Sparat under: Skrivande
Det här är vad vi gjorde förra söndagen. Min skrivgrupp Ordbrukarna och jag hade uppläsning på Galleri Handmade, och inget har jag hunnit skriva om det, fast det har gått en hel vecka.
Det var en ny erfarenhet. Att läsa upp egna texter, det kändes så personligt. Så tyst. Att läsa dem rakt ut till en publik, som satt och såg, lyssnade och tog emot. Det är vackert på något sätt, och jag kände i luften att det var en skrivande publik – hade bara i högre grad blandat gemensamt skrivande och läsande för att känna mig hemmastadd och trygg.
När jag föreläser brukar jag känna mig lite nervös i förväg, men mycket upplyft under föreläsningen och strax efteråt. Jag brukar ha en känsla för vad som har gått fram, jag brukar ha fångat upp personer som haft tankar på annat håll, jag brukar känna att jag har gett dem som velat lyssna något värdefullt att ta med sig. Men – och det är det hemska – då är det inte mina egna ord. Varför känns det inte så när jag läser upp mina egna ord?
Eller, visst, på en föreläsning använder jag mina ord, mina tolkningar av teorier och vad andra menar, presenterat på ett sätt utifrån åhörarna utifrån vad jag vill att de ska veta och ta till sig, men det är inte jag själv som är ursprunget till teorierna. Kanske är skillnaden just att det finns teorier att bygga på, exemplifiera utifrån. Ett slags trygghet. Kanske är skillnaden själva uppbyggnaden av texterna, innehållet eller kvaliteten. Jag vet inte.
Nu var det vi, på fem stolar, med vikta A4-blad och utan skyddsnät. Läskigt och nyttigt.
Texterna blev väl mottagna, det var inte det. Flera av mina kollegor läste texter jag har hört förr, men som ändå ger mig små rinnande tårar utmed ena kinden när jag hör dem igen. Alla fick vi uppmärksamhet och applåder. Tillsammans gjorde vi roliga skrivövningar i workshopen efteråt, och det var upplivande, kreativt, trevligt. Det känns bara svårt att släppa ut sina egna texter på ett sätt så att de ska stå för sig själva. Naket. Oförberett. Som att släppa ut sina barn i stora världen. Och när man har släppt ut dem är man inte exalterat lycklig, utan snarare … Tom.
- -
Jag skickar med en helt annan text i stället, en som inte blev uppläst, och som är ganska personlig. Den handlar också om stress, på sitt sätt. Om att hitta tid för sitt skrivande, tid för sitt varande, tid för kärlek i vardagen. /Eller snarare, jag kanske lägger in den senare, jag hittar den inte på datorn just nu och orkar inte skriva av den. Återkommer./
Sparat under: Att höra
Marjane Satrapi är bra på brutal verklighetsbeskrivning på det där sättet så att man ler. Tillsammans med låten Eye of the Tiger kan det bara bli så rätt. Ur filmen Persepolis.
Alltså: för alla som har påbörjat ett projekt, tappat orken en aning, och vet att det är dags att axla arbetet igen … Ta fram beslutsamheten i dina tigerögon.
I do this for NaNoWriMo.
Sparat under: Idé
”Ge dig själv en deadline” är ett av de bästa skrivråd jag har fått, och det kommer från Chris Baty, som startade NaNoWriMo, National Novel Writing Month, i USA någon gång under tidigt 2000-tal.
November är en bra månad att skriva. Om en bok ska bli skriven är det bra att ge sig en hel månad att göra det. Sätta en deadline. Därför är jag med, och i år fördelar jag de 50 000 orden mellan att skriva till valda delar i en barn- och ungdomsroman för att bli färdig med andra utkastet av den samt att skriva en (kortare, ny) barnbok utifrån en helt annan idé. Vid sidan av ordinarie arbete, förstås. Det är därför det är en utmaning. Men utan en deadline händer ingenting.
Regeln är: skriv 50 000 ord, inklusive en början och ett slut, under en månad.
Så här långt har jag kommit hittills, på min väg mot 50 000 ord:
Var med du också, det är kul! Eller som Chris Baty säger:
”The world needs your new novel, author. It’s time to go get it written.”
Sparat under: Att se
Okej, alla har kanske sett filmerna vid det här laget? Någon har kanske till och med sett när det här har gjorts på plats i Stockholm? Jag tycker i alla fall att det är så bra att det är värt att sätta in på bloggen här, det inspirerar mig.
Den underliggande frågan som ställs är om glädje kan ändra ett beteende. Blir vi bättre på att göra saker miljövänligare, till exempel att ta trapporna, kasta sopor i papperskorgen eller återvinna, om det samtidigt är roligt? Filmerna svarar: ja.
Blir det roligare om vi bygger om trappan till ett riktigt piano?
Hur reagerar människor på världens djupaste soptunna?
Och så idag, alldeles nyss släpptes filmen om tomglasspelet (320 visningar när jag kollar).
”Ingen slår vårt highscore”. Tänker lite på Greenbeagles miljöspel från 24 hour Sörmland. =)
Sparat under: Familj
Den ena vill ha höst och vackra löv och vinter, den andre vägrar. Det är därför vädret svänger så. Visste du det? Här är bildbevis på hur det kommer sig att det ser ut som det gör, omkring oss, i tidiga oktober.
Så nu vet du vilka krafter som ligger bakom. 
Kan meddela att barnen hade roligt. Och jag med. Och att vattenfärgerna i alla fall enligt förpackningen var giftfria.
Bildserien inspirerad av den här bilden, som jag såg förra hösten på Flickr.
Sparat under: Att se
Det var superkul att rapportera direkt från eventet 24 hour Sörmland - det visade sig att vi blev ett litet kompakt infoteam samt ett gäng elever från John Bauergymnasiets entreprenörskapslinje, och vi pratade ihop oss snabbt. Mest info hittar du via bloggen www.24hoursormland.se och via twitterströmmen #24hoursormland.
Eftersom vi jobbade för att vara öppna och dela eventet med andra livesände vi så mycket vi kunde via mobil och Bambuser. Filmerna blev väl av varierande kvalitet – det är känslan som räknas, öppenheten och möjligheten att vara med live om man vill. Att se hur det var. Att minnas, för dem som var med. Att vi kunde och fick dela med oss. Jag tror i alla fall att man kan ana en del av känslan, när man ser dem.
Här är en film som jag tog med min digitalkamera, precis när vi skulle räkna ner inför avslut. Alla webbidéer skulle alltså vara färdiga och uppladdade minst på internwebben senast kl 15, och vi hade trappat upp infoberedskapen för att rapportera från slutet i realtid. DÅ tappar vi all trådlös täckning. Typiskt.
De som satt med fasta linor twittrade vidare, Bambuser funkade (men hackar lite), och jag filmade digitalt samtidigt som vi letade efter en klocka. Exakt hur det är känner man när Stina ropar ”Men helvete, hörni, nu är det 40 sekunder kvar …”. Vi räknar ner och kör fanfarer. Här är i alla fall filmen.
Jag vill göra lite egna reflektioner efter det här eventet – om dagens önskan att dela med sig av så mycket information som möjligt direkt, jämfört med önskan om att skapa rapportering av hög kvalitet (så väl innehållsmässig som teknisk). Hur lång tid får det ta? Det här är grymt intressant. Hur vill du ha rapportering från ett event kopplat till webbtjänster? Kring ett annat event?
Fler inlägg lär följa i ämnet, utifrån ett kommunikations- och marknadsföringsperspektiv, men det blir på www.trotsig.se, när jag har hunnit lansera min nya sajt. Det dröjer minst tre veckor. (Hm, igen … hur lång tid får det ta att publicera något genomtänkt?).
Sparat under: Familj
En av mina favoritbilder från i somras. Dottern säger Aaaargh, ombord på Kneippbyns sjörövarskepp. Några bilder till kommer därefter, det kändes liksom att de hörde ihop i samma serie.
Orädd, trotsig, nyfiken, ganska lugn och lycklig. Bestämd när hon vill. Foto: Linda Åslund, sommar 2009, CC attribution license.
Det här är krig. Det här är skickligt dramaturgiskt tänk och genomförande. Det här är storytelling.
Hittad tack vare @jklang och @devilkitten via Twitter.
Sparat under: Idé
Just nu hjälper jag till med infotjänster för 24 hour Sörmland, ett event där alla som deltar i lag går från webbidé till färdig webbtjänst på 24 timmar.
Jag ser projektet som ett roligt och viktigt sätt att skapa starkare kontakter mellan webb-, kommunikations- och entreprenörsmänniskor i Sörmland, allt i god sociala-medier-anda. Ett litet mini #sswc, kanske … Fast helt inriktat på idérealisering, och i betydligt mindre skala. Det ska bli mycket roligt att se vad det blir.
Jag inser att jag inte hinner blogga så mycket om andra projekt här på bloggen den närmaste månaden, och lägger därför största fokus på att blogga kring vad som händer i projektet 24 hour Sörmland just nu – läs alltså gärna vidare på www.24hoursormland.se.
Och tipsa gärna vidare, anmäl dig, kom på inspirationsmötet etc … Det är ju kul och viktigt att hinna träffas fysiskt också!
Ja, just du. Du är inbjuden.
Sparat under: Familj
I övermorgon fyller hon fyra år. Jag fann en fil på min dator där jag sparat småbarnskommentarer och citat, och det här är en typisk Elisehistoria. Hon ser äventyret i allt.
Elise två och ett halvt år (februari 2008):
Vi åker tåg hem från mormor och morfar. Byte i Karlstad, kommer av på perrongen och ser allt stort, nytt och spännande. Bredvid står ett långt, långt tåg, och ur högtalarna kommer en röst.
”Tåget till Göteborg avgår strax, var god kliv på …”
Elise tittar storögt på mig.
- Går det tåget till Göteborg?
- Jaa, säger jag, och undrar lite över vad hon känner till om Göteborg.
- Går det till … Göteborg?? Säger Elise igen, med stora ögon och vördnad i rösten.
Jag bekräftar att det är så.
Vi går vidare till vårt tåg.
En vecka senare är det Melodifestivalens delfinal från Göteborg på tv, och Elise hör återigen om denna magiska plats.
- Pappa, pappa, det är Jätte-jätteborg! Tåget gick till Jätteborg!!
Hon berättar historien om och om igen …
