Lugnare och lättare, som att andas skogsluft

Så har det blivit nyårsdag. Min nyårstanke, eller ska vi säga plan, är att använda lugnare och lättare som ledord inför 2018. Behöver ett år som är som att gå ett steg i taget, se var jag sätter fötterna, vila bland skyddande träd och andas skogsluft.

Förra året släppte jag fritt, och ja, jag gick dit vägen tog mig. Det var utvecklande och roliga upptäckarresor, det var försök att ta ansvar och driva axlade saker i land, det var läx- och fritidsaktivitetsbestyr med spännande utmaningar för barnen, altanbyggande och envist fönstermålande, och det var sorg över personer som betydde mycket för mig som gick bort. Det var oro, det var glädje, det var liv. Det var mindre ork från min sida än jag önskade att jag hade haft, men så kommer det å andra sidan alltid att vara för mig. Jag är glad och tacksam för året, men trött. Öppenhet är bra, men nu behöver jag minst en sak ut för varje sak jag tar in. Där öppenheten finns behöver jag vara mer som vatten. Jag kan stå kvar, men vattnet flödar vidare, igenom, hittar sina vägar.

Därför blir 2018 året då jag ska låta mitt tempo vara lugnare och det jag försöker omfamna vara lättare. Balansera genom att minimera. Minska antalet saker, rent fysiskt, genom att rensa – lugnt och gradvis – i röran. Släppa eller skicka bort saker, frågor och sysslor utan dåligt samvete, helst med adresslapp och färdig destination så att de kommer någonstans där de ska vara. Men långsamt och ett steg i taget, så att jag sakta kan känna energin börja växa igen. Så som en gran vilar under vintern medan snön smälter på barren. Bli lättare, genom att inte försöka bära så mycket. Kanske ibland genom att bara stå och tänka. Jag vet inte om jag lyckas, men det är en tanke. 

 

 

Nyårstanke

In 2017, I will go where the road will take me.

Många år har jag planer. Drömmar som jag vill förverkliga, tydliga steg eller ledord på vägen dit. I år – inte lika mycket. Jag släpper det fritt.

Det ser ut som om året kan innebära minst två resor till platser där jag inte har varit, och det låter spännande, jag hänger på, om det blir så, känner mig lyckligt lottad. Jag reser så pass sällan i mitt jobb att varje resa är både en erfarenhet och ett äventyr. Och den familjeresa som planeras i juni går längre bort än jag någonsin har varit. Vi får se om allt går som det har tänkts och planerats.

Men det är också ett år där jag behöver bli bättre på att ta vara på den äldre generationen, helst parallellt med den yngre generationen, och se till att ge tid åt nära och kära. Tid försvinner, och det känns sorgligt att tänka på. Så året handlar nog om att ha öppna ögon, öppet hjärta och följa en vindlande väg, utan att ha bråttom. Helst med nyfikenhet och upptäckarlust, kanske ibland med trötthet och tid för vila. Ingen press att åstadkomma något, förutom med önskan om att inte stanna helt. Hålla tankarna i nuet och full ärlighet mot mig själv.

Den jag vet som skriver de bästa nyårsönskningarna är Neil Gaiman, och i år har han samlat klipp ur många gamla önskningar i sin journal.

Vill citera ur hans önskning från 2006:

I hope […] (because I think there should be more kindness and more wisdom in the world right now), that you will, when you need to be, be wise, and that you will always be kind.

Som följdes upp förra året med:

Be kind to yourself in the year ahead.

Remember to forgive yourself, and to forgive others. It’s too easy to be outraged these days, so much harder to change things, to reach out, to understand.

Jag har inte alls lätt att bli ”outraged”, men jag kan tilltalas av tanken av att våga sträcka fram handen och förstå för att kunna förändra saker – generellt i världen – och det är just vad jag tror att vi behöver mer av. Om det är visdom och äkta vänlighet? Kanske. Ärlig nyfikenhet är nog det första steget för att någonsin komma dit i så fall.

Gotland i november

Den mjuka dimman, ljuset, doften av gräs och hav. Ett år var jag på Gotland under höstlovet och det är en av mina favoritplatser i november. Här är några saker jag gillar:

Ljuset.

Huset.

Buset … Nä, skojar bara. Men färgerna och lugnet.

Detta inlägg tillägnas Queen of Kammebornia med familj.

Vinterbilder

 

 

Tagna utanför Fotografiska. De vita liggande trianglarna på vattnet är måsar.

 

Ledord 2015

Önskar gott nytt år med en bild av en trappa, från en vandring vid Omberg.

Trodde att jag skulle lägga ut fler bilder, direkt efter mina promenaddagar, men … man tror ju så mycket. Det viktiga är att vara i nuet. Dokumentera, minnas och reflektera kan man göra lite när som helst. Som nu, kanske. Och som då. Det var bra. Vill se till att det blir fler promenader.

Året som varit

2014 blev året då jag fick två anställningar, startade aktiebolag och hyrde kontorsrum med vänner. Det var också året då jag opererades för myom, förstod att snitt i magen tar tid att läka, och vilade upp mig bra med god och lugn planering samt ganska många veckors semester.

Det var också året då sonen fyllde 12, dottern fyllde nio, och sambon behövde skaffa glasögon (själv har jag redan glasögon, men jag använder dem för sällan). En hel del kvällar har använts till barns läxläsning, en del bågskytte (vilket avslutades under året), saxofonträning (vilket också avslutades under året), byten av kanin-toalådor och låne-hundspromenader. Det var en fantastisk badsommar med frukostar på vår rivningsfärdiga altan (när vi var hemma) och härliga stranddagar vid Burgsviks hamn och Fårös Sudersand (när vi var på Gotland) och så förstås vid Fryken (när vi var i Värmland). Det här var året då min bästa vän med familj köpte sommarhus på vacker udde i vattnet, och då svåger och svägerska köpte stenhus på hamngata.

Vi har inte köpt något, men vi hann med en resa till Barcelona, och det var roligt, det var en stad att älska. Det känns ibland som att vi knappt har hunnit med någonting, men det gör inget, för när jag tänker efter så har vi vilat, laddat, samlat. Bland annat har vi fiskat, plockat jordgubbar i eget land, hittat kantareller och skördat mängder av goda vinteräpplen. Kanske kan man önska att hinna lite mer av det sociala – träffa vänner och ännu lite mer av släkt/familj – men ja, vi har tagit det lugnt, och ja, jag har vilat mig i form, och det var ju det jag visste, jag kände, jag behövde. Och en del har jag faktiskt träffat, hunnit, gjort. Man får se det som är bra!

En del oro har det varit, främst kring sonens återkommande huvudvärk, som vi har utrett utöver hans migrän och allergier. Vi har väl inte koll på allting än, men även han har fått glasögon, och det verkar ha gjort saker bättre. Eftersom jag hoppat mellan anställning och företagande, och vi samtidigt har gjort investeringar i mitt företag, har jag också känt lite oro för ekonomi. Som egenföretagare har jag ju blivit van att inte kunna förutse intäkter, men kanske blir jag äldre, söker trygghet. Fast inte helt – året har visat mig att jag hellre gör det som jag känner är rätt när saker ställs på sin spets, än håller tyst och jobbar tryggt. Nu går jag vidare, till ett pendlingsliv, det kräver säkert mer rutiner, mer planering, mera regelbunden sömn, i utbyte mot trygghet och fast anställning. Det blir förändring, och jag ser det som en intressant förändring.

Året som kommer

Därmed är jag framme vid ledorden för kommande år. Jag känner att jag behöver fortsätta vara snäll mot mig själv, fokusera på mina behov mer än på vad jag ska klara av (även om jag gillar att drivas av mål). Det var inte så dumt det där från tidigare år med att ”be at peace” och ”let go of my need for external praise and embrace my own freedom of creativity”… 

Men det blev inte så mycket av omfamning av kreativitet – och jag tänker faktiskt inte fokusera på det i år heller. Jag tar ett litet steg vidare från att bara känna mig fridfull till att regelbundet fokusera på att bygga upp mig själv för att orka. Jag vill må bra, ha mer kondition och styrka – och då menar jag inte med fokus på några löplopp eller externa mål, men med fokus på att känna mig stark och frisk och ha god motståndskraft mot sjukdomar – med ork att göra det mesta jag vill göra i vardagen.

För jag vet ju hur det blir annars … tummar på sömnen. Skriver och skapar saker på nätterna. Säger ja till saker och hinner inte med. Städ- och husprojekt vid fel tider på dygnet. Fuskar med det fysiska och blir svagare, inte starkare. Jag ska prioritera mer av mig själv, mer av min hälsa, och det är en bra investering, det gör att jag orkar mera framöver.

Ledorden blir:

Träning. Förändring. Glädje.

Träningen har jag alltså redan motiverat ovan. Det är inte hårdträning, men mer träning och mer rörelse, vissa dagar tillsammans med barnen, dessutom (de har ju slutat med sina aktiviteter, som jag skrev ovan. Och det är ju lättare att något blir av om det inte bara är för min egen skull). Ska jag göra det här till ett konkret mål får det bli ”gör en fysisk aktivitet, inom- eller utomhus, i mer än trettio minuter minst tre dagar i veckan”.

Har jag inte gjort det regelbundet förut? Nej, inte på över tjugo år, tror jag.

Förändring – ja, det blir det av sig själv, med nytt jobb och pendling. Jag vill medvetandegöra för mig själv att jag går in i en tid av förändring, och jag vet att det ofta för med sig en känsla av att vara otillräcklig. Jag kan inte göra allt jag kunde nyss. Jag behärskar inte allt jag gör snabbt och flyhänt. Jag LÄR mig. Och det är bra, för jag älskar att utvecklas och lära mig. Men jag vill bara ge mig själv den tillåtande attityden av att veta om att jag – just lär mig. Jag får vilja allt, men jag ska inte tro att jag kan allt. Jag växer, förändras, kan bidra till att andra förändras – och det ska bli roligt!

Glädje – ja, det är kanske självklart, men jag vill ändå ha med ordet. Det finns här för att påminna mig om att uppskatta stunderna av glädje, inte skynda förbi dem. Se det som just det som är värt att skapa i sig. Med de här tre ledorden och utan höga krav tror jag att kombinationen av vila, arbete, utveckling och socialt liv kommer att falla på plats av sig själv. Och den kombinationen är viktig för mig, eftersom jag vet att mycket händer och jag har lätt att springa för fort.

Och kreativiteten då? Skrivandet? Ja, jag tänker att det kommer när det kommer. Först får jag bygga min egen ork. Sedan kanske det kommer. Jag hoppas, för jag vill, jag känner att det finns där. Men är det så att det ska dröja tills jag fyller 62, då är det väl så. Jag tar en sak i taget och går nu vidare på 2015.

Enkelt om diskussionen ”Vem är Hugo Rask?”

Nu var det länge sedan jag skrev här. Ville bara titta in och göra en kommentar om Lena Anderssons oerhört välskrivna bok Egenmäktigt förfarande och diskussionen som har blossat upp, där filmregissören Roy Andersson uppenbarligen officiellt har tagit på sig att vara den verkliga förlagan till romanpersonen.

Diskussionen går mellan att det är ett skvallerfaktum som nu har blivit uppdagat och att författarinnan själv säger att det bara är Hugo Rask som kan vara Hugo Rask. Jag håller med om att litteratur har litteraturens frihet och tycker att boken är värd sin läsning oavsett hur många personer som är förlagor till bokens olika roller.

Vad ”Jag är hugo rask” betyder egentligen

Diskussionen blir intressant därför att rollen som Hugo Rask är rollen som ”den åtråvärde”, någon som kan bete sig ganska svinigt, och ändå fortsätta vara älskad, eftertraktad. Rollen som Ester Nilsson är rollen som ”den som förödmjukar sig”, längtar, desperat håller kvar vid något som är över. Vid första anblicken är det ett klart bättre läge att vara Hugo Rask. Samhälle och gruppdynamik premierar oftare den som är Hugo Rask (detta blir intressant också utifrån bokens personers samtal om maktanalys, men det är en ytterligare dimension av boken som inte får plats i det här inlägget).

Genom att placera in Roy Andersson i rollen som Hugo Rask petar vi också in Lena Andersson i rollen som Ester Nilsson.

Mitt förslag är kanske lite elakt.

I stället för att höra Roy Anderssons uttalande som ”Jag är Hugo Rask”, kan man lyssna till vad han egentligen säger, och översätta hans uttalande till:

– Mina närmaste (och/eller några före detta närmaste) tycker uppenbarligen att jag verkar ha betett mig som Hugo Rask.

Detta vore ett mer korrekt erkännande och uttalande, eftersom han ju enligt egen utsago inte ens har läst boken. Det är också ett steg riktigare i förhållande till Lena Andersson, som kanske, och kanske inte, har betett sig som Ester Nilsson. Fiktiva historier är fiktiva, även om de har hämtat stor näring från verkligheten.

Att lämna och att lämnas

I boken tycker jag också att det är värt att lägga märke till att till och med Ester Nilsson (bokens huvudperson) beter sig lite som Hugo Rask, i början av boken, när hon helt egenmäktigt bortser från sitt dåvarande förhållande, som åtminstone verkar präglas av en hel del ömsesidigt förtroende, för att se vad det kan bli med denne Hugo.

Med detta vill jag säga att jag, när jag läste boken, inte nödvändigtvis såg varken Esters eller Hugos agerande som typiskt kvinnligt respektive manligt agerande. Jag tror att de flesta någon gång har varit i båda positioner och det är det raka berättandet, utan fördömande, kring detta, som är bokens storhet. Det är jag som läsare som dömer vem som gör rätt och fel, och var någon beter sig ”jobbigt, pinsamt”, aldrig författarinnan.

 

Och om detta ”dömande” under läsningen påverkas av vem som är kvinnan och vem som är mannen, ja, då är boken ännu mer intressant i samhällsdebatten. Vilket beteende är okej, för vem? (Jag kan liksom se den här boken spelas upp som film, men med omvända könsroller och Sverrir Gudnasson i rollen som motsvarar Ester Nilsson, och O, vad alla skulle fördöma Hugo i stället för att ropa att Ester påminner om jobbiga sidor hos en själv.)

Vissa roller tillskrivs automatiskt vissa egenskaper vid läsningen, utifrån läsarens generaliseringar. Intressant att tänka på det, som läsare.

Och Å, vad jag vill kunna skriva så.

10 frågor om läsning

Varjedagsbloggandet fick ett hastigt slut när jag fick en snabb tid för operation av myom på min livmoder, och jag levde en ganska datorlös tillvaro för ett tag.

För att komma igång igen (inte varje dag, men kanske någon gång i veckan i alla fall), startar jag med en rad frågor, hittade på 101 books.

1. What’s the first book your remember reading?

Jag minns förtjusningen av att själv läsa böckerna om Pip-Larssons, de hette bland annat Kastrullresan, skrivna av Edith Unnerstad. Från dem minns jag tydligt att jag läste dem själv, att de var kapitelböcker tänkta för större barn, och att jag funderade över vem av barnen som var jag-berättaren. Jag skulle tro att jag var fem år då, för jag vet att jag lånade den första på ett bibliotek som inte var i Torsby där jag bodde från att jag började i förskola (hösten då jag fyllde sex år), och jag ägde aldrig just dessa böcker själv, så därför tror jag att det verkligen är den tidiga läsupplevelsen jag minns.

Från bilderboksläsning minns jag Hus är gott, sa Oscar och historien om en ko som inte kunde råma, utöver Barnens skattkammare, som jag läste många gånger utan och innan.

2. Name a movie that you think was actually better than the book.

Watership down – Den långa flykten – tyckte jag var fantastisk som film. Jag har försökt läsa boken några gånger, men bara orkat börja på den, inte fastnat i den. Kanske är den jättebra när man väl fördjupar sig i den?

I övrigt vet jag inte, oftast har jag antingen sett filmen, eller läst boken, och när det gäller de tillfällen jag har både läst och sett, så har jag hittills alltid tyckt att bokläsandet har förhöjt filmupplevelsen – och att de ytterligare dimensioner man får genom boken alltid varit värda sin lästid.

3. You have to pick one format to read in the rest of your life (you can’t have both)—digital or paper?

Digitalt, för jag tror att jag har större chans att få fler böcker tillgängliga för läsning då. Även om jag älskar papper. Tänker leva länge än. Gillar digital läsning (även om jag gillar papper mer), men tillgången till både gamla och nya böcker, även böcker i smala upplagor, är en viktig fördel för digitalt när jag tänker framåt.

4. Beach reading or mountain cabin reading?

Strandkant nära skog, men i sol, så att det inte är så många myggor och flugor. Men allra helst soffläsning, sängläsning, hemmaläsning, och sedan vandring med eller utan böcker.

5. Favorite punctuation mark?

Först punkt. Sedan kommatecken, jag gillar bisatser. Talstreck – och tankstreck – kommer nog på tredje plats.

6. Most annoying grammatical error?

Felstavade ord eller uttryck, särskilt när de låter som om de betyder som något annat än de är menade att betyda. Till exempel ”ytterligare”, som låter som något som ligger allra längst ut, eller ”till bredden fyllt”, som inte är bräddfyllt, utan liksom har brett ut sig på ett sätt som inte vätskor kan.

7. Book you’re most embarrassed to have never read

Tycker inte man ska skämmas för vad man inte har läst. Men när många har läst en bok eller en författare blir jag ofta nyfiken, jag vill läsa den om jag kommer över den, och om jag får tiden. Det finns massor med klassiker som jag inte har läst. Saknar fortfarande flera Charles Dickens, bland andra David Copperfield, A Tale of Two Cities, och jag är inte ens säker på om jag har läst Oliwer Twist, trots att jag tror att jag minns den. Har heller aldrig orkat läsa något av Hemingway, jag har försökt flera gånger men blivit uttråkad. Samma sak med Marcel Proust. Och hyllade Knausgård. Jag skäms lite för att ha dömt dem som mossiga män, när jag tror att de kanske står för läsupplevelser egentligen – men allt har sin tid, så när jag tänker medvetet låter jag bli att skämmas.

8. Book you’re most embarrassed to have read?

Tycker samma sak här – att man inte ska skämmas för det man läser. Att läsa är bra, no matter what. Men ibland när jag läser ungdomsböcker och young adult-böcker så känner jag mig lite pinsamt gammal, ifall jag blir sedd med boken offentligt. Som Hungerspelen, Cirkeln, Twilight, Battle Royal. Känslan kan smyga sig på. Borde inte jag vilja läsa om äldre personer som upplever vuxna och ”verkliga” problem, inte fantasi eller ung kärlek och tvång att mer eller mindre blodigt döda? Jag slår bort den känslan, låter mig fastna i böckerna och älska det fängslande berättande jag hittar i dem. Tänker så här: Alla har varit unga, på samma sätt som alla har varit barn, så ungdomsböcker och barnböcker angår oss alla. Heja läsning av alla böcker!!

9. Are you a morning person or a night owl?

Nattuggla. Ingen tvekan här.

10. If you have kids, how much control do you want to have (or did you have) over what they read?

Än så länge har jag ganska mycket kontroll. Det är oftast jag som föreslår vad de ska läsa, jag tänker ut något som jag tror ska passa respektive barn, och försöker lägga fram boken i rätt tillfälle för att de ska nappa. Ibland gör de det. Jag skyr inte för ämnen som Hungerspelen, när man är i 11-12-årsåldern, för jag tror att det är värt mycket att få upp läs-suget. Vi diskuterar också böcker ganska mycket i min familj, så jag tror att jag vet ganska mycket om vad mina barn tänker om det de läser. Än så länge. Jag är medveten om att det kan förändras, och jag tror att läsning bör ha rätt att få vara privat. Jag tror att mina barn har växt upp till att ha en så pass mångsidig och empatisk syn att de kan ta till sig respektive sortera bort värderingar de läser i böcker på egen hand – till exempel har dottern och jag haft en egenpåhittad ”skrattläsning” av alla Barbies bilderböcker, där vi bedömt vilka roller och biroller tjejer och killar fick, och både hittat saker vi gillar och saker vi dissar, när vi läst dem tillsammans nu när hon är åtta år (det var annat när hon var sex).

Som vuxen kan jag helt ogilla en hel del i dessa böcker (grunda könsroller, ytlig fixering), men jag tror att det är en tillgång som barn att kunna se på dem med mångfacetterade ögon och kunna ta till sig och förkasta på egen hand, jag tror att det här tränar ett barn inför övrig reklamutsatthet och mediepåverkan. Så läsa fritt – prata om världen – välja själv hur man vill diskutera – tror jag mer på än att styra.

—

Själv då? Vilken är den första boken du minns läsupplevelsen ifrån?

Gunna Grähs – jag förstår dig nu!

Jag läste för ett tag sedan i boken En fanfar för bilderboken, som jag hittade och spontanlånade på biblioteket. Gillade den!

Några citat, i det här fallet ur en av texterna skrivna av illustratör, konstnär och berättare Gunna Grähs:

”Barnet söker efter mening utifrån sina egna villkor. Och ingen kan i förväg avgöra vad som kommer att skapa intresse. Barn är individer. Men de är också växande, med allt vad det innebär. Förmågan till inlevelse, upplevelse och utlevelse kan vara ändlös, men referenser och erfarenheter är ännu begränsade. Och barnhjärnan är ännu under utveckling.”

”När forskare t ex hävdar att det lilla barnet saknar insikter om djupverkan i bilden – då innebär det faktiskt att det centralperspektiv vi alla sliter så hårt för att bemästra egentligen är ganska bortkastat. /…/ Själv älskar jag slagskuggor, jag behöver dem för att gestalta starkt ljus och rumslighet. men små barn tycks vilja läsa skuggan som en betydelsebärande form. En unge sa en gång: ”titta, hon står på en pepparkaksgubbe!” För mig innebär det här värdefulla insikter som man kan förhålla sig till i berättandet. Jag tar inte bort skuggan – jag behåller den när den behövs för kompositionen och uttrycket. Men jag excellerar heller inte i den. Jag tonar ner den, jag kanske ställer en kartong äpplen på den. Jag förstärker i stället det reella skeendet runt omkring den.”

… och på det sättet tror jag att Gunna Grähs lär barnet att läsa skuggor i bilderna. Jag tror att hon lär barnet allt möjligt. Kanske till och med ganska ofta saker som gäller skuggsidor, faktiska och metafysiska, eftersom hon aldrig drar sig för att skildra konflikter, ilska och andra starka känslor.

Jag förstår det nu.

Jag minns att jag var liten och blev orolig av hennes bilder, som jag framför allt såg i tidningen Kamratposten. Jag frågade mamma ”Varför har de med henne i tidning efter tidning, när bilderna är så fula och människorna ofta är så arga?” Mamma tittade på bilderna ett tag och sa sedan lugnt ”Det kanske är något annat barn som behöver dem.” Jag undrade lite över det där. Vilka andra barn skulle kunna behöva de där konfliktfyllda bilderna? Hur såg de barnen ut? Hur läste de – läste de för att bli arga?

”Det sättet att teckna och läsa bilder kanske inte är rätt för dig, just nu, men det kanske är rätt för någon annan”, sa mamma klokt, så som jag minns det idag i alla fall. Å andra sidan tror jag att hon vid något annat tillfälle ondgjorde sig över någon konflikt med öl- eller spritflaskor på bild, och tyckte att ”det där” väl inte var något man behövde visa för barn. Så det fanns ändå en moraliserande bild kring vad som borde vara med i barnlitteratur, och själv var jag ytterst ordning- och moraluppskattande, jag tyckte nog att till och med Pippi var jobbigt bråkig.

Betydligt senare träffade jag en konstnärlig kompis, och jag märkte att vi tyckte lika om en del av de saker vi hade läst som barn, så vid något tillfälle ondgjorde jag mig över Gunna Grähs och hennes bilder.

Hon sa ungefär ”Jamen, de var väl härliga! Hon är så bra på att lyfta fram kantighet och känslor. Hon är på något sätt en förebild för mig i det jag målar.”

Vi pratade inte om det mer, och jag tänkte att hon hade fel.

Gunna Grähs, jag har förstått nu. Det känns som att du alltid har gjort din grej, medvetet och konsekvent. Det ska du ha all heder för!! Och till slut har jag lärt mig läsa, jag som har läst ord sedan jag var fyra år, och som alltid har tyckt mig själv vara hyfsat vidsynt – precis nu har jag lärt mig något av det viktigaste med att läsa berättelser i bilder. Att man alltid kan lära sig att se mer. Identifikation med olika känslor och sinnestillstånd behövs. Och vi människor är som barn, så länge vi är nyfikna: ständigt lärande, ständigt växande.

Fritz Ståhl nätbokhandel

Detta inlägg är inte sponsrat. (Inga inlägg på min blogg är sponsrade.)

Det finns en nyligen återöppnad webbokhandel som heter Fritz Ståhl, som idag drivs av Litteraturmagasinet, och jag vill skriva en rad för att rekommendera den. Den har den där känslan, som jag vill att en bokhandel ska ha.

Den rekommenderar böcker. Skriver en hel del text om dem. Känns lite mer personlig: det känns verkligen att de som driver bokhandeln läser böcker. Och de kör bland annat veckans pocket för 9:-, vilket är ett roligt erbjudande för pocket som man kanske annars inte skulle ha läst. Därför gillar jag den.

Och jag länkar, för att ägarna ber fler personer att skriva och länka, via sin sida på Facebook, i en ovanlig och känslofyllt argumenterande text. Det hade jag kanske inte gjort om jag inte hade gillat Litteraturmagasinet från början, men nu gör jag det. Jag gillar AdLibris också, jag kommer säkert att fortsätta handla ibland även där, och att ibland köpa mina Kindle via Amazon, OCH gå ut och lokalhandla i den Akademibokhandel som ligger i vår lilla stad. Och förstås på plats i Science Fiction-bokhandeln, som jag tycker är ett helbra koncept. Men jag gillar mångfald. Och jag gillar bokhandlar. Så heja, Fritz Ståhl, jag kommer säkert och handlar hos er snart. När jag har pengar. =)

#17 #blogg100

 

Läxor

Läxor kan verkligen suga musten ur en kväll. Två barn. Den ene hade läst på geografin, men sparat svenskan till sista dagen, och har kvar engelska glosor som egentligen är till i övermorgon, men som brukar kräva två dagar för att de ska sitta kvar i huvudet. Detta gjordes, under stort pustande och stön. Den andra hade halsont förra veckan och jobbade nyss raskt ikapp sin matte och sin svenska, men så var det ju en svenskläxa utöver detta också, som blev ihågkommen först vid läggdagstid. Nu hade hon ju läst texten två gånger redan, och den skulle läsas tre, så det var ju ingen fara. Men sedan skulle det skrivas meningar och ritas fruktsallad – och det kan ritas, noggrant, med rätt färger och rätt frukter, och nåde den som råkar rita en jordgubbe när det står att det ska vara favoritfrukter … (vilket läraren säkert inte har någon synpunkt på, men barnet – barnet vill göra rätt och ställer krav på sig själv, och vill faktiskt inte göra det som är emot instruktionerna, ”för vad är det för idé att göra något om man inte gör det rätt”. Och jag säger ”gör det som du vill, gör det på ditt sätt” och hon suddar och ritar om två gånger till innan hon blir nöjd och säger ”det här är mitt sätt”.) Tror att jag har tänkt på läxor från klockan 18 till kl 21.30 idag.

Min text här handlar nog inte om läxornas vara eller inte vara – fast jag vet att det är en het debattfråga. Mitt inlägg är bara en bekräftelse på att läxor tar tid. Det här är en normal vardagskväll att räkna med, och jag tror att båda våra barn mår bra av sina läxor, på var sitt sätt.

Den ena får skriva och skapa under arbetsro, hemma, och när hon inte lägger för mycket press på sig själv så märker hon hur meningarna nästan skriver sig själva, jag ser att det gör henne glad. När hon ska läsa vissa texter flera gånger, enligt instruktionen, så tramsar hon loss ibland och läser med lustiga röster, eller sjunger texten, för att det ska kännas mer meningsfullt, men aldrig att hon skulle låta bli att göra som det står.

Den andre får en nödvändig repetition av vissa saker, som glosor – jag, som ändå har haft ganska lätt att lära, har svårt att förstå hur man kan lära sig ett språk (inklusive både uttal och stavning) utan att då och då nöta in en lista med glosor. Men jag vet att det finns många olika lärstilar, så det finns säkert vägar som passar andra bättre. Dock – tills vi hittar dem – så behöver sonen nöta in sina glosor. Det görs, men inte utan protester, och ofta med resultat att någons (mitt eller någon annans) tålamod tar slut ett par gånger, vi får ladda om, och sedan köra om igen.

Och jag vet att jag absolut inte har det svårast. Vi är två vuxna i familjen, vi har dagjobb och oftast inte kvällsjobb, vi har en lugn miljö omkring oss. Vi har barn som oftast håller sams, biter ihop och laddar om, även om det ofta blir bråk kring vem som pratar när och vem som stökar hur, när läxorna ska göras. Vill bara säga det – att läxor tar tid. Och att det ska bli intressant att se hur jag som förälder kommer att hantera kvällarna under högstadiet och gymnasiet … Man lär väl så länge man lever.

Ett slarvskrivet blogginlägg, #16, i #blogg100.