Gilla-gilla bibliotek

I fredags hade jag en utmärkt upplevesedag i huvudstaden. Efter lite arbete skulle jag gå och hämta biljetter till Operan och sedan till Kungliga Biblioteket, men det visade sig att jag har haft fel i hela mitt liv – det jag trodde var Kungliga Biblioteket är i själva verket Stockholms Stadsbibliotek, Asplundshuset.

Så jag gick fel. Men det gjorde inget.

Det är en sådan snygg byggnad.

Det står ju Stockholms Stadsbibliotek på skylten.

Här är trappan upp till Rotundan, det stora rummen med bokhyllor som sträcker sig flera våningar upp.

Vill ha en sådan här Science Fiction-hylla hemma hos mig …

Jag hade inte tid att stanna så länge och utforska, men det ska bli fler besök till det här huset, jag lovar. Gillade också att se en bekant bok i Nya-böcker-hyllan: på nedersta raden i mitten lyser Fredrik Häréns bok De icke-synliga ut sin gröna, yin-yang-liknande symbol. Boken är speciell, inte bara för innehållet, utan också för att bokens pärmar inte bär någon synlig titel. Och för att den är en bok med ett eget ledmotiv. Sångtexten och musikvideon har flera referenser till boken som du märker om du har läst den. Den typen av projekt gör mig glad.

Gilla-gilla Pocketshop också …

Jag blir också glad av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld, som är den nyutkomna uppföljaren till boken Cirkeln. Svensk urban fantasy och ungdomsroman i ett, och en mycket välskriven sådan – jag inhandlade den på Pocketshop på Centralen på vägen hem, och läste klart den inom ett dygn. Den kändes mer som en helhet än Cirkeln, och wow att klara att skriva hela avsnittet där huvudpersonerna måste gå några dagar i varandras kroppar, utan att det blir obegripligt att läsa. Skickligt!

Inte-gilla, men gilla ändå.

Jag, som sällan känner avundsjuka, är lite avis på dem som har skrivit klart en bok, särskilt när de har skrivit en bra bok. När jag tog upp Cirkeln för läsning förra året, så hade jag skrivit början på en ganska enkel, fantasyinspirerad bokserie om och för barn i cirka 9-12-årsålder. Jag läste Cirkeln, gillade den, men blev nedslagen, därför att vissa element påminde om saker i mitt bokmanus, även om det också fanns väsentliga skillnader.

Jag kan inte läsa andras bra böcker utan att referera till eget skrivande längre. Men jag njuter ändå av dem. Bitter-älskar-njuter. Ibland blir jag inspirerad. Ibland vill jag bara lägga ner allt skrivande och bara vara läsare för resten av mitt liv. När jag hade läst Cirkeln lade jag bort mitt manus och skrev vidare på andra saker. Sugen var tappad.

Sedan glömde jag bort det. När hösten kom tog jag fram mitt gamla manus och tyckte att det var en bra idé igen. Jobbade vidare. Det har jag gjort, så fort jag har kommit åt. Nu i maj trodde jag att jag nästan var klar. Och så inhandlar jag Eld, nu i lördags och läser den. Med glädje och stort intresse. Men sugen och stoltheten över mitt eget manus fick sig en hård smäll igen, någonstans i mellangärdet, så att luften tillfälligt gick ur.  Jag inser att de gamla spåren av likhet fortfarande finns där och att jag uppenbarligen glömde bort dem.

Eld kommer jag inte att glömma. Eld har satt ett eget spår, fördjupat mitt minne av Engelsfors och de utvalda och Cirkeln … Jag laddade om, i lördags och i söndags, för att hitta det som är unikt och särpräglat i den historia jag håller på att skriva och jag ser hur historierna skiljer sig åt och hur min ska fortlöpa (jag menar nu skillnader utöver att min historia handlar om och riktar sig till mycket yngre barn, vilket också är en väsentlig skillnad, men ändå – det känns viktigt, oerhört viktigt, att historien är egen, särskilt i en genre som fantasy). Jag har tagit upp min sug igen. Nu ska jag skriva ett egensinnigt manus till berättelsen om BaSN, som är en förkortning av bokens arbetsnamn. Jag hoppas och drömmer om att ni ska få se den boken i framtiden.

Dikt om föräldraskap från 2002

När jag läser Pias – Queen of Kammebornias – blogg, kommer jag att tänka på en sak jag skrev och lade långt ned i skrivlådan för ungefär tio år sedan. Då hade jag just fått barn och just lärt känna Pia.

Hon och min kompis Magdalena, som sammanförde oss, var och är inspirationsförebilder för mig när det gäller föräldraskap. Jag minns hur vi då, 2002, pratade om frågor som hur man får ihop livet när man vill så mycket, men också vill hinna bara vara? … särskilt när man är både förälder och samma gamla människa som man alltid har varit … Både Pia och Magdalena har alltid varit så bra på att ge svar genom att överge frågorna, bara njuta av barnen och livet som det är. De hjälper mig hitta de sidorna av mig själv.

Just nu läser jag som sagt om livet hos Pia som fram tills nyss väntade ett nytt barn, och livet blev till sorg, och jag har inte ord som räcker till, för sådana ord finns så klart inte. Ändå vill jag peka dig som läser här vidare, för Pia skriver så viktigt och vackert och klokt. Och så kom att tänka på den här diktsaken; när jag skrev den handlade den om att njuta av barnen, att inte kravbelägga, att låta dem växa fritt, njuta av dem och att släppa taget om de saker man inte kan styra. Den var inspirerad just av samtalen med Magdalena och Pia. Och vattenliknelsen känns kanske ännu mer aktuell nu när jag växt djupare in i mitt föräldraskap och känner ännu större ödmjukhet och tacksamhet över mina barn.

Att vara förälder

De är våra barn
De är livet självt, upprinnande ur klara källor
ostyriga som vatten
sprudlande som fontänstrålar
och som spegelblanka, fridfulla sjöar när de sover

Känslorna flödar snabbt över
som skratt eller gråt
Längtan kluckar alltid nära vattenbrynet

Vi kan hålla fram ett kärl
och låta det fyllas – sakta eller sekundsnabbt
av deras flod
Vi väljer storleken
men de styr sitt eget flöde
och vi håller hela tiden fram nya hinkar och byttor
för att fånga och lyfta och spara

Vi kan tvätta våra själar i deras skratt
och låta det rena våra ansikten

Men vi kan inte hålla dem i våra händer för evigt
de, våra barn, som är liv, som är vatten
de söker sig till oss som störtregn och vårregn
och guppar vidare som vågor
med andra vågor
där bara några nuddar den strand
där vi står kvar

Vi är föräldrar
Vi är vattenkannor
för livets flöde

Foto: Sonen S, på bilden nio år, i ro vid vattenbrynet där kanske en dag hans egna barn kommer att leka.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag är inte rätt person för uppdraget, men jag är gärna med på UNICEF:s bloggkampanj, som handlar om att sprida information om deras vaccinationer. Genom varje blogginlägg som ingår i kampanjen sponsrar Apotek Hjärtat vaccineringen av stelkramp för ytterligare 95 barn i världen. Det vill jag stödja.

Jag hittade info om det här på bloggen Deep Edition, men jag är sedan några år tillbaka med och stödjer UNICEF med 75 kr/månad som världsförälder (som jag nog har nämnt här då och då på bloggen). Vill du också vara med i kampen för varenda unge, så läs mer här: unicef.se/bli-varldsforalder. Det handlar om att ge barn över hela världen tillgång till vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Om du har en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn – läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj. (Kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg.) För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Tack för din tid, som du tog för att läsa detta inlägg, och hoppas att det gör någon nytta.

Världsbokdagen 2012 och kartongkonstverk

Ser på Twitter och Facebook att det är Världsbokdagen idag, den 23 april. Världsbokdagen är en fest- och temadag för att uppmärksamma böcker, författare, läsning och tillgång till information över hela världen, instiftad av UNESCO.

Här firar vi som en vanlig dag. Läser ungefär lika mycket som vanligt, det vill säga när vi hinner och kommer åt. Men det är klart att vi vill hylla boken!

Dottern gjorde en modellbokhylla (se ovan) av gammalt kartongpapper, inspirerad av Caine’s arcade-filmen. Jag tycker att modellen blev så fin att den skulle vara med här i bloggen – och filmen bör inte missas, ifall du gillar barn, kreativitet eller entreprenörskap. Ämnet är inte böcker, utan spel, men både böcker och spel talar till kreativitetsådran, som jag ser det.

E:s bokhylla är också ett spel. Tricket är att bära den så långt som möjligt utan att böckerna ramlar ur hyllan. Hon har alltså gjort små böcker i papp, som står i hyllan. Böckerna har olika innehåll; här nedan syns till exempel en bok om blommor …

Påskris och äppelblom

Eftersom vi alltid brukar vara ganska sena med att beskära äppelträden (och vi beskär dem försiktigt, och vi brukar få rikligt med frukt ändå), och eftersom jag gillar blommor mer än fjädrar, så brukar vårt påskris se ut så här:
Det varar bara några dagar, men det gör mig ändå alltid glad. Glad blomvår på dig!

Boktrailer om en växande legend

Redan när jag läste den första boken i Legenden om Morwhayle - Häxmästaren – blev jag förtjust i den egensinniga Malda, trots att den boken egentligen handlar om hennes bror. Och nej, det är inte brodern som är Häxmästaren, i stället försöker han hindra Häxmästaren från att återuppstå.

Malda växte upp med Häxmästaren och ser sig som hans dotter. Hon är alltså på den onda sidan – eller är hon? Vem står på rätt sida, det här är inte förutsägbart självklart, och det är en av bokens styrkor.

Boken är en ”glatt stökig skriftlig debut”, skriver DN:s Lotta Olsson som också ger den mycket beröm, och jag håller med. Den berättar om många saker snabbt, med ett språk som bitvis är avhugget, vilket gör den lättläst men inte snabbläst. Jag tror att boken vinner på en uppläsning, särskilt när jag hör Stina Engelbrechts röst i den nyutkomna trailern för bok nummer två.

 

Så för det första vill jag säga att det är roligt att den första boken nu finns som ljudbok. Jag tänker på hur jag försöker uppmuntra tioårige sonen att vilja läsa mer för att få ökat flyt i sin läsning, och hur det faktiskt verkar hjälpa honom på traven att ibland ha den fysiska boken i sitt knä och följa med i orden, medan han lyssnar på uppläsningen. Det har funkat utmärkt med Spiderwick-serien, för det verkar hjälpa honom att få upp lästempot vilket kan ge honom modet att ta sig an något längre böcker. Jag tror att kombinationen Häxmästaren i knät + ljudspår i örat skulle vara en hit för honom.

Som jag uppfattar det har alltså Stina och Jens Engelbrecht medverkat på ljudboken med inläsning, produktion och musik, och känner jag Peter Bergting rätt så betyder ett ytterligare format alltid ytterligare ett mervärde …

… kanske har du Ipad, och kanske har du laddat ner den digitala versionen av Jens Lapidus Gängkrig 145, och sett vad den bjuder på i form av extra skissteckningar, manussidor med mera. I så fall förstår du vad jag menar. Om inte, så leta upp den  ifall du gillar serier som berättandeform …

… men nu var det ju Malda jag tänkte skriva om. Bok nummer två i serien Legenden om Morwhayle heter ju alltså Demonprinsessan och verkar släppas i maj 2012. Ser fram emot den, inte bara utifrån boktrailern, utan därför att jag har på känn att det här är en legend som kommer att växa allteftersom vi kommer in djupare i historien.

Malda var min näst största favorit från första boken. Allra bäst gillar jag den före detta hunden Briar … Nu hoppas jag få följa hans öden vidare i bok två och kanske allra mest att han ska få en egen bok, i nummer tre?

Beskriv dig själv med fyra ord

Den här vandrar runt på Facebook för andra rundan just nu och jag tycker den är lite rolig. De första fyra orden du ser beskriver dig.

Den första gången jag såg den satt jag trött och bihåleinflammerad vid datorn och nattsuddade, klickade förbi Facebook och började läsa. Jag fick: peaceful, loyal, lethargic (det fick jag slå upp vad det betydde; det är att vara sömnsjuk, dval-lik, försoffad, haha) och sedan hej!

Jag bestämde mig för att ord på svenska borde gälla likaväl som ord på engelska, och log lite åt resultatet. Ja, jag är ju ganska fridsam och lojal … Letargic stämde ju ganska väl just då, men det var väl inget ord man ville ropa ut, direkt. Sedan glömde jag bort bilden.

Den andra gången jag såg bilden,  så letade jag ord igen. Det var dagtid, med arbetshjärnan inkopplad. Jag kom inte ihåg var jag hade sett de ord jag hittade förra gången (jo, litelite misstänkte jag att jag mindes var jag hade sett det allra första ordet jag såg då, så jag försökte undvika att läsa just där, men det kändes som om jag började om helt på nytt, för jag kom inte ihåg mitt första resultat).

Nu fick jag: talented, critical, eloquent, thoughtful.

Haha, talangfull och välformulerad – ja, det kan man ju gilla att få vara. Och jag läste den förstås klart mer mer kritiskt och tankfullt andra gången. Men jag antar att grejen är att alla ord enkelt kan passa in på vem som än läser, och att man kanske i någon mån lägger bättre märke till de ord man gillar. Hur som helst, den var ganska rolig ändå. Någon som vet något om ursprunget?

Skriv gärna in vilka ord du hittar i en kommentar. Om du vill.