, precis som målet för en god bok, är att säga något som är värt att säga, och att göra det på ett sätt som är värt att vänta på.

Där har vi väl kvalitetsbegreppet i ett nötskal. Eller i en pudelkärna. Det är målet, och argumentet, för att lägga ner den tid som krävs för att göra en bok. Eller läsa en bok. Eller fila på några rader i en dikt, tills man inte kan fila mer.

”Vem är väl jag att tro att jag ska kunna skriva”, är ett självtvivel som ständigt återkommer till mig, och slutsatsen är att det inte handlar om det, det handlar om ifall jag själv tycker att det är värt att hålla på, tills jag tycker att jag har fått fram det jag tycker är värt att säga, på ett sätt så att det är värt tiden att ta det till sig. Detta vill jag komma ihåg, från och med idag.

I vila

Funderar på att använda den här bilden som profilbild över sommaren. Den är tagen i maj, de där dagarna då det var sommarvarmt, och jag faktiskt hann upp i hängmattan för ett tag. Det är ungefär så ledig jag är, från internet, i alla fall.

Ibland får jag lust att koppla upp och skriva, spara tankar, minnen och foton. Men det blir inte nedskrivet just då, och då får det antagligen vara.

Det finns bilder från Stockholmsveckan och app-kollot – jätteroligt, men aningen tröttsamt att vara i storstaden, lyxfrukostar på Stockholmscaféer, solsken, människomyller, promenader, tunnelbana, spårvagn och museiturer. Det finns minnen från Madonnakonserten med vänner i Göteborg. Det finns funderingar inför hösten, skrivlust och läslust, till och med jobblust men först en hel del ledighetslust. Det finns minnen och tankar om sommarkvällar och eftermiddagsfikor och Ordbruksnoveller och vännerna man hinner träffa, liksom vännerna man inte har lyckats boka in.

Det finns Gotlandsresa med glasscafé, fornsal, snabbshopping och foton från kärleksporten i ringmuren i ett sommarregnigt Visby. Det finns hamnbad och barnens hopp över vågorna vid Faludden, smörgåskastande och jordgubbar med socker och rinnande grädde, grisvänner, fårvänner och äventyr med förrymda kaniner på Bottarve. Det finns hopp från piratbåt på badlandet vid Kneippbyn med misslyckad landning som orsakade sprickor i revbenen – aj! Så därför finns också ursäkter att inte måla hängrännor eller utepyssla, så som jag hade tänkt mig nu under högsommaren. Det finns sovmorgnar till klockan tio, vilket jag njuter av, och behöver.

Det finns ett tjugotal utlästa böcker, varav de flesta mycket korta, såsom serieböcker (och då menar jag bildliga serier, inte serier som bok 1-2-3…). Favoriter i sommarskörden är den här, den här och den här.

Det finns glädjen av att ha suttit ute på altanen med filtar och myggljus i spöregn och åska och läst ut de sista nittio sidorna av sjätte Harry-Potter-boken med båda barnen storögda och lyssnande. Det gjorde jag i går kväll. För ett år sedan läste vi den första av HP-böckerna tillsammans, och då hade lillasyster svårt att vara tyst eller lyssna flera sidor i taget. Nu fyller hon snart sju, och associerar till personer som nämnts i de tidigare böckerna, när de bara antyds av författaren med detaljer i förbigående. Hon har blivit en lyssnare. Och jag läser, njuter, ryser, skrattar, lyssnar med deras öron medan jag blir hes, för vi ska bli klara, trots myggorna och kylan som smyger sig på. Och vi blev klara när det hade mörknat, vid 23.30-tiden, jag beundrar deras tålamod. Jag drömde om högläsningen när barnen var små – nu är jag där, och vi gör oss den tiden tillsammans.

Jag är glad, den här sommaren, som alla somrar. Jag känner inte att jag räcker till, inte heller att sommaren räcker till, för att göra och leva och minnas allt jag vill. Men det är en bra sak. Ett bra liv. En bra sommar. Må väl!

 

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag är inte rätt person för uppdraget, men jag är gärna med på UNICEF:s bloggkampanj, som handlar om att sprida information om deras vaccinationer. Genom varje blogginlägg som ingår i kampanjen sponsrar Apotek Hjärtat vaccineringen av stelkramp för ytterligare 95 barn i världen. Det vill jag stödja.

Jag hittade info om det här på bloggen Deep Edition, men jag är sedan några år tillbaka med och stödjer UNICEF med 75 kr/månad som världsförälder (som jag nog har nämnt här då och då på bloggen). Vill du också vara med i kampen för varenda unge, så läs mer här: unicef.se/bli-varldsforalder. Det handlar om att ge barn över hela världen tillgång till vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Om du har en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn – läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj. (Kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg.) För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Tack för din tid, som du tog för att läsa detta inlägg, och hoppas att det gör någon nytta.

För varenda unge

Så pratar du med utvecklarna

Frontendutveckling:  Utveckling av gränssnittet, till ­exempel html, css och Java­script. Det som syns.

Backendutveckling:  Serverprogrammering, till exempel php eller dotnet. Det som sker bakom kulisserna.

Agil utveckling: Ett samlingsnamn för utvecklingsmetoder som är ”lättrörliga”. Agile betyder smidig, vig eller lättrörlig på svenska.

Scrum: En metod för att utveckla projekt i iterationer (upprepningar), ett ramverk för agil utveckling. Det finns hela tiden en lista över de ­saker som är prioriterade just nu. Ordet kommer från rugbyn, där det är ett moment när bollen sätts i spel.

Backlog: En lista över allt som är kvar att göra. Man kan hela ­tiden göra omprioriteringar och listan ska alltid hållas uppdaterad. Det som står överst i backloggen görs i nästa sprint. Ordet kommer från Scrum-metoden.

Sprint: En tidsperiod (kanske två till tre veckor). Efter den perioden har man något som är klart och som kan visas upp för kunden. Ordet kommer från Scrum-metoden. På svenska kan ordet iteration betyda samma sak, en tidsperiod med en början och ett slut. I slutet ska man vara klar med det man bestämde i början.

Definition of done: ”När jag har gjort det här är jag klar”. ­Ordet kommer från Scrum-metoden.

Daily standups: Projektgruppen ses en kort stund varje dag, helst på morgonen. Man pratar om vad som hände igår och vad som händer i dag. Ordet kommer från Scrum-metoden.

Skiss: Inom webbutveckling betyder det oftast ett Photo­shopdokument med layouten för webbplatsen.

Mockup: Kan betyda olika saker beroende på vem man pratar med. För en del är det synonymt med en prototyp. Innebär oftast att man har byggt ett klickbart, interaktivt webbgränssnitt med statisk html, en fejkwebbplats! Men det finns ingen logik bakom, ingen databas och ingen trafik som går fram och tillbaka.

Css: Cascading style sheets, stilmallar. Designinstruktioner som styr hur html-koden ska se ut.

Styling: Att skapa css. Färglägga sajten och välja typsnitt, bakgrundsbilder och proportioner.

Markup: Om du pratar med en person som bygger html är markup själva html-koden. Om du pratar med en designer kan det lika gärna betyda att designern har tagit sin skiss och märkt upp den med alla avstånd, alltså markerat att det ska vara tio punkter mellan ­bilden och texten,15 punkter mellan bilden och marginalen och så vidare.

Källa: Internet World

Skrapa på ytan vs djup: nyfikenhet som berör

Internet och media består i mycket hög grad av återberättande av vad som skedde alldeles, alldeles nyss. Det närs av ett driv, en hets, att få veta, som är ytterst mänsklig. Vad händer nu? Vad hände nyss?

Jag är absolut sådan. Det första dygnet efter jordbävningen i Sendai satt jag och följde twitterlänkar för att hitta rätt nyhetsmedier och göra mig själv en bild av omfattning och utveckling, så nära realtid som möjligt, både under dagen och natten (på natten vaknade ju Japan, och nyhetsbilder med de som räddats, övernattat i sjukhuset i Minamisanriku, med flera, kunde visas). För att få något som liknar kontroll över det ofattbara.

Och efter det kan jag dagligen följa uppdateringar, om tsunamins verkningar, om Fukushimas kamp  mot kärnkraftsläckage,  om Egypten, Libyen och Bahrain med flera länder, stora frågor som handlar om människors liv och om hur kamp för rätt till frihet och demokrati förenas med livsfara och får mänskliga övergrepp som svar.

Jag blir tyst, jag följer. Jag skapar inte, jag delar knappt, jag pratar bara en del om det med mina närmaste. Jag gör ingenting, mer än kanske skänker pengar till välgörenhet. Möjligen blir jag lite bättre på att öppna min dörr för att hjälpa en människa som ser ut att må dåligt, på att prata i tio minuter extra (jo, det var en man som dök upp, helt förvirrad, på mitt lilla kontor igår), men jag undrar ändå vad det leder till. Jag vet inte vad vi ska göra för att förändra världen, jag står inte enad och tillsammans, jag har inte hittat min väg, min ”cause”, mer än i det lilla.

Men i denna värld där vi själva klickar mellan nyhetsflashar och likasinnades reflektioner lika snabbt som vi kan läsa och blinka, vill jag  stanna upp och fånga ett par andra saker som har berört mig.

För något år sedan läste jag en bra artikel, som säger mycket till mig om det mänskliga mötet, på tidningen Fokus webbsida.

”Nyfikenhet är det främsta vapnet mot främlingsfientlighet.”

Min fars land.

”Vi är ju så mycket mer än amygdala. Vi bär på lika starka impulser av nyfikenhet, optimism och medkänsla. Nyfikenhet ger mig hopp.” skriver Martin Ådahl, i en personlig och egentligen ständigt aktuell artikel.

Jag tror att det handlar om det. Att tillägna sig nyfikenhet som en livsstil.

– – –

För någon vecka sedan såg jag dokumentären om Wikileaks på Dokument Inifrån, vet inte hur länge den ligger kvar på SVT Play, men kolla på den om du inte har gjort det och den finns.

Det är mycket i den som är berörande, men särskilt är det ett tillfälle, när soldaten Bradley Manning i en chat berättar att han kopierat och sänt vidare hemligstämplade dokument från Irakkriget som visar brottsliga handlingar (själva handlingarna är förstås också över alla bräddar upprörande, exempelvis den film som kom ut, som visar amerikanska soldater skjuta ner civila med barn i bilen, då de vill hjälpa en skadad man som blivit vittne till saker han inte skulle ha sett).

Manning berättar att han har sänt vidare dokumenten därför att ”I want people to see the truth regardless of who they are because without information, you cannot make informed decisions as a public.”

Lite senare säger han: ”I can’t believe I’m confessing this to you.”

Och får svaret: ”What’s your endgame plan then?”

”God knows what happens now. Hopefully worldwide discussion, debates and reforms.”, säger Manning. … Eller kanske är jag bara ung, naiv och dum, tillägger han senare.

Han väntar idag på en dom som kan ge upp till 52 års fängelse.

– – –

Ung, naiv och dum. Ord, idéer och människor ger mig ändå inspiration, lust och hopp. Så mycket bottnar i kommunikation, som bottnar i nyfikenhet. Men jag är väl tillräckligt gammal nu att veta att förändring går långsamt. Och jag är ändå tillräckligt optimistisk för att tro att det går framåt.

– – –

Vi lever i en värld där många kan veta så mycket mer än de kunde förut; där miljoner människor skrapar på ytan av betydelsefulla saker. Vad vi behöver nu är inte att stärka vår känsla av maktlöshet eller kollektiv skuld, vi får inte passiviseras, bara sluka all information och tappa hopp.

I denna värld tror jag att det som blir än mer viktigt är att fortsätta vara människa här och nu. Att i mötet med andra, också VARA ÖPPEN för andra. Att därmed kunna omvärdera och förändra sin egen etik, sin prioritering och sitt sätt att sortera i verkligheten. Våga riskera att göra både rätt och fel, våga VARA SÅRBAR, på samma sätt som barnet som säger ”sluta” när en kompis blir retad, på samma sätt som en medresenär säger ”nej, stanna” när en busschaufför kör innan den trasige mannen på bakersta bänken hunnit kliva av (jo, det hände förra veckan). Våga GÖRA, i nuet, i det som ligger oss nära, om det inte är något vi är särskilt lämpade att göra för dem som finns långt borta. Och på samma sätt behöver vi kunna säga, upprepa och lyssna till orden ”Jag förstår inte”, ”Jag undrar” och ”Hjälp”. Det gör oss klokare som mänsklighet och förhoppningsvis bättre på att förändra till det bättre.

Så det där med nyfikenheten … Jag tror att det är den som leder till att det skrapas vidare till djupet här och var, på fler och fler ställen i den värld där så oerhört mycket kan skrapas på ytan. Stora djup, små djup, saker som bottnar i viktiga mikrodjup som ”Hur mår jag” och ”Hur mår du” – och det viktiga här är att vi tar oss tiden att ta vara på det vi ser. Visst ser vi ständigt bevis för att den här nyfikenheten finns i människan.