På Jennys blogg hittar jag en jättebra text om att ta barnlitteratur på allvar och jag blir inspirerad av ett citat av Isaac Bashevis Singer, som Astrid Lindgren tydligen nämner i sin bok ”Det gränslösaste äventyret”.
”Det finns femhundra skäl till varför jag började skriva för barn, men för att spara tid ska jag bara nämna de viktigaste:
- Barn läser böcker, inte recensioner.
- De bryr sig inte om vad kritikerna säjer.
- De läser inte för att finna sin identitet.
- De bryr sig inte om psykologi. /…/
- De älskar intressanta historier, inte kommentarer och fotnoter. /…/
- De väntar sig inte att deras älskade författare ska rädda mänskligheten. Unga som de är vet de att det inte står i hans makt. Bara vuxna har såna barnsliga illusioner.”
Barn vet att fantasi är fantasi – och för barn räcker det. Så tolkar jag det, i alla fall. För många vuxna är fantasi konstigt, och det blir något att fundera över hur man ska förhålla sig till.
Jag tror på historier. Alltså att det räcker med historien i sig – utan en sanning eller en högre mening. Även i det lilla finns det stora. Men samtidigt skapar det enorm prestationsångest att tänka att min egen historia, den jag skriver, ska vara så bra att den ”räcker”.
Att närma sig att skapa konst – ett verk som står för sig själv – och som var och en har frihet att lägga in sina egna meningar och innebörder i, känns svårt. Jag känner en rädsla för att inte klara av att fullborda historien, att den blir tom, innehållslös. Det är lättare att närma sig skrivandet genom att söka regler, struktur, teman, viktiga saker att säga. Samtidigt tror jag att det är en övningssak (och kanske en vuxenboks- eller fackbokslitteraturskada).
Det gäller att skriva och skriva igen, tills verken står för sig själva.
Glömma sig själv. Låta texterna bli större – eller mindre – eller i alla fall annorlunda än författaren.
Den som läser får läsa av de skäl han eller hon vill.
Även – ja, kanske framför allt – barn.
Trotsig Frizon 
En av mina kursböcker till barnbokskursen heter faktistk Skriv om och om igen – så jag tror på det. Det och något du skrev i ett mejl för lite sen – att man lätt tappar skrivarnerven när man ”äntligen får” skriva mycket och uppdraget så att säga ligger framför en att bita tag i. Men att man skriver ändå, bara gör det – och sen får ”nerven” infinna sig när den är redo.
Annars är jag rätt nervös för skrivandet av det där själet att jag sällan haft så svag skrivlust som just nu. Jag tror att det är prestationsångesten och det där som jag skrev om för några veckor sen att det är det mest skrämmande man kan göra att faktiskt pröva sin dröm – därför att man riskerar att förlora den, upptäcka att den inte bär.
Men – ”Skriv om och om igen” var det ju…!
Ja, klokt, instämmer i ”Det mest skrämmande man kan göra är att faktiskt pröva sin dröm.” Leva sin dröm. Så hjälpe oss … Nu kör vi! 😉