Tag Archives: gunna grähs

Gunna Grähs – jag förstår dig nu!

Jag läste för ett tag sedan i boken En fanfar för bilderboken, som jag hittade och spontanlånade på biblioteket. Gillade den!

Några citat, i det här fallet ur en av texterna skrivna av illustratör, konstnär och berättare Gunna Grähs:

”Barnet söker efter mening utifrån sina egna villkor. Och ingen kan i förväg avgöra vad som kommer att skapa intresse. Barn är individer. Men de är också växande, med allt vad det innebär. Förmågan till inlevelse, upplevelse och utlevelse kan vara ändlös, men referenser och erfarenheter är ännu begränsade. Och barnhjärnan är ännu under utveckling.”

”När forskare t ex hävdar att det lilla barnet saknar insikter om djupverkan i bilden – då innebär det faktiskt att det centralperspektiv vi alla sliter så hårt för att bemästra egentligen är ganska bortkastat. /…/ Själv älskar jag slagskuggor, jag behöver dem för att gestalta starkt ljus och rumslighet. men små barn tycks vilja läsa skuggan som en betydelsebärande form. En unge sa en gång: ”titta, hon står på en pepparkaksgubbe!” För mig innebär det här värdefulla insikter som man kan förhålla sig till i berättandet. Jag tar inte bort skuggan – jag behåller den när den behövs för kompositionen och uttrycket. Men jag excellerar heller inte i den. Jag tonar ner den, jag kanske ställer en kartong äpplen på den. Jag förstärker i stället det reella skeendet runt omkring den.”

… och på det sättet tror jag att Gunna Grähs lär barnet att läsa skuggor i bilderna. Jag tror att hon lär barnet allt möjligt. Kanske till och med ganska ofta saker som gäller skuggsidor, faktiska och metafysiska, eftersom hon aldrig drar sig för att skildra konflikter, ilska och andra starka känslor.

Jag förstår det nu.

Jag minns att jag var liten och blev orolig av hennes bilder, som jag framför allt såg i tidningen Kamratposten. Jag frågade mamma ”Varför har de med henne i tidning efter tidning, när bilderna är så fula och människorna ofta är så arga?” Mamma tittade på bilderna ett tag och sa sedan lugnt ”Det kanske är något annat barn som behöver dem.” Jag undrade lite över det där. Vilka andra barn skulle kunna behöva de där konfliktfyllda bilderna? Hur såg de barnen ut? Hur läste de – läste de för att bli arga?

”Det sättet att teckna och läsa bilder kanske inte är rätt för dig, just nu, men det kanske är rätt för någon annan”, sa mamma klokt, så som jag minns det idag i alla fall. Å andra sidan tror jag att hon vid något annat tillfälle ondgjorde sig över någon konflikt med öl- eller spritflaskor på bild, och tyckte att ”det där” väl inte var något man behövde visa för barn. Så det fanns ändå en moraliserande bild kring vad som borde vara med i barnlitteratur, och själv var jag ytterst ordning- och moraluppskattande, jag tyckte nog att till och med Pippi var jobbigt bråkig.

Betydligt senare träffade jag en konstnärlig kompis, och jag märkte att vi tyckte lika om en del av de saker vi hade läst som barn, så vid något tillfälle ondgjorde jag mig över Gunna Grähs och hennes bilder.

Hon sa ungefär ”Jamen, de var väl härliga! Hon är så bra på att lyfta fram kantighet och känslor. Hon är på något sätt en förebild för mig i det jag målar.”

Vi pratade inte om det mer, och jag tänkte att hon hade fel.

Gunna Grähs, jag har förstått nu. Det känns som att du alltid har gjort din grej, medvetet och konsekvent. Det ska du ha all heder för!! Och till slut har jag lärt mig läsa, jag som har läst ord sedan jag var fyra år, och som alltid har tyckt mig själv vara hyfsat vidsynt – precis nu har jag lärt mig något av det viktigaste med att läsa berättelser i bilder. Att man alltid kan lära sig att se mer. Identifikation med olika känslor och sinnestillstånd behövs. Och vi människor är som barn, så länge vi är nyfikna: ständigt lärande, ständigt växande.

Annonser