Fritz Ståhl nätbokhandel

Detta inlägg är inte sponsrat. (Inga inlägg på min blogg är sponsrade.)

Det finns en nyligen återöppnad webbokhandel som heter Fritz Ståhl, som idag drivs av Litteraturmagasinet, och jag vill skriva en rad för att rekommendera den. Den har den där känslan, som jag vill att en bokhandel ska ha.

Den rekommenderar böcker. Skriver en hel del text om dem. Känns lite mer personlig: det känns verkligen att de som driver bokhandeln läser böcker. Och de kör bland annat veckans pocket för 9:-, vilket är ett roligt erbjudande för pocket som man kanske annars inte skulle ha läst. Därför gillar jag den.

Och jag länkar, för att ägarna ber fler personer att skriva och länka, via sin sida på Facebook, i en ovanlig och känslofyllt argumenterande text. Det hade jag kanske inte gjort om jag inte hade gillat Litteraturmagasinet från början, men nu gör jag det. Jag gillar AdLibris också, jag kommer säkert att fortsätta handla ibland även där, och att ibland köpa mina Kindle via Amazon, OCH gå ut och lokalhandla i den Akademibokhandel som ligger i vår lilla stad. Och förstås på plats i Science Fiction-bokhandeln, som jag tycker är ett helbra koncept. Men jag gillar mångfald. Och jag gillar bokhandlar. Så heja, Fritz Ståhl, jag kommer säkert och handlar hos er snart. När jag har pengar. =)

#17 #blogg100

 

Annonser

Läxor

Läxor kan verkligen suga musten ur en kväll. Två barn. Den ene hade läst på geografin, men sparat svenskan till sista dagen, och har kvar engelska glosor som egentligen är till i övermorgon, men som brukar kräva två dagar för att de ska sitta kvar i huvudet. Detta gjordes, under stort pustande och stön. Den andra hade halsont förra veckan och jobbade nyss raskt ikapp sin matte och sin svenska, men så var det ju en svenskläxa utöver detta också, som blev ihågkommen först vid läggdagstid. Nu hade hon ju läst texten två gånger redan, och den skulle läsas tre, så det var ju ingen fara. Men sedan skulle det skrivas meningar och ritas fruktsallad – och det kan ritas, noggrant, med rätt färger och rätt frukter, och nåde den som råkar rita en jordgubbe när det står att det ska vara favoritfrukter … (vilket läraren säkert inte har någon synpunkt på, men barnet – barnet vill göra rätt och ställer krav på sig själv, och vill faktiskt inte göra det som är emot instruktionerna, ”för vad är det för idé att göra något om man inte gör det rätt”. Och jag säger ”gör det som du vill, gör det på ditt sätt” och hon suddar och ritar om två gånger till innan hon blir nöjd och säger ”det här är mitt sätt”.) Tror att jag har tänkt på läxor från klockan 18 till kl 21.30 idag.

Min text här handlar nog inte om läxornas vara eller inte vara – fast jag vet att det är en het debattfråga. Mitt inlägg är bara en bekräftelse på att läxor tar tid. Det här är en normal vardagskväll att räkna med, och jag tror att båda våra barn mår bra av sina läxor, på var sitt sätt.

Den ena får skriva och skapa under arbetsro, hemma, och när hon inte lägger för mycket press på sig själv så märker hon hur meningarna nästan skriver sig själva, jag ser att det gör henne glad. När hon ska läsa vissa texter flera gånger, enligt instruktionen, så tramsar hon loss ibland och läser med lustiga röster, eller sjunger texten, för att det ska kännas mer meningsfullt, men aldrig att hon skulle låta bli att göra som det står.

Den andre får en nödvändig repetition av vissa saker, som glosor – jag, som ändå har haft ganska lätt att lära, har svårt att förstå hur man kan lära sig ett språk (inklusive både uttal och stavning) utan att då och då nöta in en lista med glosor. Men jag vet att det finns många olika lärstilar, så det finns säkert vägar som passar andra bättre. Dock – tills vi hittar dem – så behöver sonen nöta in sina glosor. Det görs, men inte utan protester, och ofta med resultat att någons (mitt eller någon annans) tålamod tar slut ett par gånger, vi får ladda om, och sedan köra om igen.

Och jag vet att jag absolut inte har det svårast. Vi är två vuxna i familjen, vi har dagjobb och oftast inte kvällsjobb, vi har en lugn miljö omkring oss. Vi har barn som oftast håller sams, biter ihop och laddar om, även om det ofta blir bråk kring vem som pratar när och vem som stökar hur, när läxorna ska göras. Vill bara säga det – att läxor tar tid. Och att det ska bli intressant att se hur jag som förälder kommer att hantera kvällarna under högstadiet och gymnasiet … Man lär väl så länge man lever.

Ett slarvskrivet blogginlägg, #16, i #blogg100.

Kallocain på öppet arkiv

Vi avbryter skrivandet för ett viktigt meddelande hittat via Twitter.

Kallocain tweetHar inte hunnit se den än, men eftersom boken Kallocain av Karin Boye var en god läsupplevelse förväntar jag mig kvalitetsfilm. Kallocain visas alltså i två delar på Öppet arkiv, inspelat 1981, med Sven Wollter som Leo Kall, Helena Brodin som hans fru Linda, och jag ser bland annat fram emot att se Per Oscarsson i rollen som Försöksperson 135.

Dessutom känner jag att min kropp behöver lite helgledighet, i stället för skrivande just nu. Så skrivandet blev kort, och kort är också bra.

# 15

Hårt arbete främjar …

Apropå gårdagens inlägg kom jag att tänka på ett späx-citat. Ja, jag kan tänka på många från föreställningarna, men just det här stod utskrivet på ett A4-papper som var sparat i dekorchefernas pärmar, och som gått vidare från chef till chef sedan jag vet inte när.

”Hårt arbete, tidigt uppe och sent i säng
främjar hälsa, kraft och välstånd
samt förhindrar månget tillfälle till synd.”

Det var lite roligt, med tanke på hur hårt vi alla jobbade veckorna innan späxet hade premiär på teatern, och med tanke på att flera par från högskoletiden bildades alldeles precis just under denna tid … Däribland O och jag. Vi var nog ganska många som skrattade åt de där orden.

Jag undrar vem som lade citatet i pärmen, varför, och hur länge sedan det var. Nu när vi har råkat börja prata om späxtider på Twitter, så kanske det finns någon som vet? Någon som har sett citatet förr?

(Jag har skrivit det ur minnet, så det är förmodligen inte ordagrant citerat.)

#14

Dekorbyggardagar #tbt 1994

Fortsätter i #blogg100 med #tbt, throw-back-thursdays … Här är ett par minnesbilder av mig när jag var dekorchef i Wexiö Späx, 1994. Rekvisitachef var Jenny, och det var så vi på allvar lärde känna varandra.

Det är alltså tjugo år sedan. Känns lite svårt att tro. Dekoren som syns på bilden kommer från späxet Snövit och ska föreställa övervåningen på ett ganska sjaskigt hotell/värdshus, som drevs av Jägaren, förstås. Jag var så lycklig när jag hittade och lyckades få köpa loss de där stålvagnarna på hjul, som gjorde att vi kunde bygga en övervåning, och samtidigt snurra på dekoren så att det blev ett Euro-Disneyland-hotell på andra sidan. Tapeten fick vi i en färghandel, den var osäljbar på 1990-talet (kunde nästan vara modern nu igen!). Jag minns förresten att vi tyckte att den var så härligt ful att vi också använde den för att tapetsera för en kompis dörröppning och fönster medan han sov, den natten han skulle fylla 30 – vilket vi tyckte var gammalt och värt att fira. Fniss.

DekorByxorna jag har på mig är mina målarjeans, som redan då hade ett stort hål på knäet. Det är därför jag står och håller ihop hålet, antar jag. Jag tror faktiskt att jag har kvar de där jeansen någonstans. Idag kan jag le åt att min pose inte är helt olik den som syns på tavlan i bakgrunden, dansösen, som vår vän Christina (som syns på nästa bild här nedan) ”slängde ihop” på en masonitbit under kvällen. Jag fattar inte att hon inte målar mer än hon gör. Men jag är glad att se små glimtar på Facebook med vad hon gör på väggarna i sina barns rum – det är fjärilar och Minecraftmålningar i helväggsformat, med mera, så lite är hon igång.

Också på den tiden sysslade jag mest med planering, ritade upp och tänkte, och lyssnade och ändrade, och fixade verktyg så att sakerna blev gjorda. Jag snickrade lite grann, men jag var inte den som höll i penslarna. Intressant, det är ju så jag gör fortfarande, till exempel i Letraspace. Jag gillar att klottra och tänka, jag gillar papper och material och doften av färg, men jag är inte den som på allvar har tålamod att få bilder så som jag vill ha dem. Däremot att styra till hela scenen som jag vill ha den. Det var kul!

Och här nere har vi Christina med en julstrut. Pointy hats period?spaxjulfestOch jag. I studentoverall. Oj, vad mycket hår man ser ut att ha när man har det uppklippt men utväxt med 1990-talslockar. Burr, burr.

Jag kan inte lista ut exakt vad vi gör, men jag tror att vi har fest. Det var roligt med späx. Ingenting var omöjligt, och gjorde vi något som bara fick en människa att le eller skratta en gång till, så var det värt det, sa vi. En bra devis att leva efter, kanske?

Dags för några frågor igen

För att hålla tempot uppe, och för att hålla #blogg100 i gång, kör jag fem frågor från listan. Jag skriver spontana, säkert inte alltför genomtänkta svar. Nog med ursäkter – döm mig inte – snabbt ska det skrivas.

  1. Why are you, you?
  2. Have you been the kind of friend you want as a friend?
  3. Which is worse, when a good friend moves away, or losing touch with a good friend who lives right near you?
  4. What are you most grateful for?
  5. Would you rather lose all of your old memories, or never be able to make new ones?

Fråga 1: Varför är du du?
När jag var tonåring klippte jag ur en vers ur en tidning en gång, för att jag tyckte den var rolig. ”Rosor är röda, violer är blå. Jag är schizofren, det är jag också.” Varför är jag jag? Jag är jag av många anledningar. Född sådan, uppväxt si och så, miljö och omgivning har bidragit till att forma mig, så klart. Jag är också många jag, jag hittar olika sidor av mig själv i olika miljöer. Ibland kan det få mig att känna mig flerdelad, jag vill inte känna mig falsk, men jag kan ändå tycka att det är ett för positivt uttryck att säga att jag är flexibel. Anpassningsbar. Jag känner mig som att mitt jag är ganska flytande, jag har lätt att uppslukas här och nu, i flera här och i flera nu. Jag har läst delar av min sambos sociologiböcker, som Goffman, Jaget och maskerna (men aldrig orkat läsa hela, konstigt nog) och känner igen mig. Så svaret blir nog det flummiga ”Jag är inte jag, jag är många jag. Av många olika anledningar. Och i det stora hela är jag nöjd i det, även om jag känner mig otillräcklig. Att känna många jag är att känna sig otillräcklig, men det är också att bejaka en strävan, att alltid vara i rörelse. Jag är jag för att jag känner mycket med många, i stort och smått, och jag är alltid i rörelse.”

2. Har jag varit den sorts vän som jag själv vill ha som vän?
Jag vet inte. Jag är nog en ganska lugn och stabil och inte så särskilt initiativrik vän, jag känner det som att världen går snabbare än jag och jag väntar in, finns där, och reagerar i högre grad än jag styr. Och då är det förstås bra att ha vänner som själva tar initiativ till kontakt eller kommer med idéer ibland, annars skulle jag bara sitta där under min korkek och känna mig asocial. Men jag tror att jag är en trofast vän, som aldrig tvekar att göra det jag kan när jag uppfattar att något är allvarligt viktigt för en vän, och som aldrig sviker ett förtroende. Och det i sin tur är egenskaper jag uppskattar hos en vän tillbaka.

3. Vilket är värre, att en god vän flyttar eller att förlora kontakten med en god vän som bor nära dig?
Jag upplever vänskap som något långsiktigt och kanske till och med intuitivt. Det är inte avgörande var man bor. Vänskap finns där över tid, både om det går tio minuter och tio år mellan att man träffas. Jag tror att man kan knyta an till sanna vänner igen ganska snabbt, även om man har varit ifrån varandra. Därför är det inte det värsta som kan hända, om en god vän flyttar. (Dessutom brukar det vara jag som flyttar. Förlåt.)

4. Vad är du mest tacksam för?
Mina barn. Det tänker nog alla som har barn. Jag är överraskad över att de är så fina, snälla och egensinniga individer som utvecklas på var sitt sätt och är så mycket bättre än jag förtjänar. För det känns ju som att man aldrig kan ge sina barn tillräckligt, aldrig kan skapa den lycka man önskar dem, de måste hitta sina vägar och skapa den själva. Här står jag som förälder i all min vänliga rörighet och förvirring, och kan bara ge dem kärlek. Och ibland ser de den inte ens. Men ibland gör de det. Och jag är faktiskt så tacksam bara över att få finnas när de finns.

5. Skulle du hellre förlora alla dina gamla minnen, eller aldrig någonsin mer ha förmågan att skapa nya minnen?
Vad är det för en fråga? Det är väl ett ganska omöjligt val? Nej, jag skulle inte vilja förlora mina gamla minnen, det vore tråkigt för alla dem jag har byggt upp relationer med under livet att mista det vi har byggt upp. Men jag brukar i högre grad tänka framåt än att vila på det som är gjort, jag vill ständigt lära mig mer, uppleva mer, så jag tror att det är ännu viktigare för mig att skaffa mig nya minnen. Och jag kan ju skaffa mig nya minnen tillsammans med de människor jag har gamla relationer med, så det borde vara det bästa alternativet att ha kvar den förmågan. Men egentligen har jag ju ganska dåligt minne – så hur var frågan, nu igen?

#12

Flera ord som bara finns i vissa språk

Igår skrev jag om tolv ord som bara finns i ett fåtal språk. Användbara ord, som nunchi (koreanska) och madrugada (spanska). Här kommer några till.

Yuputka (från ulwa, ett indianskt språk)
Betydelse: Känslan av att något kryper utanpå ditt skinn. Ungefär som tuppskinn, men mer som om du vore ute alldeles ensam i mörkret och kände någon eller något stryka förbi och beröra huden.

Slampadato (italienska)
Betydelse: Ordet sägs beteckna en person som är beroende av att sola solarium.

Luftmensch (jiddish)
Vilket underbart målande ord. Betydelse: en opraktisk drömmare som inte direkt har någon inkomst eller sysselsättning.

Iktsuarpok (inuitiskt)
Betydelse: När man väntar på att någon ska komma, och ideligen tittar i fönstret eller går ut för att kolla om de har kommit än, då upplever man känslan iktsuarpok.

Pana Po’o (hawaiianska) 
Betydelse: Att pana po’o-a är att klia sig i huvudet när man försöker komma ihåg något som man har glömt. Ett verb. Sluta pana po’o-a.

Boketto (japanska)
Betydelse: Att stirra rakt ut i luften utan att se eller tänka på något särskilt, så som man gör när man omedvetet drömmer sig bort.

Betsubara (japanska)
Betydelse: Ungefär ”åtskild mage” eller ”extra mage”, för att beskriva en kvinna som alltid har utrymme för att få i sig dessert.  

Litost (tjeckiska)
Betydelse: den plågsamma känslan man kan få vid den plötsliga insikten om hur eländigt något är som man skäms för.

Desenrasçanço (portugisiska)
Betydelse: att ”trassla ut sig själv” ur en jobbig situation, genom att improvisera; att göra en MacGyver. En mycket bra egenskap. 

Zhaghzhagh (persiska)
Betydelse: Ljudet av någon som hackar tänder på grund av att hen är mycket frusen, eller mycket arg.

Det var allt för idag.

#11